Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Karl X (fransk konung) - 1. Karl (I) (Charles, konung af Navarra) - 2. Karl (II) den elake (Charles le mauvais, konung af Navarra) - 3. Karl (III) den ädle (Charles le noble, konung af Navarra) - 1. Karl (Carlo) I af Anjou (konung af Neapel och Sicilien) - 2. Karl (Carlo) II af Anjou, den halte (konung af Neapel och Sicilien) - 3. Karl (Carlo) III af Durazzo (konung af Neapel och Ungern) - 1. Karl (I) den store (Carolus magnus, Charlemagne, romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Juli-ordonnanserna, genom hvilka bl. a. vallagen ändrades
och tryckfriheten inskränktes, men framkallade
derigenom Juli-revolutionen och sitt eget fall. Den 2
Aug. afsade han sig tronen till förmån för sin sonson,
hertigen af Bordeaux; men då franska folket, utan
att fästa afseende dervid, d. 9 Aug. hyllade Ludvig
Filip, måste han d. 16 Aug. gå i landsflykt till
England. 1832 flyttade han till Prag och 1836 till
Görz, der han dog i kolera d. 6 Nov. s. å. Med sin
gemål, Maria Teresia af Savojen, hade han sönerna
hertigen af Angoulême och hertigen af Berry (se
Angoulême 2 och Berry 1).
Karl (Charles), konungar af Navarra:
1. K. (I), konung af Navarra och Frankrike. Se
Karl, franska konungar 4.
2. K. (II) den elake (Ch. le mauvais), son af
Filip af Evreux och drottning Johanna II af Navarra,
f. 1332, uppsteg 1349 på Navarras tron. Ehuru gift
med en dotter af Johan II af Frankrike, lefde han
i fiendskap med honom och hans son Karl samt antog
Etienne Marcels och borgerskapets i Paris inbjudning
att i tronföljarens ställe såsom generalkapten
öfvertaga Frankrikes styrelse (1358). Han fördrefs
dock s. å. från Paris af dauphin Karls trupper,
hvarefter han såsom engelsmännens bundsförvandt
kämpade mot Frankrike. Sedermera inblandade han sig
i striderna mellan Peter den grymme af Kastilien och
Henrik af Trastamara samt bedrog dem båda, men måste
slutligen draga sig tillbaka ur striden med förlust
af en del af sitt land (1379). Död 1387.
3. K. (III) den ädle (Ch. le noble), den
föregåendes son, efterträdde sin fader 1387 och
regerade fredligt. Han afstod 1404 från sin
faders anspråk på åtskilliga franska provinser och
erhöll i ersättning stora penningesummor. Död 1425.
K. efterträddes af sin måg, Johan II (se Johan,
konungar af Aragonien 2).
Karl (Carlo), konungar af Neapel och Sicilien:
1. K. I af Anjou, yngste son af konung Ludvig VIII
af Frankrike, f. 1220, erhöll 1246 af sin broder,
Ludvig den helige, Anjou och Maine samt ledsagade
honom på korståget till Egypten 1248, som slutade med
bägge brödernas tillfångatagande (1250). På påfven
Urban IV:s uppmaning anföll han 1264 hohenstaufern
Manfred af Neapel, hvilken besegrades och stupade
vid Benevent 1266. K. bemäktigade sig hans rike och
bekräftades i sin värdighet såsom konung af Neapel
och Sicilien af påfven, till hvilken han förband sig
att erlägga en årlig tribut. Grym och hårdhjertad,
men energisk, framkallade han genom sina hänsynslösa
förföljelser mot det hohenstaufenska partiet allmänt
missnöje, och det hohenstaufenska husets anhängare i
Neapel inkallade Manfreds 15-årige brorson, Konradin,
från Tyskland. Karl lyckades dock vid Tagliacozzo
besegra Konradin (1268), och kort derefter råkade
denne i hans våld samt afrättades. Året förut hade
K. blifvit grefve af Provence, och 1277 kröntes han i
Rom till konung af Jerusalem. Hans hårda styrelse och
de honom åtföljande fransmännens öfvermod framkallade
1282 en resning på Sicilien, den
s. k. sicilianska aftonsången, hvilken ledde till
fransmännens fördrifvande från ön och Peters af
Aragonien utropande till Siciliens konung. Förgäfves
sökte K. återeröfra ön. Död 1285.
2. K. II af Anjou, den halte, den
föregåendes son, f. 1246, befann sig
vid faderns död (1285) i fångenskap på
Sicilien sedan ett år tillbaka och frigafs
först 1289. Han måste 1302 formligen afträda Sicilien
till Peters af Aragonien son, Fredrik.
Han dog 1309 och efterträddes af sin son Robert.
K. var en mild och klok regent.
3. K. III af Durazzo, konung af Neapel och
Ungern, den föregåendes sonsons son, f. 1345,
kallades af påfven Urban VI 1381 till konung
af Neapel, hvars drottning, Johanna I, han lät
afrätta (1382), men råkade i strid med Ludvig I
af Anjou, hvilken blifvit adopterad af Johanna.
Ludvig måste nöja sig med konungatiteln och Provence,
medan K. behöll Neapel. 1385 uppsattes K. på
Ungerns konungatron af den mot drottning
Maria upproriska adeln, men blef 1386 mördad på
anstiftan af Marias moder, regentinnan Elisabet.
Han efterträddes i Neapel af sin son Vladislav,
efter hvilken tronen intogs af K:s dotter Johanna
(se Johanna, drottningar af Neapel 2).
4. K. IV. Se Karl, romerska kejsare 5.
5. K. V. Se Karl, konungar af Spanien 2.
6. K. VI. Se Karl, romerska kejsare 6.
7. K. VII. Se Karl, konungar af Spanien 3.
Karl, romerska kejsare:
1. Karl (I) den store (Lat. Corolus magnus,
Fr. Charlemagne), frankisk konung af Karl Martels
ätt, var äldre son till konung Pipin den lille och
grefve Chariberts af Laon dotter, Berta, och föddes
d. 2 April 742 (747?). Vid faderns död, 768, delades
riket mellan K. och hans broder, Karlman. Denne dog
redan 771, hvarefter K. lät hylla sig äfven inom hans
riksdel. Karlmans enka och späda söner funno skydd
hos konung Desiderius af Lombardiet, hvilkens dotter
Desiderata varit förmäld med Karl, men sedermera
förskjutits af honom. K. lyssnade derför villigt
till den af Desiderius hårdt ansatte påfven Hadrian
I:s ansökan om hjelp. Desiderius besegrades och
tillfångatogs i Pavia, och K. satte den lombardiska
kronan på sitt hufvud (774). Påfven ihågkoms med
bekräftelse på och sannolikt äfven utvidgning af den
skänk af Exarkatet med Ravenna m. m., som Pipin den
lille 751 gjort till S:t Peters stol. K. kom dock icke
genast i lugn besittning af det lombardiska riket,
utan hade att kämpa med hertig Rotgaud af Friuli
(Friaul), 775–778, och hertigarna af Benevento,
Arigis och Grimoald samt den sistnämndes efterträdare,
Grimoald Falco, hvilken först 808 erkände K. såsom sin
länsherre. Förhållandet uti Italien invecklade K. i
krig äfven med det bysantinska riket och föranledde en
frankisk härnad till Dalmatien. – På Pyreneiska halfön
började K. 778 göra eröfringar från sarasenerna. Det
var på hemvägen från det första tåget till Spanien,
som den mångbesjungne Roland stupade mot baskerna i
passen vid Roncevaux 778. Under dessa krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
