Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Karl VII Albert (romersk kejsare) - Karl I (Carol, konung af Rumänien) - 1. Karl (Carlo) Emanuel I (konung af Sardinien) - 2. Karl (Carlo) Emanuel II (konung af Sardinien) - 3. Karl (Carlo) Felix (konung af Sardinien) - 4. Karl (Carlo) Albert (konung af Sardinien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom härstammande från en dotter af Ferdinand I,
dels på grund af sin gemåls härkomst, samt slöt 1741
ett mot den af Karl VI utsedda efterträderskan, Maria
Teresia, riktadt förbund med Frankrike, Spanien,
Preussen och Sachsen. (Det för K. förnedrande
fördraget i Nymphenburg s. å. mellan Frankrike
och Bajern är uppdiktadt.) Med en bajersk-fransk
här inryckte kan s. å. i de österrikiska arflanden
och hotade Wien, men vände sig i stället mot Böhmen,
der han hyllades såsom konung. Den 24 Jan. följande år
valdes han till kejsare och kröntes i Frankfurt d. 12
Febr. Men då inträdde ett omslag i krigslyckan. Med
ungrarnas tillhjelp dref Maria Teresia K:s trupper ur
Österrike och eröfrade inom kort hela Bajern. Först
sedan ett nytt förbund kommit till stånd mot Österrike
(1744), kunde K. återvända till sin hufvudstad,
München. Han dog derstädes d. 20 Jan. 1745.
Karl I (Carol), konung af Rumanien, son af furst
Karl Anton af Hohenzollern-Sigmaringen, född d. 20
April 1839, valdes d. 8/20 April 1866 till ärftlig
regerande furste af Rumanien och antog med Frankrikes
och Preussens bifall valet. Till följd af österrikiska
regeringens fientliga sinnesstämning mot Preussen
nödgades han att i hemlighet och under förklädnad
företaga resan till sitt nyvunna rike. Stora
svårigheter mötte honom i början af hans regering. Med
misstroende eller fientlighet behandlades han af
Ryssland, Österrike och Porten. Dertill sällade
sig landets betänkliga finansiella ställning, den
i hela det offentliga lifvet rådande korruptionen
och bristen på disciplin inom armén. Med oafbrutet
arbete och stort tålamod har K. sökt undanrödja
dessa hinder för landets framåtskridande. Det
har lyckats honom att reformera armén, höja
skolväsendet och genom jernvägsanlaggningar
förbättra kommunikationsväsendet. Trött på
de ständiga striderna med kamrarna och de ofta
upprepade ministèrförändringarna, hotade han 1871
att nedlägga regeringen och förmådde derigenom
det konservativa partiet, som dittills afhållit
sig från deltagande i det politiska lifvet, att
uppträda. Det ernådde majoritet i kamrarna och
understödde kraftigt regeringen, men måste 1876 lemna
plats för det radikala partiet. I det rysk-turkiska
kriget 1877–78 slöt sig K. till Ryssland samt förde
sjelf befälet öfver sin armé och för en kortare tid
äfven öfver hela cerneringsarmén vid Plevna. Genom
detta krig förvärfvade Rumanien sitt oberoende,
hvarefter K. antog titeln "kunglig höghet". Efter
folkrepresentationens beslut d. 14/26 Mars 1881
antog han konungatiteln. Sedan 1869 är han förmäld
med prinsessan Elisabet af Wied (f. 1843), dotter
af drottning Sofias af Sverige halfsyster och
under signaturen Carmen Sylva känd som en begåfvad
belletristisk författarinna.
Karl (Carlo), konungar af Sardinien:
1. K. Emanuel I, son af Viktor Amadeus II,
f. 1701, uppsteg på tronen 1730, då fadern nedlade
regeringen. Då denne ett år derefter gjorde ett försök
att återtaga den, lät K. fängsla honom och höll honom
till hans död (1732) i fängsligt förvar. Under det
polska arfföljdskriget
(1733–35) förde K. befälet öfver de förenade franska
och sardinska trupperna uti Italien, slog österrikarna
vid Parma (1734) och Guastalla (s. å.) samt intog
Milano. I freden i Wien 1735 erhöll han Novara
och Vigevano. I det österrikiska tronföljdskriget
(1740–48) deltog han först på Frankrikes och sedan,
från 1743, på Österrikes sida samt erhöll i freden i
Aachen 1748 bekräftelse på de af Österrike 1743 till
honom afträdda områdena. För landets inre utveckling
verkade han genom att bygga kanaler och föranstalta
en reviderad lagsamling, det s. k. "Corpus
carolinum". Död 1773.
2. K. Emanuel II, son af Viktor Amadeus III,
f. 1751, efterträdde 1796 sin fader, hvilken s. å.
till Frankrike afträdt Savojen och Nizza. Ehuru han
samvetsgrant iakttog den af fadern med Frankrike
afslutna freden, tvangs han dock af dess regering
att 1798 afträda alla sina besittningar på fasta
landet och att draga sig tillbaka till Sardinien.
Den 4 Juni 1802 nedlade han kronan till förmån
för sin broder Viktor Emanuel I och flyttade till
Rom, der han dog såsom jesuit 1819.
3. K. Felix, den föregåendes yngre broder, f.
1765, efterträdde 1821 sin broder Viktor
Emanuel I och dog barnlös 1831. Med honom
utslocknade den regerande linien af huset Savojen
på manssidan.
4. K. Albert, son af prins Karl Emanuel af
Savojen-Carignan, född i Turin d. 29 Okt. 1798,
kände sig tidigt dragen till det liberala
italienska partiet, hvars planer på ett enadt
Italien han delade och med hvilket han stod i
förtrolig förbindelse. Då 1821 års revolution
utbröt i Sardinien och konung Viktor Emanuel I
till förmån för sin broder Karl Felix nedlade
regeringen för att icke blifva orsaken till ett
inbördes krig, fick K. i uppdrag att under den nye
konungens frånvaro i utlandet öfvertaga regeringen.
Han slöt sig genast till revolutionen och antog
den spanska liberala författningen af 1820;
men då Österrike hotade att med trupper kufva
revolutionen i landet och Karl Felix vägrade att
godkänna författningen, såg han sig ur stånd att
uträtta något och nedlade regeringen. Förvisad
från sitt fädernesland, bosatte han sig först
i Neapel, sedan i Paris och deltog såsom frivillig
i 1823 års franska expedition till Spanien för att
gifva ett bevis på sin brytning med de liberale.
Derefter blef han också åter tagen till nåder af
Karl Felix och 1829 utnämndes han till vicekonung
på Sardinien. Efter Karl Felix’ död 1831 uppsteg
K. på Sardiniens tron. I själ och hjerta en varm
anhängare af de italienska fosterlandsvännernas
sak och en afgjord fiende till Österrike, vågade
han dock ej straxt bryta med sina företrädares
absolutistiska och mot Österrike välvilliga politik,
men beredde sig i tysthet på den kommande striden
genom att gifva sin här en ypperlig organisation
och utrustning. I öfrigt sökte han förbättra
finansväsendet och höja landets materiella odling,
utfärdade en ny lagbok samt understödde frikostigt
vetenskap och konst. Sjelf förde han ett enkelt
lefnadssätt, och hans religiositet närmade sig
bigotteri. Då de revolutionära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
