Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karta - Kartago
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
områdets storlek, utan äfven i sättet för kartans
upprättande. En geografisk karta måste för att
förtjena sitt namn vara försedd med jordmeridianer
och paralleller, eller, hvilket är detsamma,
vara upprättad i en viss kartprojektion (se
d. o.). Derigenom blir kartområdets plats på
jordklotet bestämd, då deremot en geometrisk karta i
detta afseende ej lemnar någon upplysning. – Skilnaden
mellan geografisk, topografisk och geometrisk
karta bestämmes också i viss mån af kartans skala
l. måttstock. Geometriska kartor upprättas t. ex. i
skalorna 1/1000, 1/2000, 1/4000, 1/5000, 1/8000 och 1/10000 af
naturliga längden. Topografiska kartor upprättas i
skalor sådana som 1/10000, 1/20000, 1/50000, 1/100000 och
1/200000 af naturliga längden. Geografiska kartor
upprättas i ännu mindre skalor, och ju större området
blir, dess mer försvinner det mera noggranna begreppet
skala. Man måste nämligen vid upprättandet af kartor
öfver stater och verldsdelar fästa afseende vid
jordens klotform, hvilken gör, att en karta öfver
en större trakt ej kan blifva riktig, enär jorden
är kullrig, men kartan måste vara plan. Man plägar
också derför säga, att skilnaden mellan geografisk
och geometrisk karta är den att vid den geografiska
kartan göres afseende på jordens klotform, men vid den
geometriska kartan jorden betraktas som plan. Strängt
taget kan sålunda en geografisk karta ej hafva någon
skala eller måttstock, ehuru projektionen i de flesta
fall gifver medel att utan märkbara fel använda
en sådan. På s. k. planiglober öfver halfkloten
blir detta dock omöjligt och ännu mer, när jordens
hela yta framställes på en s. k. verldskarta. För
att få en åskådlig och icke vilseledande bild af
hela jorden på en gång finnes intet annat medel än
att förfärdiga en jordglob, en modell. – Begreppen
geografisk, topografisk och geometrisk karta bero
också i viss mån på de olika föremål, som på kartan
upptagas. En landtmäterikarta öfver en by är
geometrisk och upptager olika egoslag af åker, äng och
skog samt kallas derför äfven ekonomisk. Upprättar
man deremot en karta öfver samma by efter samma
geometriska grunder, men upptager endast vägar och
vattendrag samt byggnader, så blir kartan, af en mer
topografisk l. ortbeskrifvande natur, närmande sig
begreppet geografisk.
I motsats till sjökartor l. sjökort plägar man
kalla andra kartor landkartor. På landkartor äro i
allmänhet haf och sjöar färglösa och utan beteckning
af föremål, sålunda hvita (carte blanche). På sjökort
återigen är vattnet fyldt med djupsiffror, nivåkurvor
och andra beteckningar, men landet är der vanligen
tomt (hvitt). Sjökort upprättas för segelfart och
kunna i allmänhet ej upprättas i så små skalor som
landkartor. Någon gång ser man geografiska kartor,
å hvilka hafvet, t. ex. Nordsjön, icke är "carte
blanche", utan utmärkt som djupkarta, eller negativ
höjdkarta. Dylika kartor äro utan tvifvel de mest
allmän-nyttiga, men förekomma sällan, emedan hafvens
djup utom närmast kusterna äro föga bekanta. – Med
stomkarta förstår man i allmänhet en karta,
som upptager konturer eller gränslinier och
bestämda punkter, men icke höjdteckning eller
andra beteckningar. En vanlig geografisk karta i
svarttryck utan färgläggningar blir sålunda en
"stomme", på hvilken olika slags kartor kunna
åstadkommas. På ett af tryck kan man lägga in
höjdteckning och får sålunda en höjdkarta. På ett
annat aftryck kan man med färger utmärka de olika
folkstammarnas områden och sålunda få en etnografisk
karta, hvilken tillika kan vara politisk. På ett
tredje exemplar kan man inlägga växtgränser för
olika trädslag, olika sädesslag och man får sålunda
en botanisk eller växtgeografisk karta o. s. v.
P-E. B-d.
Kartago. 1) Forntida stad på norra kusten af Afrika
invid Tunis-viken. K. anlades i 9:de årh. f. Kr. af
fenicerna såsom handelsplats (faktori) och kallades,
till skilnad från den äldre afrikanska kolonien
Utica, Kirjath-Hadesjath ("nya staden"), hvilket namn
sedermera hos grekerna förbyttes till Karchedon och
hos romarna till Karthago. Staden tillväxte hastigt
till stor del till följd af det gynnande läget,
som gjorde den till en högst vigtig handelsort för
Medelhafslanden. I olikhet med de öfriga feniciska
kolonierna blef den dock vida mer än en handelsstad,
i det att den fick välde såväl i Afrika som i Spanien
och på de närliggande öarna. Redan tidigt måste
K. upptaga striden mot det grekiska inflytandet i
vestra Medelhafvet, nämligen först mot Cyrene och
sedan mot grekerna på Sicilien. Under vexlande lycka
stridde dess fältherrar på Sicilien, i synnerhet
mot envåldsherskarna i Syrakusai. Sedan försöken
att på Sicilien grunda ett stort och fast grekiskt
konungarike hade strandat, fick K. öfverhanden,
tills det 264 f. Kr. invecklades i strid med
Rom. Kampen emellan de båda täflande städerna, i
sjelfva verket en kamp emellan den indo-europeiska
och den semitiska stammen, fortgick, ehuru med
afbrott, till 146 f. Kr., då K. föll för romarnas
vapen och af segervinnarna förstördes. Många år
derefter användes det ringa, som återstod från
ödeläggelsen, till uppbyggande af ett nytt, ett
romerskt K., hvilket blef hufvudstad i provinsen
Africa och sedermera biskopssäte. Derefter gjordes
K. till medelpunkt och hufvudstad i det vandaliska
riket samt blef efter vandalväldets undergång (534
e. Kr.) bysantinskt. Slutligen ödelades staden i 7:de
årh. af araberna. Från ruinerna af densamma hemtades
sedermera under medeltiden byggnadsmaterial till
Tunis, och tusentals stenar fördes derifrån till
Genua och Pisa. – Menniskohänder hafva således
ödelagt K. på ett sådant sätt, att knappt en sten
af den puniska (d. v. s. feniciska) staden står att
finna ofvan jord. Derjämte har naturen arbetat på
att borttaga spåren af det, som varit. Vattendragens
lopp har förändrats, kusten har genom upplandningar
höjt sig, och marken har undergått betydande
ombildningar. Det har derför varit särdeles svårt
att vinna tillförlitlig kännedom om det gamla K:s
topografi. Flere forskare (i våra dagar engelsmannen
Davis och fransmannen Beulé) hafva dock anställt
undersökningar härom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
