Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2a. Karl Fredrik (storhertig af Baden) - 2b. Karl Ludvig (arfprins af Baden) - 2c. Karl Ludvig Fredrik (storhertig af Baden) - 3. Karl Teodor Maximilian August (prins af Bajern) - 4a. Karl Vilhelm Ferdinand (hertig af Braunschweig och Lüneburg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
materiella odling i flere afseenden. Hans särskilda
intresse för nationalekonomiska spörsmål föranledde
honom 1769 att inom några kommuner söka tillämpa
fysiokraternas principer för beskattningen. Sjelf
protestant, blef han af ett starkt katolskt parti
grundlöst anklagad inför rikshofrådet för att hafva
kränkt katolikernas rättigheter, men den derigenom
uppkommande "syndikatsprocessen" slutade till
K. F:s förmån, och undersåtarna funno sig öfver
hufvud alltmer belåtna med hans patriarkaliska
despotism. I den yttre politiken berördes han på ett
mycket märkbart sätt af den franska revolutionens
följder och särskildt Napoleons framträdande, i det
han 1794 förlorade det badensiska husets landområde
på venstra Rhenstranden och derefter nödgades sluta
sig till Frankrike, men också till följd af freden
i Lunéville samt "riksdeputationens hufvudbeslut",
Pressburgfreden och tyska rikets upplösning fick se
sitt land betydligt förstoradt och upphöjdt 1803 till
kurfurstendöme, 1806 till storhertigdöme. Med sin
gemål Karolina Lovisa af Hessen-Darmstadt (d. 1783)
hade han sönerna Karl Ludvig, Fredrik och Ludvig,
hvilken sistnämnde 1818 blef storhertig. 1787 förmälde
sig K. F. med den till riksgrefvinna af Hochberg
upphöjda riksfriherrinnan Luise Geyer von Geyersberg
och förklarade uttryckligen detta äktenskap för
jämnbördigt (icke morganatiskt), hvarför ock äldste
sonen af detta gifte, Leopold, 1830 kunde efterträda
sin halfbroder Ludvig såsom storhertig. K. F. dog
d. 11 Juni 1811. – b) K. Ludvig, den föregåendes son,
arfprins af Baden, född d. 14 Febr. 1755, var förmäld
med Amalia Fredrika af Hessen-Darmstadt och hade
med henne en son, Karl Ludvig Fredrik (se nedan),
samt sex döttrar, af hvilka en, Karolina, förmäldes
med Maximilian I Josef af Bajern, en annan, Elisabet,
med Alexander I af Ryssland och en tredje, Fredrika,
med Gustaf IV Adolf af Sverige (1797). År 1801
besökte K. L. med gemål och ett par af sina barn
hofven i Petersburg och Stockholm. På återresan från
Stockholm gjordes ett uppehåll vid Gripsholm, der det
medföljande svenska konungaparet ett par veckor firade
sina gäster. Den 15 Dec. fortsatte K. L. sin hemresa,
men samma dag på aftonen stjelpte hans vagn en mil
från Arboga med den följd att prinsen träffades af
slag och följande dag afled (d. 16 Dec. 1801). – c)
K. Ludvig Fredrik, den föregåendes son, storhertig
af Baden, född i Karlsruhe d. 8 Juni 1786, blef 1808
medregent och 1811 efterträdare åt sin farfar,
Karl Fredrik. Åtlydande Napoleons maktspråk,
förmälde han sig 1806 med dennes adoptivdotter,
Stephanie Beauharnais (en anförvandt till kejsarinnan
Josefinas förste man). Badensiska trupper måste på
Napoleons sida deltaga i krigshändelserna, till
dess K. efter slaget vid Leipzig öfvergick till de
allierade (1813). För att göra den allmänna meningen
i Tyskland välvilligt stämd för Badens integritet,
hvilken var hotad genom Österrikes och Bajerns anspråk
samt svårigheten att vinna stormakternas bifall till
tronföljdens tillförsäkrande åt Karl Fredriks söner
i andra giftet, utfärdade K. d. 22 Aug. 1818 en
frisinnad författning. K. dog i Rastatt d. 8 Dec. s. å.,
få veckor efter sedan kongressen i Aachen afgjort
territorial- och tronföljdsfrågorna efter hans
önskan. Han efterlemnade tre döttrar: Lovisa
(f. 1811, d. 1854, förmäld 1830 med prins Gustaf
af Vasa), Josefina (f. 1813, förmäld 1834 med Karl
Anton, furste af Hohenzollern) och Maria (f. 1817,
gift 1843 med William, hertig af Hamilton; enka 1863).
3. K. Teodor Maximilian August, prins af Bajern,
andre son till hertig Maximilian Josef af
Pfalz-Zweibrücken (sedermera konung Maximilian
I af Bajern), föddes i Mannheim d. 7 Juli 1795
och erhöll en helt och hållet militärisk uppfostran.
Han deltog med heder i 1813–14 års krig mot Napoleon
och fick 1815 generalkommandot öfver bajerska
armén, men nedlade detsamma 1822, då han icke
lyckades att vinna framgång åt åtskilliga af
sina reformförslag. 1841 utnämndes han till
fältmarskalk och generalinspektör öfver bajerska
armén; 1860 mottog han derjämte befälet öfver den
sjunde tyska förbundsarmékåren. Vid krigsutbrottet
1866 fick K., med generallöjtnant von der Tann till
generalstabschef, öfverbefälet öfver den 51,000
man starka bajerska hären och öfriga sydtyska
förbundskontingenter. Hans närmaste uppgift
blef att hindra preussarna från att öfvergå
Saale, men efter en olycklig fäktning vid Kissingen
(d. 10 Juli) måste han draga sina trupper tillbaka
och led ett nytt nederlag vid Uettingen (d. 26 Juli),
hvarefter den i Nikolsburg ingångna allmänna
vapenhvilan gjorde slut på krigsrörelserna äfven
på detta håll (d. 2 Aug.). Efter fredsslutet nedlade
K. sina militära värdigheter. Han dog på sitt slott
vid Tegernsee d. 16 Aug. 1875.
4. K., hertigar af Braunschweig och Lüneburg: a)
K. Vilhelm Ferdinand, son af hertig Karl I, född d.
9 Okt. 1735, egnade sig tidigt åt krigareyrket och
deltog såsom anförare för de braunschweigska
trupperna i sjuåriga kriget (1757–63), der han skar
sina första fältherrelagrar i slagen vid Hastenbeck
och Krefeld. Såsom infanterigeneral inträdde han
1773 i preussiska armén och qvarstod i densamma,
äfven sedan han 1780 efterträdt sin fader såsom hertig
af Braunschweig. Befordrad till fältmarskalk,
anförde han 1787 den preussiska expeditionen till
Holland och 1792 den österrikisk-preussiska armén i
kriget mot Frankrike. Det var han, som d. 25
Juli s. å. utfärdade det med de ursinnigaste hotelser
mot franska nationen uppfyllda krigsmanifestet.
Han eröfrade Longwy och Verdun samt inträngde
i Champagne, men nödgades genom Dumouriez’ kloka
krigföring och de inom tyska armén rasande
sjukdomarna att draga sig tillbaka ur Frankrike. 1793
förde han befälet öfver den af de allierades
arméer, som opererade vid mellersta Rhen, och
återtog Mainz, som fallit i fransmännens händer.
Han ryckte derefter öfver Rhen och vann några
mindre framgångar, men drog sig snart tillbaka och
nedlade följande året sitt befäl. 1806 ställdes
han åter i spetsen för preussiska hären; men ännu
mera försigtig än förr, lät han sina trupper stå
sysslolösa i trakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
