Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kauri ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta vapenslag först efter perserkrigen och då i
synnerhet i de nordligaste staterna. I den macedonska
hären fick kavalleriet stor betydelse. Det delades
i tungt, i till hälften tungt och i lätt, af hvilka
det förstnämnda slaget (hetairoi) uppsattes af
ridderskapet och var klädt i pansarskjorta och hjelm
samt väpnadt med en liten rund sköld, svärd och
spjut. Det till hälften tunga kavalleriet (dimachai)
hade lättare utrustning, och det lätta förde endast
spjut eller båge. Kavalleriet indelades uti iler om
64 ryttare (uppställda med 8 mans front och 8 mans
djup), hvilka i den macedonska falangen förenades
till större enheter, så att en enkel falang fick en
efipparchia om 1,024 ryttare och en tetrafalangarki
en epitagma om 4,096 ryttare (jfr Falang 1),
hvilken vanligen delades på båda flyglarna. Romarnas
kavalleri (equites) var i äldre tider af mycket
underordnad betydelse. Det uppgick vanligen till
320 man på en legion, vid bundsförvandternas
dubbelt, indelades i afdelningar (turmae) om 32
man (8 mans front och 4 mans djup) och hade sin
plats på slagordningens flyglar. Förutom detta, det
tunga kavalleriet, fanns äfven lätt kavalleri, som
skötte bevaknings- och kunskapare-tjensten. Under
folkvandringarna kämpade folken, med undantag af
hunnerna och några andra, hufvudsakligen till fots,
och först under riddareväsendets blomstringstid
undanträngde kavalleriet det andra vapnet från
slagfälten. De harneskklädde riddarna anföllo
på 1 led, och efter dem kommo deras följesmän,
hvilka icke sällan uppgingo till sex eller åtta för
hvarje riddare, för att fullborda nederlaget eller
hjelpa sina herrar. Eldvapnens införande och andra
omständigheter nedsatte mot slutet af medeltiden
kavalleriets betydelse, och i stället för de oordnade
riddarehoparna trädde de i Frankrike på 1440-talet
upprättade s. k. ordonnanskompanierna, hvilka hvart
och ett räknade 100 lansar eller harneskklädda
ryttare med deras följen. Denna organisation
infördes småningom i alla land. Adelsmännen, som
dittills rekryterat kavalleriet, försvunno under
1500-talet alltmera ur ledet och ersattes af värfvadt
folk. På samma gång lättades äfven rustningen,
bortlades piken och infördes skjutvapen (pistoler)
vid det tunga kavalleriet, som antog benämningen
kyrassierer. Förutom detta fanns dock äfven lätt
kavalleri, väpnadt med armborst, som utbyttes
mot eldvapen, och dragoner, hvilka skulle vara ett
mellanting mellan kavalleri och infanteri. Kavalleriet
uppställdes i stora och djupa massor, och
dess stridssätt urartade till en oafgörande
eldstrid. Gustaf II Adolf återgaf kavalleriet dess
rätta betydelse, då han återinförde anfallet i
fyrsprång. Han minskade äfven uppställningens djup
till tre led och lät ryttarna af rustningen endast
behålla hjelmen och bröstharnesket. Kompanierna eller
"fanorna", såsom de äfven kallades, förenades till
"escadroner" (sqvadroner) af vexlande styrka och
dessa sedermera till regementen, hvilkas styrka
under 18:de årh. vexlade mellan 5 och 10 sqvadroner
på 150–180 ryttare. Kompani-indelningen upphörde
småningom. Utrustningen lättades, så att
endast kyrassiererna behöllo bröstharnesket och i
några land icke ens detta. Under 17:de årh. anföll
det franska kavalleriet fortfarande i traf. Karl XII
använde alltid anfall i fyrsprång, hvilket sedermera
kom till heders vid det preussiska kavalleriet,
som under Fredrik II:s tid vann ovansklig ära. På
tre linier gick detta kavalleri till anfall och
red omkull de fleste af sina motståndare. Napoleon
I fullkomnade ännu mera kavalleriet och kastade
icke sällan, der framgången var oviss, massor af
tiotusental ryttare mot afgörande punkter i fiendens
ställning, t. ex. vid Borodino, Warschau (nära
Leipzig) och Waterloo. Genom att under sina rörelser
sända förut stora sjelfständiga kavalleriafdelningar
lyckades han utspana fienden och dölja sina egna
afsigter. Under nord-amerikanska inbördeskriget
utförde kavalleriet storartade ströftåg på egen hand,
och under fransk-tyska kriget 1870–71 visade det
tyska kavalleriet hvad detta vapen förmår uträtta i
krig, med anledning hvaraf kavalleriets användande
framför arméernas front öfverallt blifvit föremål
för studier och öfning. – Kavalleriets stridssätt
betingas af det sätt, på hvilket det användes. En
del kavalleri tilldelas nämligen infanterienheterna,
vanligen ett regemente eller 3–4 sqvadroner till
hvarje infanteridivision, och har till uppgift
att besörja rekognosceringstjensten för dessa
och att genom smärre anfallsstötar biträda dem på
slagfältet, medan återstoden af kavalleriet, de stora
kavallerienheterna, under rörelserna uppehålla sig
långt framom öfriga trupper för att spana och skydda
samt på slagfältet kasta in sina större massor, der
afgörandet skall ske. Före anfallet – kavalleriets
enda stridsform – håller det sig samladt och doldt
samt sparar sina krafter. Då tiden för anfallet är
inne, rycker det fram, undersöker marken framför
sig och söker genom rörelser åt sidan hålla fienden i
ovisshet om anfallets riktning. Då kavalleriet kommit
tillräckligt nära fienden, utvecklar det sig på linie,
faller in i galopp och öfvergår till fyrsprång,
hvarefter reserven eller efterkommande linier kasta
sig öfver fiendens reserver, om sådana uppenbara
sig. Kavallerianfallet är ett ögonblicks verk,
och att rätt bestämma ögonblicket för detsamma
är kavalleribefälhafvarens högsta uppgift.
C. O. N.
Kavalleribatteri, krigsv., kallades under 1700-talet
det lättare utrustade batteri, som var afsedt att
åtfölja kavalleriet. Detta slag af artilleri fanns
qvar i Österrike till 1876, då det ersattes af
ridande. Jfr Artilleri.
Kavallerifältöfning, krigsv., kallas en fältöfning,
som kavalleriofficerare utföra för att studera
kavalleriets sjelfständiga uppträdande i krig. Dylika
öfningar utfördes första gången, åtminstone på senare
tid, i Tyskland år 1876 och hafva sedermera kommit
till användning i de flesta arméer, i den svenska
sedan år 1877.
Kavalleri-inspektören, i Sverige en generalsperson,
hvilken det åligger att leda och öfvervaka
kavalleriets utbildning och öfningar.
Kavalleriregementenas hästvakansspanmål. Se
Hästvakansafgift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
