Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kellermann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eger ej snille för det man är galen (1787),
der han med mod och brinnande allvar går löst på
åtskilliga former af vidskepelse, ehuru från en väl
inskränkt empirisk utgångspunkt. Satiren Ljusets
fiender (1792) blottar i en präktig berättarestil
de ömkliga bevekelsegrunderna hos dem, som hatade
århundradets frihets- och upplysningsidéer. Ett
alster af ren komik är Dumboms lejverne (1790), som
vimlar af putslustigt förnumstiga infall. Idén är i
de tvänne sistnämnda dikterna lånad från främmande
håll, men sjelfständigt och långt rikare utförd. K:s
mera direkta efterbildningar öfverträffa merendels
originalen; detta gäller dock naturligen icke om hans
många parafraser af Horatius’ oden, till största delen
gjorda på modern, rimmad vers, efter den tidens smak.
K. vann berömmelse äfven på dramats område, dock
endast i egenskap af lyrisk skald. Såsom konungens
handsekreterare fick han nämligen i uppdrag att till
lyriska dramer förvandla åtskilliga af dennes på prosa
utförda planläggningar. Främst bland frukterna af
detta samarbete står den praktfulla nationaloperan
Gustaf Vasa (1786, med musik af Naumann; uppförd
173 ggr till och med 1883), som länge utgjorde
svenska scenens stolthet; den öfverflödar på sköna,
lågande utbrott af fosterlandskänsla. Gustaf Adolf
och Ebba Brahe (1788, bearbetning af Gustaf III:s 1783
uppförda, liknämnda drama; med musik af Vogler) anslog
i flere allmogescener en hjertlig folkton, som väl ej
tillfredsställer en senare tids fordran på realism,
men för sin tid måste anses utomordentlig hos en
franskt bildad konstskald. Mindre betydande äro AEneas
i Karthago (1782, med musik af Kraus) och Drottning
Kristina (1785; på alexandriner). Hans operatexter
skattas med skäl såsom de bästa i sitt slag på
svenska, hvad beträffar välljud och uttrycksfullhet. –
Såsom prosaförfattare står K. högt. Genom sitt
ständiga skriftställeri i "Stockhomlsposten", hvars
bästa penna han var, bidrog han mycket till danandet
af en god svensk prosastil. I hans språkbehandling
framträder mera tydligt en sträfvan att bruka och
uppodla den inhemska språkskatten än den böjelse
för gallicismer, som minnestecknare klandrat hos
honom. Ypperliga i sin art äro Filosofen på landsvägen
(eller fria tankar i literatur, filosofi och moral
sedan d. 11 Juli 1792) samt dess fortsättning, Strödda
reflexioner, der en mängd moget frisinnade tankar i
medborgerliga, politiska och vittra ämnen utmejslats
i en klar, korthuggen form. Det 1785 i "Utile dulci"
hållna Åminnelsetal öfver J. Wellander innehåller
ganska skarpsinniga utredningar af flere intressanta
frågor. I Tal om satirens vederstygglighet (1795)
försvarar K. med käck ironi, under hänvisning till
olika folks förnämste satiriker, den personliga
satirens befogenhet. (Sjelf riktade K. nästan
aldrig sin satir mot enskilda individer, men hans
mest allmänliga utfall tyddes dock ofta derhän
och ådrogo honom mycken hätskhet, hvaraf hans lif
förbittrades.) Hans prosa kulminerar dock i det
estetiskt värderika Företal till Fredmans epistlar
(1790) samt de af hänförelse fyllda
slutorden till anmärkningarna vid "Man eger ej snille
för det man är galen".
I "Stockholmspostens" inflytande på den intellektuella
odlingen i Sverige hade K. en dryg andel. Det var der
han meddelade sina dikter och uppsatser; på denna
arena utkämpade han ock sina kritiska fejder. I en
dylik invecklades han 1778 med Leopold. Den 1786
försiggångna försoningen ledde till ett literärt
bundsförvandtskap, men ingen djupare vänskap
uppkom mellan dessa tvänne män, till följd af
vissa oförenligheter i deras skaplynnen. Under
sina tidigare literatörs-år förde K., äfvenledes i
"Stockholmsposten", en långvarig och framgångsrik
strid med löjets vapen för att utrota de alster af
misslyckad poesi, som i alla landsändar förvildade
allmänhetens smak. Mera berömd är hans fejd med
Thorild, hvars första skede inföll 1782–84. Att
dessa båda skulle drabba samman var snart sagdt
oundvikligt då deras öfverlägsna förmåga anvisade
dem höfdingeskapet för hvar sin kämpande riktning
i tidsbildningen och deras naturer dertill voro så
högeligen olika hvarandra. K. förde den voltaireska
"förståndsupplysningens", Thorild den rousseauska
"känsloupplysningens" talan. Tvisten gällde närmast
förhållandet mellan innehåll och form i konsten,
och å ömse sidor hemföll man naturligtvis åt
öfverdrifter. K. gjorde sig till målsman för formtukt,
sans och klarhet inom dikten; han visade sig dervid
bl. a. fången i den fördomen att ogilla all orimmad
vers i svensk poesi, en ensidighet, från hvilken
han dock snart frigjorde sig. Mot Thorilds brutala
förlöpningar satte han snart en finkänslig naturs
tystnad, hvilken han icke bröt förrän Thorild på nytt
angrep honom, 1791. Bruten till helsan, såg då K. med
glädje, att Leopold öfvertog hans vapen.
Betydelsefull var äfven K:s 1787 förda "kamp för sunda
förnuftet" och för den exakta vetenskapen gent emot
det i synnerhet inom den högsta societeten omhuldade
vurmeriet för hemliga ordnar och mystisk-magiska
kunskaper. Striden fördes af sällskapet "Pro sensu
communi" (hvilket i sjelfva verket bestod endast af
N. v. Rosenstein och K.); de förnämsta inläggen voro
kungörelsen om sällskapets stiftande, dess teser
samt det ofvan nämnda poemet "Man eger ej snille
för det man är galen". Geijer har kallat detta K:s
ingripande för en "handling af både filosofiskt och
politiskt mod".
K:s ögonmärke var att skapa en svensk vitterhet, som
kunde ställa sig i jämnbredd med de mera framskridna
kulturfolkens. Hans egna verk visa mycket af svenskt
gry i de ärfda förfranskade formerna, och hans
tankar rörde sig med lidelsefullt deltagande kring
allt, som kunde tjena till den inhemska vitterhetens
förkofran. För sina samtida landsmän blef han den mest
uppburne tolken af tidens syften och stämningar; vid
värman och idealiteten af hans senare dikter fostrades
i sina unga år de män, som några årtionden senare
skulle inleda svenska vitterheten på nya banor. – Hans
skrifter, af honom sjelf valda och genomsedda, utkommo
efter hans död, samlade i 3 bd (1796; 4:de uppl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
