Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kierkegaard, Sören Aabye
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en "lidelse", som lyfter den troende i obetingad
undergifvenhet under Guds vilja upp öfver
alla menskliga motiv, till och med det annars
allmängiltiga etiska. Den samma dag utgifna skriften
Gjentagelsen, et forsög i den experimenterende
psychologi af Constantin Constantius (2:dra
uppl. 1872) inskärper, att under det på den estetiska
ståndpunkten ett återupplifvande af det en gång
erfarna dödar den omedelbara glädjen deröfver,
så att endast erinringens förnyelse i poetisk
reproduktion är möjlig, gifver deremot tron, som
är en af evighetskrafter närd lidelse, hvarje af
densamma berördt och helgadt lifsmoment ett evigt
värde. Till dessa två psevdonyma skrifter sluta
sig tolf Opbyggelige taler, som utkommo i fyra
häften med korta mellanrum (1843–44; omtryckta i
"Atten opbyggelige taler") och som gå ut på att
förklara en följd af allmänt religiösa begrepp. I
Philosophiske smuler eller en smule philosophie af
Johannes Climacus (1844; 2:dra uppl. 1865), närmar
författaren sig till det specifikt kristna, i det att
kristen tro bestämmes som tro på "det absurda", på
"paradoxen", nämligen det "absurda" att ett historiskt
faktum, om hvilket man genom vanlig granskning ej
kan vinna mera än approximativ visshet, skall tros
till salighet, således vara evigt afgörande för
eviga personligheter. Derför är hvarje "spekulativ"
förklaring af trons föremål en inbillning; endast i
subjektiv "innerlighet", genom omsättning i existens,
d. ä. efterlefnad, kan man tillegna sig paradoxen;
misslyckas detta, slår tron öfver i "förargelse". Hvad
som skall förmå menniskan att tro är icke någon
objektiv bevisföring eller sannolikhetsberäkning, utan
det obetingade personliga behofvet, den fruktan,
som alstras af syndmedvetandet, hvilket också
är en paradox, emedan det icke låter filosofiskt
förklara sig, men oafvisligt framträder inför
samvetet. Detta utvecklas med stort skarpsinne i
den få dagar derefter utkomna skriften Begrebet
angest, en simpel psychologisk-påpegende overvejelse
i retning af det dogmatiske problem om arvesynden,
af Vigilius Hafniensis (2:dra uppl. 1855). Till
denna till formen mera docerande undersökning af de
djupaste rörelserna i samvetet slöt sig å ena sidan
den lilla qvicka boken Forord af Nicolaus Notabene
(1844; 2: dra uppl. 1872), som på ett skämtande
sätt gör front mot allt slags filosofiskt och
socialt öfvergrepp inom subjektivitetens område,
och å andra sidan Fire opbyggelige taler (1844;
omtr. i "Atten opbyggelige taler"), hvilka belysa
åtskilliga med syndmedvetandet sammanhang egande
själstillstånd, samt Tre taler ved tänkte lejligheder
(1845; 2:dra uppl. 1873), som ställa nattvarden,
vigseln och begrafningen i religiöst ljus. Den
andra serien af psevdonyma skrifter afslutas med
två hufvudarbeten. Det ena är Stadier på livets vej,
studier af forskjellige, sammenbragte, befordrede til
trykken, udgivne af Hilarius Bogbinder (1845; 3:dje
uppl. 1874). Der företages en slutuppgörelse med
den estetiska lifsåskådningen, som belyses på nytt
och vida skarpare än i "Enten – Eller", af fem olika
personer; vidare fastställes ytterligare den etiska
uppfattningen af äktenskapet i en ny afhandling
af B. Slutligen framställes konflikten mellan det
etiska och det allmänt religiösa i dagboken Skyldig –
ikke skyldig, en lidelseshistorie, psychologiskt
experiment af Frater Taciturnus, bakom hvilken
K:s egen förlofningshistoria ligger, för så vidt
som dagboksförfattaren, "Quidam", af trohet mot sin
religiösa lifsuppfattning bryter med sin älskade,
med fara att göra henne olycklig för lifvet. Det
andra hufvudarbetet, som utgör medelpunkten
och vändpunkten i K:s hela författareskap, är
Afsluttende uvidenskabelig efterskrift til
pliilosophiske smuler af Johannes Climacus (1846;
2:dra uppl. 1874), på hvars titelblad K. sjelf nämner
sig som utgifvare, och i hvars förord han vidkännes
psevdonymerna. Denna omfångsrika bok påvisar, i en
glänsande qvick framställning, omöjligheten af att
gifva kristendomen någon objektivt säker grund, så
att den "oändligt intresserade individen" derigenom
kan vinna visshet om att han, den enskilde, är i
sant förhållande till frälsaren och i kraft deraf
vågar tillegna sig frälsningen. Otillräckliga äro
resultaten af all historisk undersökning, emedan de
gifva endast approximativ visshet; otillräcklig är
den grundtvigska tilliten till döpelsens sakrament,
emedan detta salighetsvilkor för den enskilde
beror på kyrkobokens och dopvittnenas pålitlighet;
allra otillräckligast och löjligt sjelfmotsägande är
"spekulationens", d. v. s. Hegels, försök att förklara
kristendomens lära filosofiskt, emedan spekulationen
kräfver, att det spekulerande subjektet glömmer
sig sjelf i den objektiva undersökningen, under
det att vilkoret för tillegnandet af den kristna,
den paradoxa sanningen är subjektets allt annat
åsidosättande bekymmer för sin själs frälsning. Endast
genom ett "språng" från objektiv granskning och
objektivt tänkande in i subjektiv tro kommer man
i lefvande förhållande till frälsaren. För "den
existerande" – i motsats till "den spekulerande" – är
"subjektiviteten sanningen". Kristlig tro är derför en
med lidelse omfattad och fasthållen öfvertygelse om
det objektivt absolut ovissa, ja paradoxa, hvarmed
nödvändigt följa strid med verlden och lidande i
tiden. Till "Efterskriften" sluter sig, såsom en
insaga mot tidens social-politiska verldslighet,
En literär anmeldelse (1846), i anledning af fru
Gyllembourgs novell "To tidsaldere". – K. hade nu
i sin framställning af religiösa uppfattningar och
lifsproblem hunnit fram till den ståndpunkt han
ansåg sig sjelf intaga: ehuru icke sjelf kristen,
emedan hans existens icke svarade mot förebildens,
hade han det försteget framför sin samtid att han
bättre än den viste hvad sann kristendom är och
således kunde visa andra vägen dit. Detta hade han
gjort dels som religiös diktare, dels genom direkt
förkunnande, och ett ögonblick syntes det honom nu,
som om han icke hade mera att göra såsom författare,
utan borde tjena ordet som landtprest. Emellertid
hade (Dec. 1845) "Stadier på livets vej" och K:s hela
författareskap gjorts till föremål för en öfvermåttan
enfaldig och missledande kritik, som icke kunde lemnas
utan afseende,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
