Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Karl (II) den enfaldige (Charles le simple, fransk konung) - 4. Karl (IV) den sköne (Charles le bel, fransk konung) - 5. Karl (V) den vise (Charles le sage, fransk konung) - 6. Karl (VI) den folkkäre (Charles le bien aimé) eller den vansinnige (l’insensé, fransk konung) - 7. Karl (VII) den segersälle (Charles le victorieux, fransk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarigenom han åt denne och hans män såsom hertijjligt
län inrymde det söder om Engelska kanalen belägna
område, som efter nordmännen fick namnet Normandie;
hvarjämte Rollo, som lät döpa sig och vid dopet
antog namnet Robert (I), förmäldes med konungens
dotter Gisela. – Sedan ärkebiskop Fulko af Reims,
K:s förnämsta stöd, blifvit mördad på anstiftan af
grefve Balduin af Flandern (900), hade K. skänkt hela
sitt förtroende åt en viss Hagano, som var af ringa
stånd och föremål för de stores afund och hat. Vid
den karolingiska ättens utgång i Tyskland (911)
hade hertigen af Lothringen, Rainer, gifvit sig
under K. Men efter Rainers död (916) stötte sig K.,
på Haganos ingifvelse, med hans son och efterträdare
Giselbert, och denne sökte då uppreta de franske
stormännen mot K. och hans gunstling. Omsider gjordes
mot den svage konungen ett uppror af hans förnämste
vasaller, som 922 korade till konung Robert (I)
af Francien, yngre broder till den förutnämnde Eudo
af Paris, och, sedan Robert stupat i en slagtning
(923), till hans efterträdare utsago hans måg,
hertig Rudolf af Burgund. Blott hertigarna af
Normandie och Aquitanien förblefvo K. trogna och
bekrigades derför af de upproriske. I sitt trångmål
sökte K. t. o. m. hjelp hos de nordmän, som under sin
höfding Ragenald vid denna tid inseglat i Loire och
hemsökt Aquitanien, men nu, förstärkte af landsmän
från Rouen i Normandie, vände sig till trakten kring
Oise och sedan under flere år med sina plundringar
hemsökte olika delar af norra och mellersta Frankrike,
i synnerhet området mellan Seine och Loire. Emellertid
blef K. lockad till ett personligt möte i S:t Quentin
med Rudolfs anhängare grefve Heribert II af Vermandois
och af honom mot tro och lofven tillfångatagen
(923). Men då Heribert några år senare (927) blef
oense med Rudolf, satte han K. åter på fri fot och
uppträdde såsom hans anhängare. Han lyckades äfven
draga hertig Hugo af Francien (Hugo Capets far)
på sin sida, och båda förbundo sig med den tyske
konungen Henrik Fogelfängaren, som ville begagna
sig af alla dessa inre oroligheter i Frankrike
för att återvinna det affallna Lothringen. Det
kom dock redan följande år till förlikning mellan
Heribert och Hugo å ena sidan samt konung Rudolf
å den andra, och följden deraf blef att K. åter
inspärrades i fängelse. Kort derefter ingicks dock
en förlikning i Reims mellan honom och Rudolf, i
kraft hvaraf K. erhöll Attigny, väl med vilkor att
erkänna Rudolf som konung. K. dog redan följande året
(929) i Peronne, efterlemnande en minderårig son,
Ludvig, som tillika med sin moder, konung Athelstans
syster, flytt till England och efter Rudolfs död (936)
återkallades och upphöjdes på den ledigblifna tronen.
S. F. H.
4. K. (IV) den sköne (Ch. le bel), konung af Frankrike
och Navarra, son af Filip den sköne och Johanna af
Navarra, f. 1294, uppsteg efter sin äldre broders,
Filip den långes, död (1322) på tronen. Han regerade
strängt och despotiskt samt tvang påfven att låna
sig till verktyg åt hans nycker. Död 1328. Med
honom utslocknade kapetingiska ättens äldsta
linie på manssidan.
5. K. (V) den vise (Ch. le sage), Johan
II:s son, f. 1337, erhöll 1349 större delen
af Dauphiné och var den förste franske tronföljare,
som bar titeln dauphin. Då Johan II i slaget vid
Poitiers 1356 blef tillfångatagen af engelsmännen,
öfvertog K. såsom "lieutenant du roi" regeringen
och sammankallade riksständerna, men råkade med
dem i en häftig strid om makten. Fullständig anarki
blef rådande i Frankrike, då bönderna reste sig mot
sina herrar (la jacquerie) och staden Paris under
borgaren Etienne Marcels ledning utropade Karl den
elake af Navarra till Frankrikes generalkapten
(1358). K. lyckades dock inom kort kufva
de revolutionära rörelserna; deremot måste
han 1360 med uppoffrande af hela sydvestra
Frankrike köpa freden i Bretigny med England.
Då konung Johan s. å. återvände ur fångenskapen,
nedlade K. regeringen; vid faderns död, 1364,
besteg han tronen. Sjelf var K. kroppsligt svag
och utan krigisk talang, men förstod att uppsöka den
framstående fältherreförmågan Bertrand du Guesclin,
hvilken från England återeröfrade allt (utom
Calais), hvad Frankrike under de båda föregående
konungarna förlorat. Inom landet upprätthöll
K. med kraftig hand ordningen; och, liksom sina
företrädare despotiski sinnad, upphörde han att
sammankalla ständerna och utskref godtyckligt
nya skatter. Han gynnade handel och näringar,
omgaf sig med lärde och konstnärer samt grundade
det kungliga biblioteket i Paris. Död 1380.
K. var fader till Karl VI och Ludvig af Orléans.
6. K. (VI) den folkkäre (Ch. le bien aimé) eller
den vansinnige (l’insensé), den föregåendes son,
f. 1368, efterträdde sin fader 1380. Under hans
minderårighet tvistade hans farbröder, Ludvig
af Anjou, Johan af Berry och Filip den djerfve
af Burgund, om makten. Redan 1382 blef han
myndig och deltog s. å. i ett fälttåg mot
de flamländska städerna, men först i slutet af
1380-talet frigjorde han sig från sina farbröders
inflytande och lemnade sitt förtroende åt konnetabeln
af Clisson. Ett bättre tillstånd var derefter
på väg att inträda i Frankrike, då K. på
ett krigståg till Bretagne plötsligt blef vansinnig.
Han tillfrisknade väl för en kortare tid, men
återföll redan sommaren 1393 i sinnessjukdom,
och denna varade med korta afbrott ända till
hans död, 1422. Under hans svaghetstillstånd var
Frankrike tummelplatsen för häftiga strider mellan de
båda om makten täflande partierna, det burgundiska och
det orleanska, samt hemsökt af engelske konungen
Henrik V:s anfall. K. var förmäld med Isabella af
Bajern (se d. o.) och hade med henne flere barn, bland
hvilka sonen Karl (se nedan) och dottern Katarina
(se Katarina, engelska drottningar 1).
7. K. (VII) den segersälle (Ch. le victorieux),
den föregåendes femte son, f. 1403, blef 1416
efter sina äldre bröders död dauphin och slöt sig
till det orleanska l. armagnacska partiets ledare,
grefven af Armagnac, hvilken såsom konnetabel styrde
riket i den vansinnige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
