Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kielland, Alexander Lange - Kiellerup, Theodor Julius - Kiellman-Göranson, Julius Axel - Kiel-viken, vik af Östersjön, på gränsen mellan Slesvig och Holstein - Kienmayer, Michael von - Kiepert, Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och slående sanning. K:s dramatiska författareskap
har väckt mindre uppmärksamhet, och om dess alster har
man med skäl sagt, att de äro deklamationsstycken,
icke dramer. Skådespelet "Garman & Worse" mottogs
också på såväl norsk som dansk scen på ett sätt,
som stod i skärande motsats till den framgång romanen
af samma namn hade rönt. – K:s syster Kristine
(Kitty) Lange K., f. i Stavanger d. 8 Okt. 1843,
är en begåfvad målarinna. Hon har studerat hos Gude
i Karlsruhe och hos Poulouse i Paris samt har under
de senare åren varit bosatt i sistnämnda stad. Det
är förnämligast Jäderens torfmyrar och ofruktbara,
stenbundna marker, som lemnat stoff åt hennes pensel.
O. A. Ö.
Kiellerup [ke’ll-], Theodor Julius, dansk målare,
född i Köpenhamn d. 7 Mars 1818, hade vunnit ett namn
som djurmålare, redan innan han 1841 flyttade till
München, hvarest han dog d. 14 Maj 1850. Bland hans
taflor må nämnas: Vildsvin, som angripas af hundar
och Gemser, som anfallas af en lo. Ph. W.
Kiellman-Göranson [tjell-], Julius Axel, roman-
och novellförfattare, föddes d. 22 Nov. 1811 på
Gripsholms slott, hvarest fadern var kamrer (denne,
som var af fransk härkomst och hetat Lille, hade
efter sin fosterfader antagit namnet Göranson,
framför hvilket sonen, K.-G., som upptagits till
fosterbarn af kammarrättsrådet Kiellman, 1837
satte dennes namn). K.-G. blef student i Upsala
1830, prestvigdes 1837 och tjenstgjorde derefter
i Stockholm såsom komministersadjunkt samt från
1840 såsom förste lärare vid Sjömanna-sällskapets
skola, tills han 1843 utnämndes till komminister i
Vester-Åkers och Dalby församlingar i Upland. Denna
syssla utbytte han 1858 mot komministraturen i Jakobs
och Johannes’ församlingar i Stockholm, men återvände
1862 till Vester-Åker och Dalby såsom kyrkoherde. Död
i Upsala d. 10 Febr. 1869. – K.-G. egde en rörlig
och uppfinningsrik fantasi samt en stor lätthet och
lust att författa. Detta innebar en frestelse till
mångskrifveri, för hvilken han dukade under. Af
konstnärlig förträfflighet hafva hans arbeten icke
mycket att uppvisa; de flesta af dem kunna rubriceras
såsom blott förströelseläsning. Sina literära
sympatier egnade han närmast åt nyromantiken och tog
under personligt umgänge med K. J. L. Almqvist starka
intryck af denne, såsom stilen och fantasiriktningen
i K.-G:s tidigare berättelser röja. Han skref
först, från 1837, med en viss talang lyriska
poem i den af Aug. Blanche redigerade tidningen
"Freja" samt i G. H. Mellins "Vinterblommor",
utgaf 1839 Smärre dikter och 1842–44 Snöklockor för
toiletten. Derefter författade han flere romaner i den
franska nyromantikens anda, nämligen Kärlekens seger
(1846), Abednego (2 del., 1846–47), Den blifvande
konungen (1847; 2:dra uppl. 1878) och Trollets son
(2 bd, 1848). Enklare och mera folkliga äro K:s
berättelser efter denna tid, såsom Vesterlånggatans
engel (1850; 2:dra uppl. 1878; öfvers. på tyska och
danska), Kryddkramhandlarne (1851), Herr Filurus
(s. å.; 2:dra uppl. 1862), novellsamlingarna Svenska
lynnen och småäfventyr (7 del., 1853–63), Tre tuktade
gubbar (1862), Svart på hvitt (s. å.),
Läs! (1864) m. fl. Ofta röjer sig i dessa arbeten
en frisk och rätt humoristisk uppfattning af
hvardagslifvet. Derjämte författade K.-G. Sko socken,
kloster, kyrka, egare och slott (1860), artiklar
och recensioner i åtskilliga tidningar, biografier och
texter till planschverk samt andaktsböcker. Hans sista
literära arbete var Sånger i Gethsemane (1866). Sina
alster utgaf han dels under sitt verkliga namn,
dels under signaturerna Nepomuk, Norna Gäst,
G-n m. fl. Af K.-G:s noveller började en 2:dra
uppl. utgifvas 1883.
Kiel-Viken [kil-], vik af Östersjön, på gränsen mellan
Slesvig och Holstein, intränger 18 km. djupt i landet
och består af en yttre del, som vid Friedrichsort
afsmalnar till ett endast 1,200 m. bredt sund, med
hvilket den inre delen, den egentliga Kiel-hamnen,
den bästa på hela tyska Östersjökusten, tager
sin början. Denna inre del är 10 km. lång, högst
3,000 m. bred och på sitt bredaste ställe 12–16 m.,
vid Kiel 8–10 m. djup. På vestra sidan ininynnar
Eider-kanalen, på den östra ån Schwentine. K. är
krigshamn och station för den tyska Östersjöflottan
och lämpar sig ock synnerligen väl derför genom
den lätthet, hvarmed den kan försvaras. En länge
projekterad kanal mellan K. och Nordsjön skall
nu snart påbörjas. Den skall utgå från en punkt
vid Elbe mellan Brunsbüttel och S:t Margarethen
samt utmynna på K:s norra sida i närheten af den
nuv. Eider-kanalen. Den skall blifva 97 km. lång, 9
m. djup vid lågvatten och 100 m. bred, så att fartyg
med lätthet kunna passera förbi hvarandra. Äfven
de största krigsskepp skola kunna gå genom den och
derigenom undvika den af Danmark delvis beherskade
seglatsen genom Öresund och Belterna.
Kienmayer [kin-], Michael von, friherre, österrikisk
general, f. 1755, utmärkte sig i 1788–91 års
krig mot Turkiet och i krigen med det republikanska
Frankrike. 1799 blef han fältmarskalklöjtnant och fick
en division, med hvilken han besegrade fransmännen vid
Bühl. 1805 förde han en kår vid Lech, och 1809 stod
han i spetsen för 2:dra reservkåren, hvilken särdeles
utmärkte sig i slaget vid Aspern d. 21 och 22 Maj. I
Juni s. å. tog han befälet öfver 11:te armékåren,
som hade till uppgift att skydda Böhmen. Med denna
besegrade han först Jérôme Bonaparte, kastade sedan
Junot tillbaka och slog derefter Jérôme vid Plauen,
så att denne måste draga sig tillbaka ända till
Jena. Stilleståndet afbröt der K:s segrar. Han förde
efter krigets slut befälet först i Siebenbürgen och
sedan i Mähren samt drog sig tillbaka 1826. Död 1828.
C. O. N.
Kiepert [kip-], Heinrich, tysk geograf och kartograf,
f. i Berlin d. 31 Juli 1818, grundade sitt anseende
som kartritare genom den under K. Ritters medverkan
bearbetade Atlas von Hellas und den hellenischen
kolonien (1840–46, 24 blad; ny uppl. 1871). Senare
studerade han i synnerhet Mindre Asiens geografi,
gjorde 1841–42 en forskningsresa genom en del af
detta land och utgaf Karte von Kleinasien (1843–45,
6 blad), som vann det största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
