Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan (Jean Baptiste Jules Bernadotte, svensk konung) - 9. Karl XV (Karl Ludvig Eugen, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man lätt inser – ganska giltiga skäl. När detta ämbete
efter utkämpad strid om det för K. J. misshagliga
firandet af "den syttende Maj" å nyo tillsattes,
anförtroddes det åt en infödd norrman, grefve
Wedel-Jarlsberg. Adelskapet hade redan 1821
afskaffats genom trenne stortings samstämmiga beslut,
och alla försök från konungens sida att få detta
beslut upphäfdt mötte ett kompakt motstånd. Äfven
i Norge bilda året 1830 och dess rörelser ett slags
gräns mellan den gamla tiden och den nya. Den norska
oafhängighetskänslan sökte sig då äfven på det
andliga området ett uttryck i kampen mot inflytandet
af dansk bildning och literatur ("Daemringsfejden"),
och den till medvetenhet om sin politiska styrka komna
allmogen förde in i Stortinget en bondeopposition
(1833, 1836), som med växande kraft och förmåga
grep in i statslifvet. De komitéförhandlingar,
som från år 1839 pågått för ordnandet af en del
unionella förhållanden, hunno ej afslutas under
K. J:s regering.
Intill det sista bibehöll konungen fulla kropps- och
själskrafter. Mätt af år och omgifven af uppväxande,
lefvande ättlingar, lade han d. 8 Mars 1844 sitt
hufvud till hvila. Med sanning kunde han på sin
dödsbädd vittna, att verldshistorien ej eger att
uppvisa motstycke till den bana han lagt tillrygga. I
sitt ofvannämnda äktenskap hade han endast ett barn,
sonen Oskar. – K. J. ligger begrafven i Bernadotteska
grafkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Trenne
statyer öfrer honom hafva blifvit resta, nämligen
i Norrköping (1846; modellerad af Schwanthaler), i
Stockholm (1854, på Oskar I:s bekostnad; ryttarestaty,
modellerad af Fogelberg) och i Kristiania (1875;
ryttarestaty, modellerad af Br. Bergslien). I den
s. k. Karolinaparken i Upsala aftäcktes 1854 hans
byst, modellerad af Fogelberg och bekostad af Karl
Johans förbundet. I Borås restes 1859 en obelisk
till minne af K. J., och vid hamnen i Helsingborg
finnes ett monument till hågkomst af hans första
landstigning på svensk jord. J. H.
9. K. XV (K. Ludvig Eugen), den föregåendes sonson,
konung Oskar I:s och Josefinas af Leuchtenberg äldste
son, föddes d. 3 Maj 1826 på Stockholms slott. Såsom
förste infödde ättling af det nyvalda konungahuset
helsades han med jubel redan vid sitt inträde i
lifvet, och hans utveckling följdes med stort intresse
i alla delar af landet. Tidigt fick han på resor
åtfölja sina föräldrar; han var sin gamle farfaders
synnerliga gunstling och gjorde sig snart känd för
hurtighet, sjelfrådighet och mycken begåfning. Hofvets
konvenans och etikett kunde han föga lida, och
åtskilligt tvång af ädlare natur ville han lika litet
underkasta sig. Hans uppfostran i exercis och bokliga
idrotter anförtroddes åt goda lärare, bland dem de
sedermera välbekante professorerna Kr. J. Boström och
F. F. Carlson. Agréen vid konstakademien genremålaren
Lundqvist var prinsens ritlärare, kapten Berger
undervisade honom i aqvarellmålning, och sålunda
utvecklades anlag, hvilka blefvo af hufvudsaklig
betydelse för hans personlighet vid mognare år. På
poetiskt sinne
visade han tidiga prof och fann sig i synnerhet
tilltalad af Lings "Asarne" och andra skaldeverk,
hvilka behandla fosterländska ämnen. Med snabb
uppfattning förenade han lifligt lynne, lärde fort
och mycket, när han ville, men hyste snarare för låga
än för höga tankar om sin person, ett karaktersdrag,
som alstrade icke allenast hans tilldragande, öppna
väsende, utan äfven den vårdslöshet, med hvilken
han ofta behandlade vigtiga angelägenheter, och en
brist på sedligt allvar, som stundom blef ödesdiger
nog, både för honom sjelf och för de mål han tänkt
uppnå. – Midsommaraftonen 1841 erhöll han sin första
officersfullmakt af farfadern, som redan vid hans
döpelse utnämnt honom till hertig af Skåne.
Efter faderns tronbestigning (1844) kronprins,
valdes han s. å. till kansler för de båda svenska
universiteten och 1853 derjämte till kansler för
svenska konstakademien. Inom svenska hären bar han
underordnade befälstitlar vid Svea lifgarde, Svea
artilleri-regemente och Kronprinsens husarregemente,
tills han vid dem alla 1848 erhöll öfverstegrad. 1849
blef han generalmajor och generalfälttygmästare,
1853 generallöjtnant. Likartade befordringar kommo
honom till del äfven inom norska armén. Med stor ifver
deltog han i de militära öfningarna och vann soldatens
hängifvenhet i hög grad genom sitt flärdlösa,
manliga uppträdande. Efter en utländsk resa 1849,
utsträckt ända till norra Italien, men närmast afsedd
för besök i Haag, der han såg sin blifvande maka,
prinsessan Lovisa, firades följande år d. 19 Juni
deras biläger i Stockholm. I bröllopshögtidligheterna
togo folkets sympatier liflig del, och kronprinsparet
åtnjöt i ovanligt hög grad popularitet i båda de
riken, hvilkas kronor de skulle komma att bära. Men
allvarliga bekymmer för utgången af den sjelfrådige,
krigslystne, i uttryckssätt och åthäfvor stundom
nästan råe tronföljarens grepp i regeringstömmarna
hördes mångenstädes bland tänkande medborgare,
ja t. o. m. utom de förenade rikenas gränser. Man
kände icke tillräckligt hans verkliga sinnesart, hans
omfattande bildning, hans trofasta kärlek till norden
och dess folk. Och säkert är, att han gjorde sig mera
möda att dölja än att visa sina bästa sidor, under
det han med ärlig öppenhet icke skylde sina fel. –
Ett begynnande regeringsprof vardt honom pålagdt af
hans fader, då han d. 7 Febr. 1856 utnämndes till
vice-konung i Norge. I Kristiania hade han på våren
1844 åhört akademiska föreläsningar, liksom 1843 och
1845 i Upsala. Nu höll han i den norska hufvudstaden
ett furstligt hof och tillbragte en stor del af den
vackra årstiden på resor i landet, såväl 1856 som
1857. Derunder skärptes mer och mer hans sinne för
naturens, särskildt den nordiska naturens, skönhet;
och han tog under resorna skisser, hvilka sedermera
utarbetades till taflor, sedan han efter återkomsten
till Stockholm under professorerna J. Chr. Boklunds
och Edv. Berghs (senare äfven Alfr. Wahlbergs)
ledning utbildat sig till landskapsmålare af verkligt
värde. Hågen för allt nordiskt lät honom icke blott
med lif och själ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
