Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kellermann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbund mellan hans skämtlust och hans
känslostämningar. De senares ingifvelser utsmyckades
ibland af den förra; hälst uppträdde dock qvickheten
på egen hand. Men hvilken ton skalden än anslog,
utmärktes hans poesi städse af en mjuk, gratiös
ledighet (också kallade honom redan hans samtid
"behagens skald"). De silfverrent melodiska
tonfallen, uttryckens ädelt naturliga flärdlöshet,
delarnas organiska måttfullhet, allt vittnar om en
lyrisk fantasi, som hemligt bevakades af ett fint
öra och ett skarpt förstånd. – Grundlaget i K:s
karakter kan bestämmas såsom en manlighet af ganska
hög art. Hos denna egenskap får man utan tvifvel söka
orsaken till det inflytande han städse utöfvade. Den
visade sig i sin brodd redan hos gossen, som föredrog
vuxnas sällskap framför sina jämnårigas och ofta
tillbragte hela nätterna med läsning; den mognade
till följd af den ihärdighet, hvarmed ynglingen hängaf
sig åt studier, och röjde sig i en sjelfkritik, som
afhöll honom från att ens åt sina närmaste meddela
sina tidigare diktförsök. När sedan den unge mannen i
ett nu infördes såsom en firad medlem i Stockholms
förnäma, fransyskt bildade och sjelfsvåldiga
sällskapskretsar, följde han en obrydd sinlighets
lockelser. I hans epikureiska dikter från denna tid
kan man emellertid spåra drag af sjelfironi, som röja,
att han icke var helt hemfallen åt sinnesruset. Hans
allvarliga dikter från samma tid visa en sträfvan
att från en skeptisk erfarenhetsfilosofis ståndpunkt
komma till rätta med vissa etiska spörsmål. Äfven
K:s öfverlägsna satiriska gåfvor hade sin rot i ett
manligt sinnelag, hvars kraf var att med idealets
måttstock mäta menniskor och pröfva halten af deras
verk. Hans satir, hvars udd redan hans skolkamrater
fått känna, drog hälst i härnad mot stora, allmänna
förvillelser, utan att väja för de högt uppsattes agg
och med "förakt för all pöbeldom". K:s skaplynne och
öfvertygelser gjorde honom till demokrat, hvilket
ej uteslöt, att han till en tid delvis hyllade
"den upplysta despotismen". Med åren framträdde
hans frisinthet allt afgjordare. Den hjelpte honom
att vidmakthålla hans andliga sjelfständighet,
trots de aristokratiska omgifningar, i hvilka
han var försatt. Ur sitt manliga sinnelag hemtade
han äfven kraft att erkänna förifringar och dämpa
sin naturs otålighet. Vackrast yttrade sig hans
karakters mandom uti ett rastlöst utvecklingsarbete,
hvarunder hans känsla vardt alltmer innerlig och
förandligad, hans tankekrets vidgades till djup och
omfång, hans uppfattning af lifvets förpligtelser
och mensklighetens solidaritet framträdde allt
starkare. Efter att i begynnelsen hafva varit föga
mer än en ofta förflugen tolk af hvad som rörde
sig på ytan hos tidehvarfvet, införlifvade han sig
småningom med dess ädlare ansatser och hade faktiskt
redan hunnit framstå såsom en förebådare af det 19:de
årh:s verldsåskådning, då han bortrycktes midt i
blomman af sin ålder.
De äldre svenska skalder, som inverkat på K:s
tidigare utveckling, voro särskildt Dalin, Creutz
och Gyllenborg. Bland utländske författare
öfvade förnämligast Horatius, Propertius, Pope,
Wieland och Voltaire bestämmande inflytande på
hans smak; också slöt sig K. till tidehvarfvets
herskande psevdoklassiska riktning, ehuru han aldrig
blindt hyllade densamma och till slut i utöfningen
bräckte dess bojor. Till sistnämnda vändning bidrog
en närmare bekantskap med de tyska, danska och
engelska literaturerna, äfvensom de intryck han, om
ock sig sjelf ovetande, mottog af sin motståndare
Thorild. K:s i Åbo offentliggjorda ungdomsdikter
äro i formen synnerligen tunga och gammalmodiga,
jämförda med dem han skref några år senare, och röja
ett sorgbundet, moraliserande åskådningssätt, ur
hvilket ett ljusare lynne dock arbetar sig fram. Till
hans snabbt vunna rykte i Sverige medverkade ej minst
den käcka satiren Mina löjen (1777). Hvarje ny sång af
K. helsades efter detta såsom en märklig tilldragelse;
så betydligt öfverträffade hans poesi den föregående
inhemska alstringen. Verkligt klassiska i den
epikureiska arten äro dikterna Till Bacchus och
Kärleken (1777) och På musiken af Haydns Roxelane,
den senare i en mera ädel ton. Ohöljdast och måhända
helgjutnast lofsjunges den sinliga njutningen i
Sinnenas förening (1777, ej införd i Saml. skr.). På
samma gång gaf K. ett ganska fullvigtigt uttryck åt
tidens andra grundstämning, den stoiska, i odet En
stadig man (s. å.). Likheter med detta förete Afunden
och Våra villor (1781); vida högre i poetiskt värde
stå dock Förtviflan (1789) och Ode till sällheten
(efter danskan; 1794). En synnerligen stark motsats
till K:s äldre lyrik företer en liten grupp dikter
från 1790-talet. Främst bland dessa glänser Den nya
skapelsen (1790), som fortfarande bibehåller sin höga
rang, trots en del smärre formella bristfälligheter,
till hvilka en nutida skald ej skulle göra sig
skyldig. En storartad, öfversinlig harmoni råder
i detta qväde, och man skall svårligen inom hela
verldsliteraturen finna ett lyriskt poem, i hvilket
kärlekens idealiserande makt prisas på en gång så
allmängiltigt och så högstämdt. Att skalden under
detta skede såg hos kärleken någonting högre än
galanteri och "nöje" intygas yttermera af det bland
hans qvarlåtenskap funna fragmentet Sigvarth och
Hilma samt skaldestycket Till Kristina (1792). Det
förra genomtränges af ett svärmiskt odödlighetshopp,
det senare (som inspirerats af K:s sommarbesök hos
hans broder, kyrkoherde i Skatelöf) förhärligar ett
sedligt familjelifs dygder. Ur båda ljuder en djupt
elegisk, känslostark ton, i hvilken en modern tids
"weltschmerz" på ett egendomligt sätt förmäles
med återljud af psevdoklassisk allegori. Till
hans bästa lyriska dikter höra äfven Saknaden,
en genommusikalisk kärleksvisa, samt Dälden, en
sinnebildlig dikt af högt värde. – K. är den bäste
satirikern bland Sveriges skalder. "Mina löjen"
följdes af så framstående alster som bl. a. Foglarnas
vitterhetsakademi (1783), Jordens skapelse (1790) och
Nytt försök till orimmad vers (1783), en genialisk och
i all sin grundlighet rätt godmodig satir på vitter
svulst och oklara nyhetssträfvanden. Högre når han
dock i Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
