Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kiepert, Heinrich - Kierkegaard, Peter Kristian - Kierkegaard, Sören Aabye
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erkännande och jämte hans Karte des Osmanischen
reichs in Asien (1844, 2 blad; ny uppl. 1869) bildar
grundvalen för Mindre Asiens geografi. 1845–52
hade K. den tekniska ledningen af geografiska
institutet i Weimar, utnämndes 1859 till e. o. och
1874 till ordinarie professor i geografi vid
universitetet i Berlin samt erhöll 1865 tillika
anställning vid statistiska byrån derstädes. Af K:s
öfriga kartografiska arbeten förtjena särskildt
omnämnas Neuer handatlas der erde (1857–61, 40
blad; ny uppl. 1866 o. f.), Atlas antiquus (7:de
uppl. 1882), som i många afseenden ofvertraffär andra
arbeten af detta slag och som vunnit ofantligt stor
spridning, Wandkarte von Palästina (1857, 8 blad; ny
uppl. 1875), vidare specialkartor öfver olika delar
af jorden, väggkartor och kartböcker för skolbruk
till gamla och nyare geografien samt jordglober. K:s
kartor värderas icke blott för sin stora korrekthet
i teckning, utan äfven för den i det kartografiska
facket ännu tämligen sällsynta noggranheten
i återgifvandet af främmande namn. Äfven har
K. offentliggjort flere vetenskapliga afhandlingar,
särskildt rörande den gammal-orientaliska geografien,
i Vetenskapsakademiens i Berlin "Monatsberichte"
(han blef 1853 ledamot af denna akademi), artiklar
i geografiska tidskrifter samt Lehrbuch der alten
geographie (1877–78). – K:s son, Richard K., f. 1846,
har dels deltagit i sin faders arbeten, dels under
eget namn utgifvit ett antal kartor och är sedan 1875
utgifvare af "Globus, illustrirte zeitschrift für
länder- und völkerkunde".
1. Kierkegaard [kirkegår], Peter Kristian, dansk
teolog, född i Hilleröd d. 6 Juli 1805, blef student
1822 och teol. kandidat 1826, vistades utomlands
1829–30 samt blef sistnämnda år filos. doktor i
Göttingen och 1836 teol. licentiat i Köpenhamn.
Derefter föreläste han under några år teologi
vid universitetet, blef 1842 kyrkoherde i Pedersborgs
socken (på Själland) och utnämndes 1856 till biskop
i Ålborgs stift, från hvilken plats han på grund
af sjuklighet 1881 tog afsked. Från början af
1830-talet hade K. närmat sig Grundtvig, särskildt
dennes uppfattning af det apostoliska symbolum,
likväl utan att helt och hållet sluta sig till
den grundtvigska riktningen, hvars ytterligheter
han ogillade. Denna hans hållning gaf anledning
till att han (Sept. 1867) fick i uppdrag att som
chef för kirke- og undervisningsministeriet
genomföra den af Grundtvigs vänner påyrkade,
men för öfrigt af de fleste prester och många
lekmän skarpt bekämpade lagen om "valmenigheter".
Då emellertid landets öfrige biskopar i en häftig
förklaring understödde landstingets motstånd, trädde
K. tillbaka (Mars 1868). K. är en framstående
predikant och har lemnat många bidrag till samtidens
lärda teologiska literatur. C. R.
2. Kierkegaard [kirkegår], Sören Aabye, dansk
religionsfilosof, den föregåendes broder, föddes
i Köpenhamn d. 5 Maj 1813. Hans fader,
Mikael Pedersen K., hvilken, ursprungligen bondeson
från vestra Jylland, i hufvudstaden förvärfvat
rikedomar på handel, var då
57 år gammal. Af "den tungsinte gamle" fick den
svage, men i andligt hänseende rikt utrustade gossen
en uppfostran, som han sjelf kallar "menskligt att
tala, vanvettig", i fullkomlig afspärrning från den
öfriga verlden och under ständig sysselsättning
med fantastiska drömmerier eller svårlösta
religiösa frågor. Efter nio års skolgång (i
"Borgerdydskolen"), hvarunder han icke väckte
sina kamraters uppmärksamhet genom annat än sin
vackra latinska stil och sitt alltid slagfärdiga,
bitande skämt, men för öfrigt mest visade sig som
en grubblande enstöring med höga tankar om sina egna
anlag, blef han 1830 student och 1831 filos. kandidat
samt skulle sedan efter faderns vilja "studera till
prest". Dermed gick det dock sakta. Ehuru K. alltid
flitigt läst bibeln, hade han afsmak för den vanliga
"vetenskapliga" behandlingen af ämnen, hvilka stodo
för honom som absolut personliga frågor. Å andra
sidan anfäktades han af våldsamma själsstrider –
under en tid synes han till och med hafva tviflat på
kristendomens sanning – och lockades af ett mäktigt,
förut otillfredsstäldt begär efter bildning in i
omfattande studier af annan art, i synnerhet grekisk
och tysk filosofi och poesi samt Shakspeare. Om
man bortser från några tidningsartiklar från
1834 och 1836, hvilka hafva betydelse endast som
vittnesbörd om författarens tidigt kända ovilja
mot hans tids politiska sträfvanden, var K:s debut
inom literaturen en estetisk afhandling, Af en
endnu levendes papirer, udgivet mod hans villie
(1838; 2:dra uppl. 1872), som i ett i högsta grad
uppskrufvadt, af hegelianska fraser öfverfyldt
språk genomgår H. K. Andersens författareskap,
särskildt novellen "Kun en spillemand". Der
framskymta endast några få glimtar af författarens
snille. Derefter förblef han tyst i tre år, under det
han, af vördnad för faderns minne, efter dennes död
(1838) omsider aflade teologisk ämbetsexamen (1840)
och derefter beredde sig att taga den filosofiska
magistergraden. Hans magisterafhandling, Om begrebet
ironi, med stadigt hensyn til Sokrates (1841),
gaf det första otvifvelaktiga vittnesbördet om hvad
man kunde vänta sig af honom. Det är en omfattande,
djupsinnig undersökning, som ur språklig synpunkt
visar ett utomordentligt stort framsteg och i flere
vigtiga afseenden pekar hän mot författarens senare
verksamhet. Samma år inträffade händelser, hvilka på
det smärtsammaste berörde K. och hade stort inflytande
på riktningen af hans framtida sträfvanden. Han hade
förälskat sig i en helt ung, lefnadsglad flicka af god
familj och vunnit hennes hjerta. I Sept. 1840 blefvo
de förlofvade, men i Okt. 1841 bröt han förbindelsen,
icke derför att hans känslor hade svalnat, utan af
samvetsskrupler. Dels förekom honom nämligen ett sant
äktenskap omöjligt utan att makarna fullt förstode
hvarandra i afseende på sitt gudsförhållande, och
på denna punkt fann han sin älskade fullkomligt
oemottaglig för hvad som rörde sig djupast hos
honom sjelf, dels led han af ett medfödt kroppsligt
ondt, som ej allenast gjorde honom hypokondrisk och
inbunden, utan äfven, enligt hans läkares
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
