Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kastilien - Kastitet - Kastkropp (projektil)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förening med den omständigheten att antalet af städernas
ombud efter hand minskades (1480 voro de blott 17) var
troligtvis förnämsta orsaken till att konungarna flere
gånger vågade kränka författningen. – Af gammalt var
K:s folk kändt för sitt mod och sin frihetskärlek, om
hvilken äfven dess fria författning vittnar, och denna
tjenade sedan att hålla nationens frihetskänsla vid
makt. Kastilianens stolthet är väl bekant och likaså
den värdighet, som äfven den simplaste man af folket
vanligen iakttager. Hans språk var de bildades och
literaturens, och medvetandet derom måste hafva varit
tilltalande för hans sjelfkänsla och förklarar huru
han kunde anse sig såsom representant för den äkta
spanska nationalkarakteren. De långvariga fejderna
mot morerna underhöllo hos nationen en ridderlig och
krigisk anda och bidrogo att elda folkets religiösa
nit, men de alstrade väl också på samma gång den
fanatiska ofördragsamhet mot bekännarna af en annan
tro, som äfven satt sin prägel på folklynnet.
G. E. A.
Kastitet (Lat. castitas, af castus, ren,
obefläckad, kysk), renhet (i karakteren), kyskhet.
Kastkropp (projektil), artill., en kropp, afsedd
att slungas ur ett eldvapen (eldhandvapen eller
artilleripjes). Till artilleriets pjeser nyttjades
i början kulor af sten, men redan under 1300-talet
började man använda sådana af jern dels smidda
(t. ex. morerna vid Algeciras’ belägring, 1343,
engelsmännen vid Crécy, 1346), dels gjutna och
ihåliga (sådana lära hafva gjutits i Augsburg
1378). Stenkulor nyttjades dock fortfarande såsom
projektiler för kanoner ännu under 1500-talet och för
en del slätborrade mörsare ända in i 19:de årh. Under
1400- och 1500-talen nyttjades jämte jernkulor, som
voro de vanligaste, äfven bly- och kopparkulor (de
voro af en knytnäfves storlek). Furst Malatesta af
Rimini påstås hafva 1433 uppfunnit bomber, bestående
af två halfkulor, förenade genom skrufvar. Först under
1600-talet blef dock bruket af ihåliga rundkulor
och kartescher mera vanligt. Kulorna ("lod") voro
vanligtvis klotformiga, men i sjö- och fästningskriget
begagnades sådana äfven af annan form, såsom stäng-
och kedjelod, två eller flere kulsegment förenade
med en stång eller kedja, pikelod, kulan gjuten
kring en tillspetsad jernstång, m. fl. Redan tidigt
började man nyttja kulor, afsedda att antända, såsom
glödgade kulor, fyrpilar och storm- l. fyrkransar,
samt sprängprojektiler, s. k. slag- l. springkulor.
Kulor till artilleripjeser indelas i fullkulor, ämnade
att massiva träffa målet, ihåliga kulor (exploderande
kulor, sprängkulor), hvilka sönderspringa (krevera)
och utbreda sin verkan öfver en större träffyta,
samt kartescher (se d. o.), bestående af en mängd
små kulor (skrot), inneslutna i en tunn hylsa,
som redan i kanonens lopp sönderslås. Med afseende
på formen skiljes mellan rundkulor, som nyttjas vid
slätborrade eldvapen, och spetskulor, som användas vid
refflade. Kulor af det förra slaget äro sferiska,
af det senare cylindriska med olika formad spets,
vanligtvis äggformig (ogival). Ihåliga
spetskulor äro antingen granater, granatkartescher
eller brandgranater. Granaterna hafva olika
namn alltefter sin inre konstruktion. Af ihåliga
rundkulor finnas olika konstruktioner med samma namn
som dessa, men dessutom förekomma bland dem spräng-
och brandbomber samt lyskulor, de sistnämnda fyllda
med bränbara ämnen för att belysa terrängen framför
fienden. Beträffande spetskulor må anmärkas, att
sådana omtalas, försedda med knappar, redan 1594,
och att engelsmännen 1627 vid La Rochelle sköto med
ett slags dylika, nämligen cylindriska granater. 1649
konstruerade Simienowicz aflånga granater med vingar
för att hindra deras nedfallande på tändröret. I
Frankrike gjordes 1756 försök med Robins elliptiska
och 1770 med La Fères cylindriska kulor. De Morveau
konstruerade 1808 en cylindrisk kula med halfsferisk
spets, hvilken han försåg med blyring för att borttaga
spelrummet. Först med refflade kanonens införande,
1846, och isynnerhet efter dess användning i 1859
års italienska krig, har spetskulans konstruktion
blifvit alltmera förbättrad. (Se vidare Granat,
Granatkartesch och Kartesch.) Med afseende på
sättet att styra kulan i loppet, d. v. s. meddela
henne rotation, skiljes på knappkulor, vid hvilka
kulan har knappar på sin cylindriska del, hvilka
ingripa i loppets refflor, och trångkulor, hvilkas
cylindriska del har en mantel eller ringar (gördlar)
af mjukare metall, som vid skottlossningen utpressas i
och fylla refflorna samt styra kulan. – De tillverkas
numera af gjutjern ofta med stålsatt l. kokillhärdad
spets, hårdgjordt gjutgods (T. hartguss), eller helt
och hållet af stål. Knapparna göras af mässing,
koppar eller zink; manteln l. gördlarna af koppar
eller bly.
Vid eldhandvapnen nyttjades runda
kulor till de slätborrade och i början äfven till
de retflade. Kula och laddning infördes i äldre
tider hvar för sig i loppet; men under Gustaf
II Adolfs tid förenades de till en patron. I de
refflade loppen utpressades kulan i refflorna genom
slag af laddstocken, hvarigenom den "stukades" i
längdriktning af den förträngda krutkammarens kant
(se Kammargevär) eller mot en i kammaren befintlig
tapp (se Tappgevär). Sedermera försågs kulan än
med en urhålkning (ofta med deri befintlig tapp),
expansionskula, än med djupa inskärningar rundt
om dess cylindriska del, kompressionskula. (Numera
anbringas vanligtvis inga sådana urskärningar
å kompressionskulor.) Bakladdningsgevären hafva
deremot kulor af något större tvärsnitt än loppet,
s. k. trångkulor. Kulor till eldhandvapen tillverkades
i äldre tider af bly; numera antingen gjutas eller
pressas de af en legering af bly och tenn, ofta
med tillsats af antimon. Enligt en genom traktat i
Petersburg 1868 fastställd öfverenskommelse få till
eldhandvapen begagnas endast fullkulor, emedan så
små ihåliga kulor skulle utan någon ökad manspillan
blott förorsaka onödiga plågor hos de sårade. – Om
kulors inträngningsförmåga se d. o.
Inom Sverige tillverkas artilleriets kulor vid Åker i Södermanland,
Finspong i Östergötland och Ankarsrum i Småland; kulor till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
