Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Karl XV (Karl Ludvig Eugen, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undvikas. För Sveriges försvar anser han nödvändigt,
icke att ega en stor, oöfvad här, utan att ega en
liten, men väl öfvad. Dertill förslår den indelta
hären med en tillökning af fjerdedelen utaf hvarje
beväringsklass, uttagen genom lottning, öfvad
till likhet med indelta arméns godkände rekryter
och sedan under tre år en kort tid samöfvad med
dennas regementen. Han slutar med uttalandet af den
förhoppningen att svenska nationen "ännu har nog
frihetskänsla att vilja uppoffra hvad nödigt är,
på det att en fosterländsk härsmakt må fortfarande
ega bestånd, så rustad och så öfvad, att den med
heder kan häfda det svenska namnet". Kung Karl
vann inga sympatier för sin plan att åstadkomma
"litet, men godt" och skördade icke häller af andras
planer, dem han i konseljen godkände, de frukter
för ett betryggande försvar, hvilka han så ifrigt
önskade. Med smärta följde han krigen i Europa 1866
och 1870. Efter det förra utgaf han under titel Ett
ord i sinom tid general Changarniers anmärkningar om
den franska härens fel, i hvilka han fann "förvånande
tillämpningar" på våra arméförhållanden. När 1871
gått in med Paris’ kapitulation, var K:s kraft
redan bruten.
Lyckades alltså icke K. att vid sin regering fästa
minnet af en förändring i nordens yttre maktställning
till större trygghet för dess framtid, så blef det
honom deremot beskärdt att inom Sverige åstadkomma
en ny form för samverkan mellan folket och dess
styrelse samt dermed att bilda epok i den svenska
historien. Ifrån 1809 hade tanken på de fyra ståndens
utbytande mot en tidsenligare representation aldrig
upphört att verka. Från 1840 hade striden derom med
stor häftighet fortgått i ett årtionde, hvarefter
den under ett följande årtionde trädt i bakgrunden,
men icke derför upphört att verka på sinnena. År
1860 petitionerade "de folkvalda stånden" hos
konungen, att han ville taga sig af reformen,
och 1863 i Jan. framlade De Geer-Gripenstedts
ministèr ett representationsförslag, som bröt med
stånd och sjelfskrifvenhet. De året förut utgifna
kommunallagarna, äfvensom den föreslagna lagen
om kyrkomöten, gåfvo både grund och skäl för den
föreslagna riksdagsordningen, till hvilken äfven
hörde årliga riksdagar. Under nära tre år fortgick
den offentliga diskussionen om förslaget, innan
afgörandets dag var inne. Men då slogo opinionens
vågor så högt, att motstånd syntes endast kunna
förvärra ställningen, ej nedslå reformen. Icke
förrän mot slutet af beredelsetiden intog K. en rent
personlig ställning till reformen, men då som dennes
hängifne anhängare; och han delade i fullt mått de
glada framtidsförhoppningar om svensk endrägt och
svensk kraft, hvilka riddarhusets votum d. 7 Dec. 1865
kallade till lif öfver allt Sveriges land. Det
politiska framsteget från treårsperioder af årslånga
ståndsriksdagar till årliga kammarriksdagar är och
förblir en epokgörande tilldragelse i svenska folkets
offentliga lif, huru än omdömet om dessa riksdagars
verksamhet må utfalla. Och K. XV misströstade aldrig
om svenskar, om han än, lifligt berörd af någon
riksdagshändelse, kunde låta undfalla sig häftiga
ord. Af riksdagsmotgångar var det ingen, som smärtade
honom så som härordningsfrågans öden. – Qvinnans
myndighet, religionsfrihetens utsträckning i religiös,
juridisk och politisk måtto, näringsfrihetens fortgång
samt den tekniska undervisningens spridande och
höjande höra till minnena från K:s tid, likaså ny
strafflag, sjölag m. fl. lagförbättringar, åtgärder
för finansiel säkerhet och lättade handelsförbindelser
samt för folkundervisningen – att icke glömma den
oerhörda utveckling landets ekonomiska tillgångar
vunno under de år, hvilka den gripenstedtska
finanspolitikens motståndare ansett böra medföra
de svenska näringarnas, ja det svenska samhällets,
totala ruin.
I sitt personliga lif var K. XV enkel och godlynt. Han
hvilade sig från regeringsbekymren i sin familj
eller i sin atelier, der taflor i rask följd aflöste
hvarandra, eller i muntra lag, der qvartettsång
hörde till ordningen, och der konungen okonstlad och
varmhjertad aflägsnade allt konventionelt tvång. Att
han icke alltid klart skilde mellan det passande,
som sed bjuder, och det konventionella, som endast
påbjudes af fåvitsk vana, lades honom nog ofta till
last, oftare kanske än billigt var. Ty lastaren dömde
oftast efter skenet. – K:s starka, ståtliga gestalt
bröts slutligen af sjukdom. Hans helsa var svag
alltifrån 1871 års början, och då hans trogna maka
och vän, drottning Lovisa, d. 30 Mars 1871 aflidit,
förvärrades väsentligen hans tillstånd. Efter en
badresa till Aachen, i Augusti 1872, återkom konungen
ytterligt försvagad till hemlandet och hann ej ens
hem till sitt kära Ulriksdal. Han afled i Malmö d. 18
Sept. 1872, skild från alla anhöriga, men omgifven af
hän gifna vänner, följeslagare på färden. "K. XV:s
eriksgata" från landshövdingeresidenset i Malmö
till Riddarholmens konungagrafvar var en ära för
hans minne, ty den bar vittne om folkets sorg vid
hans bår. – Han efterlemnade en dotter, Lovisa (född
d. 31 Okt. 1851), 1869 förmäld med Danmarks kronprins,
Fredrik. Konung Karls och drottning Lovisas ende son,
Karl Oskar Vilhelm Fredrik, hertig af Södermanland,
föddes d. 14 Dec. 1852 och dog d. 13 Mars 1854.
K. XV hade prydt Ulriksdals och Stockholms slott
med konstsamlingar, hvilka han testamenterade till
svenska staten. Katalog öfver hans vapensamling
trycktes i Paris och Stockholm 1861 och 1863,
öfver hans konstsamlingar (af J. Falke) i Wien
1871. Taflorna voro till större delen af nordiske
konstnärer. Öfver tafvelsamlingen utgaf G. Upmark
en beskrifvande förteckning 1882, och en sådan öfver
de keramiska föremålen i konstslöjdsamlingen utgafs
1883 af densamme. – K. XV:s egna taflor äro ganska
många; sällan dröjde en duk mer än tre veckor på
hans staffli, innan den skänktes bort och fick en
efterträdare. Ofta skänkte konungen taflor till
Stockholms konstförenings lotterier. En samling
fotografier efter taflor af Karl XV utkom i bokhandeln
1865; i träsnitt äro åtskilliga återgifna. Hans dikter
utgåfvos 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
