Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kastilien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
företagna provinsindelningcn omfattar G. K. 8 provinser:
Santander, Palencia, Valladolid, Avila, Segovia,
Soria, Burgos och Logroño. Landet består af en
torr, trädlös högslätt, den högsta bland Europas
större högslätter, med en medelhöjd af 800 m. och
genomskuren af berg eller höjder. De enda betydande
vattendragen äro Ebro och Duero, som båda hafva sina
källor inom landskapet, men som de äro vattenfattiga
och icke segelbara, hafva de ingen betydelse för
samfärdseln. Den n. om Duero liggande delen af
högslätten (Tierra de campos) är odlad; landet s. om
Duero är deremot en ödslig stepp, som nyttjas endast
till betesmark för ofantliga fårhjordar. Provinsen
anses hafva fått sitt namn efter de många skansar
(castella), som vestgoterna der uppförde till
skydd mot morerna. K. var i äldre tider en af
ärftliga grefvar styrd provins, som lydde under det
vestgotiska konungariket Leon, men 933 gjorde grefve
Fernando Gonzales af Burgos sig oberoende. Burgos
blef det nya rikets hufvudstad. Ungefär 100 år
senare eröfrades Leon af konung Ferdinand I af
Kastilien. Under 11:te årh. kämpade detta kristna rike
med framgång mot morerna och fick öfverhand i striden,
sedan under Alfons VI:s regering den i de spanska
riddare-romanserna besjungne Cid (1085) eröfrat
det moriska konungariket Toledo. Detta nyförvärfvade
landområde fick namnet 2. Nya Kastilien (Sp. Castilla
la nuéva). Det är det största af Spaniens landskap och
omfattar 72,564,8 qvkm. 1,627,945 innev. (1877). Efter
1833 räknas till N. K. de 5 provinserna Madrid,
Guadalajara, Cuença, Toledo och Ciudad-Real. Det
gränsar i n. till Gamla Kastilien och Aragonien, i
ö. till Valencia, i s. till Murcia och Andalusien, mot
hvilket Sierra Morena bildar en naturlig gräns, och
i v. till Estremadura. Det är liksom Gamla Kastilien
ett högland och har en medelhöjd af 650 m. Landets
hufvudfloder äro Tajo och Guadiana, hvilka hafva sina
källor inom landskapet; ingendera är segelbar. Den
vestra delen af den förras floddal (v. om Toledo)
är fruktbar och på några ställen klädd med löfskog,
hvarigenom den bildar ett lyckligt undantag från den
stora, flacka högslätten och Guadianas sumpiga eller
steppartade bäcken, som bär namnet La Mancha. –
Under arabernas herravälde (711–1085) blomstrade
landets andliga och materiella kultur. Men dess
kristne innebyggare betraktade det dock såsom
en förödmjukelse att beherskas af de otrogna och
helsade derför Kastiliens och Leons konung Alfons
VI såsom en befriare, då han 1085 eröfrade landet,
hvars hufvudstad var Toledo, och förenade det med
sitt rike. Föreningen mellan de bägge rikena blef
dock icke långvarig, ty Alfons VII (1122–57) delade
sitt rike mellan sina 2 söner. Söndring och fejd rådde
sedan mellan desses stater, tills Ferdinand III 1230
åter förenade dem och stadgade, att riket derefter
icke skulle få delas. Hufvudstad i det förenade
Konungariket Kastilien blef Valladolid (i provinsen
Leon). Kastilien var den största och mäktigaste staten
på Pyreneiska halfön: det omfattade provinserna
Gamla och Nya Kastilien, Asturien, Galicien, Leon
och Estremadura. K:s uppgift blef att återvinna
hela Pyreneiska halfön åt den kristna tron och
fördrifva morerna. Sedan Ferdinand III eröfrat det
omajjadiska kalifatets hufvudland, Andalusien (1236),
samt Aragoniens konung fråntagit morerna Valencia och
Murcia, hvilket derefter enligt aftal lemnades åt K.,
syntes man vara nära målet. Men när den från morerna
hotande faran var borta, slappades det religiösa
nitet, och andra intressen togo uppmärksamheten
företrädesvis i anspråk, så att morerna kunde ännu
i omkr. 250 år hålla sig qvar i Granada. Ferdinand
III:s son, Alfons X (1252–82), förändrade egenmäktigt
den rådande tronföljdsordningen, enligt hvilken
broder hade företräde framför son, och införde
förstfödslorätten, hvilket hade långvariga
tronstridigheter till följd. Dertill kommo uppror
af mäktiga adelsslägter, hvarigenom statens bestånd
äfventyrades. Peter den grymme (1350–69) framkallade
genom sina våldsamheter ett uppror, som leddes
af hans halfbroder Henrik af Trastamara, hvilken
störtade honom och 1369–79 innehade tronen. Med honom
inträdde en lyckligare tid och staten fick njuta ett
länge saknadt lugn. Henriks efterträdare voro svaga
eller rent af odugliga och af gunstlingar styrde
regenter. Derigenom väcktes de inre oroligheterna
åter till lif. Slutligen förklarade ett parti Henrik
IV afsatt 1465 och utropade hans broder Alfons till
konung. Då denne efter en tid afled, måste Henrik
ingå en öfverenskommelse, som försäkrade hans
syster Isabella om tronföljden. Han bröt den likväl
och sökte göra sin såsom oäkta ansedda dotter till
sin efterträdarinna. Efter Henriks död (l474) måste
vapnen afgöra tvistefrågan, och de fällde utslaget
till Isabellas förmån. År 1479 uppsteg hennes gemål,
Ferdinand, på Aragoniens tron, och derigenom blefvo
konungarikena K. och Aragonien förenade. I början
bildade de dock endast ett statsförbund, ty Isabella
(1474–1504) och Ferdinand den katolske (1479–1516)
voro samregenter. Men sedan deras dotterson Karl
I (såsom tysk kejsare Karl V) uppstigit på deras
troner (1516), blefvo de båda förenade rikena en
helstat. 1492 eröfrade Ferdinand och Isabella det
moriska konungariket Granada, och dermed hade K:s
och Aragoniens välde utvidgats så, att det omfattade
samma område som det moderna konungariket Spanien. –
Författningen var inskränkt monarkisk. Riket var
ursprungligen ett valrike, men konungen valdes
dock alltid inom en enda slägt. I slutet af 11:te
årh. gjordes kronan ärftlig. Representationen (cortes)
hade alla en fri riksförsamlings rättigheter:
lagstiftningsrätt, bevillningsrätt och rätt
att kontrollera statsmedlens användning. Den
bestod af högadeln, prelaterna och ombuden för
vissa privilegierade städer. Aristokratiens gods
voro i K., liksom annanstädes, skattefria, men
feodalsystemet blef icke infördt, och K:s allmoge var
– i motsats mot Aragoniens – fri. Den saknade likväl
representationsrätt, och detta förhållande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
