Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katarina Ulfsdotter - Katarr - Katarralfeber - Katastaltisk - Kataster - Katastrof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det kyskhetslöfte brud och brudgum gåfvo hvarandra
hölls så heligt, att t. o. m. K:s broder, den
lefnadslustige Karl, i början något oviss, blef derom
fullt ofvertygad. K. blef ifrån sina tidigaste år
van att öfva fromma gerningar; på fädernegården
Ulfåsa hade nämligen hennes moder uppbyggt ett
hospital. Den stränghet, hvarmed K. under sin
uppfostran behandlades, iakttogs ännu sedan hon med
sin mans tillåtelse 1349 åtföljt sin moder till Rom,
der hennes lärare en gång hårdt gisslade henne derför
att hon modern ovetande bevistat gudstjensten i en
klosterkyrka. I Rom, der hon, såsom det berättas,
genom uppenbarelse erhöll kännedom om sin mans
död, vann hon snart så stort rykte för helighet,
att en dag, då Tibern hotade med öfversvämning,
de förskräckte romarna samlades kring hennes hus
för att genom hennes förböner få hjelp. Åren
1349–73 var hon modern följaktig på hennes färder till
heliga orter i och utom Italien. (Se Birgitta.) Hon
var sålunda i bästa tillfälle att se huru moderns
planer till stiftande af en ny klosterorden väcktes
och genomdrefvos, och när Birgitta afled (d. 23 Juli
1373) i Rom var K. den sjelfskrifna arftagarinnan
till hennes stora idé. Då hon 1374 återkom
till fäderneslandet, började hon sin kraftfulla
verksamhet för Vadstena klosters utveckling i likhet
med moderns önskan och föreskrifter. Hon blef der
nunna och skänkte dit 5 gårdar. Ehuru aldrig vigd
till abbedissa, bar hon dock namnet, och klostrets
ledning hvilade i hennes hand ända till hennes
död. Moderns helgongloria var det lysande mål, som
hägrade för hennes fromma blickar, och efter att hafva
förberedt frågan om Birgittas kanonisation infann hon
sig i Rom för att personligen utverka påfvens bifall
dertill. Hon fick dock ej upplefva den dag, då hennes
önskan gick i fullbordan. För Vadstena klosters bästa
förskaffade hon sig i Rom åtskilliga bullor. Genom
sitt personliga inflytande och under hägnet af moderns
namn kunde hon åt det unga klostret gifva en stor och
snabb utveckling. 22 munkar och 35 nunnor ingingo i
klostret under K:s styrelse, och från hennes tid ega
vi de första utförligare underrättelserna om Vadstena
klosterregler, sådana påfven Urban VI lät uppteckna
dem. Under sina resor i främmande land erhöllo
K. och hennes fyra följeslagarinnor tillåtelse att
taga kännedom om hvilka klosterstiftelser de önskade
för att sålunda med ökad erfarenhet styra klostret i
Vadstena. Der afled hon den 22 (eller 24) Mars 1381. –
Under det århundrade, som följde näst efter K:s död,
växte talet om underverk vid hennes graf, och hennes
kanonisering blef slutligen en af dagens brinnande
frågor. Påfven var nog icke ovillig att lyssna till
förslaget om dotterns upphöjande till en plats vid
sin heliga moders sida, och en kommission tillsattes,
som skulle granska berättelserna om K:s underverk, om
hvilka en mängd vittnen hade så mycket att förtälja,
att, såsom det i protokollen heter, "hvarken penna
eller papper ville förslå". Rikets råd, som med
ifver omfattat denna angelägenhet, måste dock snart
egna hela
sin uppmärksamhet åt landets politiska ställning, som
kräfde annan hjelp än ett nytt helgons. Påfven
å sin sida hade ock mycket annat att tänka på,
och K:s kanonisation blef först uppskjuten
och sedan bortglömd. Hon firas dock ännu i dag
flerestädes inom katolska kyrkan såsom "Sveriges
rikes skyddsmö" (Lat. Virgo et patrona regni
Sveciae); hennes högtidsdagar äro d. 21 Mars och
2 Aug. Hennes lefvernesbeskrifning, författad
af Vadstena-munken och generalkonfessorn Ulf
Birgersson (d. 1433), trycktes i Stockholm
1483 och är den äldsta i Sverige tryckta
bok vi nu känna. (Jfr "Förhandlingarna
rör. Katarina Ulfsdotters kanonisation", i
"Hist. bibliotek", utg. af C. Silfverstolpe, 1876.)
C. S-e.
Katarr (af Grek. katarrhein, flyta ned), med.,
"fluss", inflammation i en slemhinna, så kallad af
de gamle för den ökade slembildningen, som troddes
flyta ned från hjernan. Alla med slemhinna beklädda
organ (ögon, näsa, mun, svalg, strupe, luftrör,
magsäck, tarmar, urinblåsa, urinrör, lifmoder
m. fl.) kunna vara säte för en katarr, d. v. s. för
en lindrig inflammation, hvars inflammationsprodukt
utgöres af slem eller slemblandadt var. Ofta
framkallas häraf en lindrig feber, katarralfeber.
F. B.
Katarralfeber. Se Katarr.
Katastaltisk (Grek. katastaltikos,
hämmande), sammandragande, liktydigt med
styptisk l. adstringerande (se d. o.).
F. B.
Kataster (Med. Lat. catastrum l. capitastrum,
af Lat. caput, hufvud) var ursprungligen namnet å
en förteckning öfver dem, som voro skyldiga att
betala skatt per hufvud l. personliga afgifter
(således ungefär liktydande med det svenska ordet
"mantalslängd"), men öfvergick småningom till
att beteckna skattelängd i allmänhet. Numera
gifves benämningen kataster egentligen åt de i
beskattningssyften upprättade längderna öfver all
jordegendom, med noggrant angifvande af ytvidd
för egor af olika slag och godhet o. s. v. Såsom
grundval för en rättvis jordbeskattning är en
kataster naturligtvis af stort värde, och åtskilliga
land, t. ex. Frankrike, Belgien, Preussen, Bajern och
Würtemberg, hafva ock med stor kostnad låtit utföra
detta arbete med åtföljande kartläggning. Jämväl de
i Danmark och Norge upprättade "matriklarna" öfver
jordegendom äro ett slags kataster. Såsom ölägenheter
hafva mot katastern anmärkts, förutom den betydande
kostnaden, att dess upprättande gemenligen kräfver så
lång tid, att de tidigast afslutade arbetena, genom
nyodling o. dyl., redan hinna att föråldras, innan
det hela blir färdigt. I alla händelser fordras, för
att en kataster må uppfylla sitt ändamål, en ständigt
fortgående, omsorgsfull renovation. J. H.
Katastrof (Grek. katastrofe, vändning, omkastning,
utgång, slut) betecknar i det dramaturgiska
konstspråket den afgörande vändpunkt i handlingen,
hvarigenom den dramatiska knuten bringas till
lösning. Af katastrofen beror i väsentlig grad den
dramatiska effekten. Katastrofen bör för sådant
ändamål framträda på ett öfverraskande och anslående
sätt, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
