- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
667-668

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kikare, tub, teleskop, benämns instrument, genom hvilka aflägsna föremål kunna ses under större synvinklar samt derför förefalla närmare belägna och större, än då de ses med blotta ögat - Kikbär. Se En och En-gallmyggan - Kikhosta är en företrädesvis hos barn förekommande sjukdom i luftvägarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

astronomiska och nautiska instrumenten. De allra största
astronomiska teleskopen kallas refraktorer, om de
bestå endast af linser, och reflektorer, om de hafva
spegelobjektiv. Kikare är den brukliga benämningen för
sådana vanliga portativa instrument, som dagligdags
användas. Hvarje kikare eller tub innehåller två
väsentliga delar, objektiv och okular. Det förra, som
består antingen af en lins eller en konkav spegel,
är vändt mot föremålet, det senare, bestående af en
eller flere linser, är vändt mot ögat. – De dioptriska
kikarna äro af tre slag: den astronomiska l. Keplers
kikare, terrester l. de Rheitas kikare samt Galileis
l. teater-kikaren. Den astronomiska tubens objektiv är
en positiv akromatisk lins med stor brännvidd, som
således ger en omvänd reel bild af föremålet. Denna
objektivbild betraktas genom ett positivt okular,
som på afståndet för tydliga seendet alstrar en
virtuel bild. Förstoringen i den astronomiska tuben,
hvarmed förstås förhållandet mellan bildens och
föremålets synvinklar, är, approximativt taget, lika
med förhållandet mellan objektivets och okularets
brännvidder. För att uppnå stor förstoring fordras
alltså betydlig brännvidd hos objektivet i förening
med ringa brännvidd hos okularet. På storleken
af detta senare beror en annan vigtig qvantitet,
nämligen synfältet, hvarmed förstås vinkeln mellan de
yttersta strålar, som från föremålet genom tuben komma
till ögat. Synfältets storlek är nära proportionel
mot okularets storlek och omvändt proportionel
mot tubens längd, eller summan af objektivets och
okularets brännvidder. På starkt förstorande tuber,
der objektivets brännvidd måste vara stor, blir
derför synfältet helt litet; ty okularets storlek
kan ej synnerligen ökas, emedan detta skulle menligt
inverka på bildens redighet. För att undvika, att
synfältets yttre gränser blifva mindre rediga än de
inre delarna, sätter man en skifva med rundt hål,
hvilken således utestänger randstrålarna, på det
ställe, der objektivbilden uppkommer. Emedan hvarje
punkt af bilden erhåller ljus från hela objektivet
och de sålunda sammanbrutna strålarna falla på
okularet, så måste tubens ljusstyrka bero direkt af
objektivets storlek; ju större yta detta har, dess
flere ljusstrålar uppfångar det från föremålet. Men ju
betydligare förstoringen är, på dess större yta måste
ljuset fördelas, och ljusstyrkan blir alltså omvändt
proportionel mot förstoringen. Skall derför tuben,
med bibehållande af tillräcklig ljusstyrka, gifva
stark förstoring, måste objektiven vara mycket stora,
hvilket i hög grad fördyrar instrumenten. Uti den
astronomiska tuben ses föremålen upp- och nedvända,
hvilket ej medför någon olägenhet vid astronomiska
observationer. Det skulle deremot vara förvillande
och olämpligt att se föremål på jordytan omvända. De
kikare, som äro afsedda för betraktande af sådana
föremål, terresterkikare, förses derför med okular,
som omvänder objektivbilden, så att föremålet
synes rätt vändt. I den af de Rheita först angifna
konstruktionen funnos fyra linser. Strålarna från
den af objektivet alstrade bilden

föllo på en andra lins, så ställd, att objektivbilden
låg i dess principalfocus. Från den andra linsen
utgingo alltså strålarna af hvarje punkt parallella
och föllo på en tredje lins, som sammanbröt dem till
en rättvänd bild af föremålet; denna bild betraktades
genom okularlinsen. Dock förekomma i terresterkikare
äfven andra linskombinationer. Det är klart, att såväl
den astronomiska som terresterkikaren måste hafva en
tämligen betydlig längd, den förre lika med summan af
glasens brännvidder, hvartill hos den senare kommer
afståndet mellan foci till den linskombination,
som har till ändamål att rättvända bilden. Den
jämförelsevis betydliga längden och det ringa
synfältet hos dessa kikare göra dem obeqväma. Fördelen
af obetydlig längd finnes deremot hos den Galileiska
l. teaterkikaren. Denna består af blott två glas,
ett objektiv och ett okular. Objektivet skulle
gifva en reel bild af föremålet; men innan strålarna
hinna brytas tillsammans, uppfångas de af en negativ
okularlins, hvilken gifver dem en riktning, som om de
komme från en virtuel rättvänd bild. – Teleskopen
eller de katoptriska tuberna öfverensstämma alla
deruti att de till objektiv hafva en i tubens botten
sittande konkav, sferisk spegel, som gifver reella
bilder af föremål, belägna i förlängningen af tubens
axel. Spegelteleskopen skilja sig deremot i sättet,
hvarpå dessa bilder förstoras genom okularet. I
Herschels teleskop betraktas spegelbilden direkt
genom ett vanligt okular. I Newtons teleskop
uppfångas de från bottenspegeln reflekterade
strålarna af en spegel (eller ett prisma), ställd
i 45° vinkel mot tubens axel. Den reella bilden
kommer derigenom att ligga vid insidan af tuben och
betraktas genom ett i sidoväggen insatt okular. I
Gregorys och Cassegrains teleskop sitter okularet i
objektivspegelns midt. De af den sistnämnda spegeln
återkastade strålarna undergå en andra reflexion af
en liten, i tubens axel belägen spegel, hvars bild
betraktas genom okularet. Sedan man numera lyckats
förfärdiga stora akromatiska objektivlinser, hafva
teleskopen alltmer undanträngts af refraktorerna
(se d. o.). Dock hafva äfven i nyare tider teleskop
användts. Det största af dessa är det af lord
Ross i Parsonstown i Irland uppställda. Detta
har, likasom det newtonska, okularet på sidan;
längden är 16 m. och objektivspegelns diameter
1,8 m. Teleskopspeglarna hafva genom Foucault
betydligt förbättrats. De gjordes förut af brons, men
förfärdigas numera af glas, försilfrade på främre ytan
och bragta till parabolisk form, så att den sferiska
aberrationen upphäfves. L. A. F.

Kikbär. Se En och En-gallmyggan.

Kikhosta är en företrädesvis hos barn förekommande
sjukdom i luftvägarna, som utmärker sig genom
krampaktiga eller konvulsiva hostanfall (deraf dess
latinska namn: tussis convulsiva) med ett gällt
inspirationsljud, "kikning" (hvaraf det svenska namnet
äfvensom T. keuchhusten), samt genom sin stora
smittsamhet, som gör, att sjukdomen vanligen uppträder
epidemiskt. Fransmännen och spaniorerna kalla den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:25:08 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfah/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free