Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan (Jean Baptiste Jules Bernadotte, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åter låg det att låtsa godt förstånd med de ledande
männen af än så skilda åsigter, och så kom det sig
att Bernadotte dels fick plats i det nybildade
"Conseil d’État" (d. 24 Jan. 1800), dels också
mottog det svåra, men hedrande uppdraget att
återställa lugnet i det upproriska Vendée (d. 18
April 1800–d. 9 Aug. 1801). Följande år stod han
redan färdig att afgå såsom guvernör till Louisiana,
då de underhandlingar med Förenta staterna inleddes,
hvilka (d. 30 April 1803) ledde till att Frankrike
sålde denna koloni. Ett derefter väckt förslag att
sända honom såsom minister till Förenta staterna kom
ej häller till utförande. Under tiden skred Frankrike
småningom öfver till kejsaredömet. Bernadotte,
som dittills vid flere tillfällen starkt uttalat
sig mot Bonapartes ärelystna planer samt jämte
åtskilliga andra generaler röstat mot "konsulatet på
lifstiden" och verksamt deltagit i de förhandlingar,
hvilka fått namnet "Senatens sammansvärjning",
fann det omöjligt att längre kämpa mot den allmänna
meningen och slöt sig fullt ärligt till tingens nya
ordning. Han utnämndes, en bland de förste, till
marskalk (d. 19 Maj 1804) och afgick kort derefter
såsom generalguvernör till det från England eröfrade
Hannover. Hans förvaltning der (Juni 1804–Sept. 1805)
lade i dagen stor administrativ begåfning och
gaf honom jämväl rikt tillfälle att utveckla den
högsinthet och välvilja mot de styrde, som allestädes
åt honom vann hjertan. Han lemnade denna plats för
att i spetsen för sin armékår deltaga i det beslutade
kriget mot Österrike-Ryssland, under hvars fortgång
han, särskildt vid Austerlitz (d. 2 Dec. 1805),
fick uppfriska sitt gamla rykte som djerf och lycklig
härförare. Den 5 Juni 1806 följde hans utnämning till
furste af Ponte Corvo. I det snart derefter utbrytande
kriget med Preussen fick B., efter striderna vid Jena
och Auerstädt, kejsarens medgifvande att operera på
egen hand. Stormningen af Halle (d. 17 Okt. 1806) och
af Lybeck (d. 6 Nov. s. å.) med Blüchers derefter
följande kapitulation rättfärdigade det visade
förtroendet. (Vid tal om sistnämnda krigsbragd må
erinras, att densamma för första gången bragte B. i
beröring med svenskarna. En liten svensk truppstyrka,
kommande från Lauenburg under befäl af öfverste Gustaf
Mörner, blef på Trave tvungen att sträcka gevär. Den
behandling fångarna rönte lefde i friskt minne,
då några år derefter fråga väcktes att välja den
franske marskalken till tronföljare i Sverige.) Från
det följande fälttåget mot Ryssland anteckna vi endast
B:s seger vid Mohrungen (d. 25 Jan. 1807) samt hurusom
han, sårad vid Spanden, urståndsattes att deltaga
i de följande krigsoperationerna. Omedelbart efter
freden i Tilsit utnämndes han (d. 14 Juli 1807)
till guvernör öfver Hansestäderna och ställdes kort
derefter i spetsen för den här, som var afsedd att
från Danmark öfvergå till Sverige och verkställa
den i Tilsit aftalade omgestaltningen af Nordens
öden. Svårigheten att anskaffa tillräckligt antal
transportfartyg, omöjligheten för Danmark att i
expeditionen deltaga med så
stor styrka, som Napoleon fordrade, och icke minst
den franska härens plötsliga minskning genom dess
spanska regementens dersertering vid nyheten om
tronhvälfningen i deras hemland vållade, att hela
landstigningsplanen gick om intet. Det tyckes hafva
varit på förhand bestämdt, att B. ej såsom fiende
skulle beträda Sveriges jord. Det rykte såsom god
styresman, hvilket han förvärfvat i Hannover,
ökades ytterligare under guvernörskapet öfver
Hansestäderna. Men Österrikes krigsförklaring 1809
förde honom å nyo in på stridsfälten. Han nödgades,
trots upprepade afsägelser, öfvertaga befälet öfver
den sachsiska truppkontingenten och ledde den på
Wagrams blodiga slätter (d. 5–6 Juli 1809). Halfva
hans styrka offrades der; föga eller intet understöd
hade han fått mottaga under striden, och intet
erkännande fick han efter dess slut. Då utgaf han
sjelf till sina sachsare en lofordande dagorder,
hvilken framkallade en formlig brytning mellan
honom och kejsaren; han fick det önskade afskedet
och begaf sig till Paris. Vistelsen der blef dock af
kort varaktighet; engelsmännens anfall mot Holland
och Belgien kräfde raska åtgärder, och i kejsarens
frånvaro anmodades B. af ministerrådet att öfvertaga
ledningen af försvarets ordnande på de hotade
punkterna. Kort före freden i Wien (d. 14 Okt. 1809)
följde, åtminstone till det yttre, en försoning mellan
kejsaren och hans marskalk, och det bestämdes, att
B. skulle såsom generalguvernör afgå till Rom. Men det
var till Norden, ej till Södern hans väg skulle gå.
Bernadottes utväljande till Sveriges kronprins
är onekligen en af nyare tiders mest utprägladt
providentiella tilldragelser; den liknar mer en saga
än ett stycke allvarlig historia. – Vid underrättelsen
om Karl Augusts plötsliga frånfälle (d. 28 Maj 1810)
sammankallade Karl XIII genast statsrådet. Den
af G. Adlersparre framställda planen att erbjuda
tronföljden åt den aflidnes äldre broder, hertigen
af Augustenborg, mottogs med allmänt bifall. En
skrifvelse afsändes till denne i afsigt att inleda
underhandlingarna derom; en annan skulle afsändas till
kejsar Napoleon med bön om hans välvilja för Sverige i
denna kritiska tid och hans gillande af den tilltänkta
anordningen. Den eljest sparsamme G. J. Adlerbeth
föreslog, att sistnämnda bref för säkerhets skull
borde sändas i dubbla exemplar, på olika vägar,
och såsom den andre kurir, hvilken härför behöfdes,
erbjöd sig och antogs, på G. af Wetterstedts
anbefallning, löjtnanten vid Uplands regemente,
frih. K. O. Mörner. Den misstanke, som ligger nära
till hands, att Mörners sändning berott på några af
Wetterstedt hysta planer, saknar bevisligen all grund;
den slägtskap, som kort derefter kom att förena dem,
var vid denna tid ej påtänkt. Mörner, som redan under
norska kriget år 1808 under förtroliga samtal drifvit
den satsen att endast en fransk marskalk kunde rädda
Sverige från dess olyckor, beslöt ögonblickligen
vid underrättelsen om Karl Augusts död att söka
förverkliga sina planer, sålunda tagande på fullaste
allvar de afskedsord, som, antagligen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
