Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan (Jean Baptiste Jules Bernadotte, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ryssland och England, under det å andra sidan förhållandet
till Frankrike antog en alltmera kylig karakter. Och
sedan Napoleon i början af år 1812 låtit besätta
svenska Pommern, fanns icke längre någon anledning
till tvekan. Formliga underhandlingar inleddes, hvilka
till en början medförde konventionen i S:t Petersburg
(d. 5 April 1812) samt derefter, i de sista dagarna
af Aug. månad, ett personligt sammanträffande mellan
kronprinsen och kejsar Alexander i Åbo, der Sverige
formligen (d. 30 Aug.), för sitt utlofvade uppträdande
i striden mot Napoleon, fick försäkran om Rysslands
hjelp för förvärfvandet af Norge, hvarjämte i en
hemlig artikel ett familjefördrag afslöts till skydd
för K. J:s dynasti. De lockande anbud, som samtidigt
och efteråt från fransk sida framställdes, motstod
kronprinsen ståndaktigt; i stället ingicks i Örebro
(d. 18 Juli 1812) fred med England. Ett nytt med
samma makt (d. 3 Mars 1813) i Stockholm slutet fördrag
band Sverige oåterkalleligen vid den stora koalition,
som då bildades mot Napoleon, och följdes omedelbart
af liknande fördrag med Spanien och Preussen. Den
snabbhet, med hvilken händelserna under den sista
akten af det stora napoleonska dramat utvecklade
sig, reste oöfverstigliga hinder mot utförandet
af den ursprungliga planen att med hjelp af ryska
trupper börja kriget med att tvinga Danmark till
Norges afträdande. K. J. nödgades till Tyskland
öfverföra de 30,000 man han utlofvat såsom Sveriges
kontingent. I Trachenberg öfverenskom han (d. 9–12
Juli) med sina allierade om planen för det stundande
fälttåget och öfvertog derefter sjelf ledningen af
den s. k. Nordarmén. Att han, trogen sina i Sverige
gifna löften och med tanken fäst vid den efter
Napoleons väntade fall stundande kampen för Norge,
så mycket som möjligt skonade sina svenska trupper,
må ingen förtänka honom. Han ansåg ej mer än rätt
och billigt, att tyngsta bördan af Berlins försvar
i striderna vid Grossbeeren och Dennewitz lades på
de preussiska truppernas skuldror. Dock fick det
svenska artilleriet under Gardell tillfälle att i
dessa strider utmärka sig. Likaså sparades vid Leipzig
(d. 16, 18–19 Okt.) svenskarna så vidt möjligt och
fingo först vid stadens stormning verksamt ingripa i
striden. Under det de öfrige förbundna förföljde den
slagne kejsarens skaror in öfver Frankrikes gränser,
drog K. J. sig norrut, för att i Holstein utföra
sin anfallsplan mot Danmark. Striden vid Bornhöft
(d. 7 Dec. 1813), Frederiksorts kapitulation (d. 19
s. m.) och Glückstadts uppgifvande (d. 4 Jan. 1814)
bidrogo att gifva kraft åt diplomaternas hotelser och
föreställningar, och d. 14 Jan. 1814 nödgades Danmark
i Kiel-freden till Sveriges konung afstå alla sina
anspråk och rättigheter gentemot Norge. Kronprinsen
förde derefter sin här söderut för att understödja
de förbundnes rörelser. Han lät dock sina trupper
stanna i Belgien, under det att de sista striderna
utkämpades och till dess genom freden i Paris
lugnet på denna sida återstälts.
I Norge inträffade
emellertid en tilldragelse, som för en tid undansköt
verkställigheten af Kiel-fredens vilkor,
nämligen den danske ståthållaren prins
Kristian Fredriks (sedermera konung Kristian VIII)
försök att grunda en sjelfständig norsk monarki
på Eidsvolds-"grundloven" af d. 17 Maj 1814. Detta
visade sig emellertid ohållbart. Stormakternas
föreställningar och de af K. J. anförda svenska
truppernas framgångar framtvungo konventionen i Moss
(d. 14 Aug. 1814), som efter en del underhandlingar
och lämpliga jämkningar i "Grundloven" snart följdes
af Karl XIII:s utkorande till Norges konung (d. 4
Nov. 1814).
Kronprinsen hade mött betydande svårigheter snart
sagdt hos alla svenskar vid genomdrifvandet af sin
utrikes politik. Finlands återtagande var långt mer än
föreningen med Norge ett mål för svenskarnas hopp; ett
förbund med Napoleon föreföll dem långt naturligare
än ett med Ryssland. Under sådant förhållande måste
K. J. önska se sina planer så väl bevarade och så föga
diskuterade som möjligt; och antagligen är i denna
omständighet att söka egentliga anledningen till
den i öfrigt i fullkomligt grundlagsvidrig ordning
tillkomna inskränkning, som vid 1812 års riksdag
i Örebro drabbade tryckfriheten genom införande
af den s. k. indragningsmakten (se d. o.). Äfven
i andra inrikes politiska frågor tog K. J. under
sin kronprinstid kraftigt del. Den 5 Febr. 1818
besteg han de förenade rikenas tron. Hvarken utom
eller inom landet höjdes någon röst mot den nya
dynastiens tronbestigning; äfven de mest "legitime"
monarker sände sina lyckönskningar. Icke dess
mindre hade K. J. svårt att känna sig fullt trygg;
en viss misstänksamhet och skuggrädsla följde honom
alltjämt och föranledde alltemellanåt förhastanden,
som bort kunna undvikas. En annan källa till obehag
och svårigheter för den nye konungen var hans
bristande kännedom om hans undersåtars språk; han
blef derigenom beroende af mellanhänder, hvilka helt
visst understundom missbrukade sitt inflytande. Van
att befalla, hade K. J. också svårt att finna sig i de
konstitutionella formerna; och deras öfverskridande
gick dess lättare, enär flertalet af hans närmaste
förtrogne och rådgifvare sjelfve uppfostrats i
enväldets grundsatser. Lägges härtill inflytandet
af den reaktionära strömning, som efter Napoleons
fall börjat uppstå i Europa, finner man lätt, att
anledningar ej kunde saknas till slitningar, sedan vid
återvunnet yttre lugn sinnena åter kunde vända sig
till de inre angelägenheternas granskning. Så växte
småningom, i synnerhet på riddarhuset (F. B. von
Schwerin, C. H. Anckarsvärd) och i bondeståndet
(And. Danielsson, Nils Månsson), men slutligen äfven
i de båda andra ofrälse stånden (M. Stenhammar,
J. H. Thomander, J. Waern, T. Petré), en opposition,
som snart af pressen ("Argus", "Aftonbladet", "Dagligt
Allehanda") erhöll kraftigt understöd. Riksdagarna
(1823 och 1828–30) blefvo allt omedgörligare; och
sedan 1830 Julirevolutionen och Polens uppror bragt
sinnena i jäsning, gaf frågan om en ombildning af
representationen anledning till häftiga strider mellan
det gamlas försvarare och förkämparna för en ny tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
