Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kauffmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej. Emellertid hade han nu nått höjdpunkten i
de tvänne hänseenden, för hvilka han var särskildt
begåfvad, det sublima samt det komiska i bildlig
uppfattning och form (det förra i
"Hunnerslaget", det senare i "Reinecke fuchs"). Högre
steg han ej, utan han dref snarare öfver det sublima
till ett braskande patos och det komiska till
grin och hånande satir. Dermed äro de båda
oförenade och oförenliga disharmonierande sidorna
i hans väsende betecknade. – Samtidigt härmed
började äfven arbetet med Jerusalems förstöring,
som skulle målas i olja för det nya pinakoteket
i München, der målningen blef färdig 1846. I den
visa sig redan tydligt de egenskaper, som utgjorde
de af samtiden anfallna svaga sidorna i K:s konst:
framställningen ville vara historisk, men den var
på samma gång öfverallt genomväfd af symboliska
antydningar. K. ville åstadkomma ett slags
förmedling mellan det ideala och det reala, och han
försökte den i kompositioner af symbolisk betydelse
efter Rafaels mönster, men han saknade dennes
snille och naivitet. K. var och förblef
en dualist i sin stil, "med oförmedlad motsats
mellan en idealbildning utan individualitet och en
skarpt satiriserande individualisering". Han var
dessutom vid denna tid i sin konst mera tecknare
än målare; och ett halft års vistelse uti Italien
(1838) nyttjade han hufvudsakligen till att i Rom
med största flit och energi studera oljemålning
efter modell, till fromma för det sistnämnda
stora arbetet och många dess efterföljare. – Sedan
K. nu blifvit populär i Tyskland, kallades han 1847
till Berlin för att med sex stora kompositioner
dekorera trapphuset i det nya museet. Han utförde
först Babels torn och menniskostammarnas delning.
Sedan kom Greklands blomstring, skildrad medelst
alla dess store, lyssnande till Homeros’ sång.
Derefter upptogos reproduktioner af Jerusalems
förstöring och Hunnerslaget. Den femte bilden
blef Korsfararnas ankomst till Jerusalem och
den sjette Reformationen, der, efter mönstret
af Rafaels "Skolan i Athen", framställdes
alla reformationens gynnare och efterföljare,
med Luther som medelpunkt; men K:s efterbildning
har svårligen blifvit mera än "en målad historisk
tabell". Under tiden hade K. i München, vid midten
af 1850-talet, å det nya pinakotekets ytterväggar
utfört en följd af målningar, hvilka i satiriska
bilder skildrade konung Ludvigs af Bajern verksamhet
för konsten i Rom och München, bilder, som väckte
stor harm hos dem, hvilka der voro porträtterade
såsom föremål för dessa monumentala sarkasmer.
Målningarna äro nu nästan förstörda af väder och
vind, men färgskisserna finnas att studera inne i
pinakoteket. – Samma satiriska lust förrådde han
äfven i Berlin i en fris ofvanför de nämnda sex
stora stereokromiska bilderna i nya museets trapphus,
der verldsutvecklingen framställdes medelst barn
("putti") i handlingar, som parodiera och satirisera
de allvarliga framställningarna i de stora väggfälten.
K. har för denna fris varit öfverdrifvit berömd,
men också skarpt tadlad, t. ex. af sin förre lärare
Cornelius, som ansåg hela framställningen
alldeles okonstnärlig, emedan den var satirisk
och hånande. Cornelius var i det hela sträng
mot K., hvilken han ansåg hafva affallit från
deras gemensamma ideal. "Raka hans män, och ni
har hans qvinnor", sade han, likasom han ansåg,
att alla K:s hufvud voro tagna från "Narrenhaus"
och "Hunnerslaget", hvartill äfven kunnat
läggas "barnfrisen", ty dennas hufvud upprepas
oupphörligt i följande verk. "K. är vårt måleris
Heine, som hånar allt, verlden – och sig sjelf",
yttrade Cornelius med afseende på det sistnämnda
arbetet. – Bland K:s större verk må vidare nämnas
en kartong, Slaget vid Salamis (1869), som anses komma
"Hunnerslaget" närmast genom frihet från allegori och
omöjliga tillsatser, men i stället lider af hopade
detaljer, Konung Jakob V i Skotland öppnar
parlamentet 1532, beställd från Edinburgh,
dernäst Peter Arbues dömer en familj till döden,
genom hvilken bild han under den tyska kulturkampen
häftigt uppretade katolikerna, och slutligen Nero
(1873), en af hans sista storartade historiska
tankar, som dock sönderfaller i episoder och
genom symbolik går vida öfver måleriets gränser.
Vid sin död efterlemnade han derjämte en stor
kartong, Syndafloden. – K. var dessutom en ifrig
porträttmålare, men i synnerhet under hela sitt lif
en flitig tecknare och illustratör af poetiska verk.
Utom "Reinecke fuchs" utgaf han en följd af Göthes
qinnnobilder och Scener ur Schillers dramer samt
illustrerade Shakspeare; men alla dessa bilder äro
föga lyckade till följd af öfverdrift i åtbörder
och rörelser, under det den stilla skönheten i
Göthes qvinnotyper från början ej passade för
hans fantasi. År 1867 erhöll han af konung Ludvig
i Bajern uppdrag att i större måttstock teckna
sådana illustrationer i synnerhet till äldre tyska
skalder. 1869 utgaf han Dödsdansen, en blodig
tidssatir på Tyskland i dess förhållande till
Napoleon I:s öfvermod, och efter hans död utkom
en teckning, Apoteose des heiligen deutschen
Michels, som likaledes var en blodig tidssatir,
dock med erkännande af den tyska härens tapperhet
i franska kriget och Tysklands manliga förhållande
mot påfven och napoleoniderna. K. dog d.
7 April 1874 i München, der han under sina
sista 25 år varit direktör för konstakademien. –
Huru strängt K. bedömes för sina abstrakta idéer,
sin sammanblandning i kompositionen af verklighet
och symbol, sin lust för öfverdrifvit patos och
satir samt sitt neddragande af konsten genom att
låta henne arbeta för penningeförvärf och i en af
sina ädlaste och strängaste former, kartongen, gå
fotografien till handa såsom hennes tjenstepiga, har
dock ingen förnekat hans begåfning som illustratör,
hans rika fantasi, hans oförskräckthet att kasta
fram sina infall och, i afseende på det tekniska,
hans säkra teckning, hans rena linieföring och
hans alltmera tillväxande insigt i färgen,
med ett ord, hans orubbliga herravälde öfver medlen.
I Tyskland ansågs han allmänt och anses väl ännu,
oaktadt all kritik, för den förnämste historiemålaren
inom Cornelius’ skola. – 2. Hermann K.,
den föregåendes son, målare, f. i München
1846, egnade sig först åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
