Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kellermann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Moselle-armén, Elsass och Lothringen. Då han
emellertid tvangs till återtåg, förenade han sig,
d. 19 Sept. s. å., med Dumouriez, hvarefter han
följande dag besegrade preussarna vid Valmy. Anklagad
för olydnad af general Custine, under hvars befäl han
trädt, måste han två gånger uppträda inför domstol,
men frikändes och fick på våren 1793 befälet öfver
Alp-armén. Han måste sedan strida mot Frankrikes
såväl yttre som inre fiender. Ehuru han lyckades d. 10
Okt. 1793 tvinga det mot konventet upproriska Lyon att
gifva sig, fängslades han dock och befriades först
efter skräckväldets fall (Juli 1794). Han öfvertog
å nyo befälet öfver Alp-armén, men måste 1796 träda
tillbaka för Bonaparte och förde sedermera endast
reservafdelningar. Napoleon utnämnde honom 1804
till marskalk, senator och hertig af Valmy. Likväl
slöt K. sig 1814 till restaurationen och blef pär
af Frankrike. Död 1820. – 2. François Etienne,
den föregåendes son, fransk general, född 1770,
blef 1796 adjutant hos Bonaparte, då denne öfvertog
befälet i Italien. Snart gjorde han sig bemärkt
såsom djerf kavallerianförare, och i spetsen för en
kavalleribrigad bidrog han i väsentlig mån till segern
vid Marengo (1800). Under fälttåget 1805 förde han
kavalleridivisionen vid kåren Bernadotte, men blef
vid Austerlitz så svårt sårad, att han var otjenstbar
ända till 1807, då han användes i Portugal. I 1813–14
års fälttåg utmärkte han sig såsom chef för 4:de
kavallerikåren. Han slöt sig efter Napoleons fall
(1814) till restaurationen, men öfvergick till honom
under de "hundra dagarna" och deltog i spetsen för
3:dje kavallerikåren i slaget vid Waterloo. Under de
"hundra dagarna" hade han blifvit pär, men uteslöts
af Ludvig XVIII ur pärskammaren, der han 1830 åter
fick inträda. Död 1835. C. O. N.
Kellermann [hårdt k], Christian Laurids, dansk
violoncellist, född i Randers d. 27 Jan. 1815,
död d. 3 Dec. 1866 i Köpenhamn, der han sedan 1847
var anställd som solocellist i hofkapellet. Genom
femårigt studium från 1830 under Merk i Wien hade
K. utbildat sig till en betydande virtuos, som
under fleråriga konstresor i Tyskland, Ryssland,
Sverige (1839, 1845, 1859) och Italien väckte mycket
uppseende. Hans kompositioner äro obetydliga.
A. L.
Kellett [kellet], Sir Henry, engelsk Viceamiral,
f. 1806, d. 1876, förde befälet på "Herald",
med hvilken han 1848–51 anställde forskningar
efter Franklins expedition samt upptäckte derunder
Heralds-ön (1849) och såg Wrangels land. 1852 gjorde
han såsom chef på "Resolute" en ny nordpolsexpedition
samt räddade derunder McClure och dennes besättning
från "Investigator". Han innehade derefter höga
befäl på sjökommenderingar, bl. a. chefskapet för
engelska flottan i Kinas farvatten (sedan 1869).
L. H.
Kellgren, Johan Henrik, skald och publicist, det
gustavianska tidehvarfvets ledande personlighet inom
svenska vitterheten, föddes d. 1 Dec. 1751 på Floby
prestgård i Vestergötland. Hans fader, kyrkoherden
derstädes Jonas Kjellgren, var bondson och hade tagit
tillnamnet efter Källby socken. Af honom, en man med
mångsidiga estetiska gåfvor, undervisades K. till
sitt tionde år och genomgick derefter Skara skola
och gymnasium. Från 1768 idkade han studier vid
Åbo universitet, hvarest fadern förut inhemtat sin
bildning. K. promoverades 1772 till filosofie magister
och kallades 1774 till docent i vitterhet vid nämnda
universitet. Han tillgodogjorde sig H. G. Porthans
lärdomar och efterdöme i stilistiskt afseende och
vardt uppburen inom det 1770 i Åbo stiftade sällskapet
"Aurora", en utgrening af "Utile dulci" i Stockholm. I
Aurora-förbundets halfmånadsskrift "Tidningar,
utgifna af ett sällskap i Åbo" offentliggjorde han
anonymt flere dikter (1773–76). Under större delen
af de 9 år K. tillbragte i Åbo vann han sitt uppehälle
medelst information. Ett önskadt tillfälle att få
flytta öfver till Stockholm bjöds honom 1777, då han
antog plats såsom informator i generallöjtnanten,
sedermera fältmarskalken grefve Meijerfelts hus. K:s
gryende rykte som skald hade hunnit före honom till
Sverige; det utbreddes och stadgades inom kort genom
flere dikter, hvilka dels stodo införda i Gjörwells
"Samlaren", dels prisbelöntes af Vitterhetsakademien
samt intogos i dess "Handlingar". I förening med sin
vän sekreteraren K. P. Lenngren grundade K. 1778
tidningen "Stockholmsposten", hvilken från början
intog en frimodig hållning gent emot de maktegande
och snart vann ett stort inflytande. Gustaf III såg
ingalunda detta med välbehag, men lät likafullt
ej derigenom afhålla sig från att uppmuntra
den unge skriftställaren, som bl. a. vunnit hans
bevågenhet genom tvänne prologer i dramatisk form
vid hoffestligheter 1778. K. utnämndes 1780 till
konungens bibliotekarie och befordrades 1785 till hans
handsekreterare. Dessa befattningar, hvilka i det
närmaste voro sinekurer och lönades med efter hand
ökade pensioner, satte honom i stånd att ekonomiskt
oberoende lefva uteslutande för sitt författareskap,
utan att vid sidan deraf bekläda något ämbete. I
"Utile dulci" hade K. tidigt blifvit medlem och
sekreterare. När Svenska akademien stiftades (1786),
var K. bland de 13 af Gustaf III utsedde ledamöterna
och blef genom lottning dess förste direktör. I öfrigt
kommo honom inga yttre utmärkelser till del. Hans
lefnad förflöt stilla under träget intellektuelt
arbete. Af bräcklig kroppskonstitution alltifrån
ynglingaåren, tillbragte K. sina sista lefnadsår
under tilltagande sjuklighet, men med snarare förhöjd
än minskad andlig spänstighet. Han dog, ogift, d. 20
April 1795. Hans förtidiga bortgång kändes af landets
bildade allmänhet såsom en mycket stor förlust för den
nationella odlingen, och jordfästningen försiggick
under allmänt deltagande. K. ligger begrafven på
Jakobs kyrkogård i Stockholm. En enkel minnessten
öfver honom är insatt i kyrkans mur.
K. hade sin kallelse till skald gifven i den eldiga
känsla, med hvilken han omedelbart omfattade såväl det
sköna som det rätta i verlden. Hans själs liflighet
sökte sig äfven utlopp i en ständigt vaken, sprittande
qvickhet. Humorist var han icke; det fanns intet
innerligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
