Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kilskrift, den af lodräta, vågräta och snedt ställda kilar samt kil-vinklar i de mest vexlande förbindelser sammansatta skrift, hvilken i en stor del af vestra Asien återfunnits inristad på forntida minnesmärken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
onekligen föga beqväma för inhuggning i alabasterplattar
och bergväggar, men genom traditionens makt bibehöllos
de hos de folk, som närmast tillegnade sig kaldeiska
kulturelement. I stenen indrefvos medelst ett hvasst
verktyg tecken, som efterliknade stylus-märkenas form,
och äfven i metall inristades dylika.
Ett af de beundransvärdaste resultat, till hvilka
menskligt skarpsinne och upptäckaresnille kommit,
utgör den i vårt årh. försiggångna tydningen af
kil-inskrifterna. Redan de antika folken hade
före inträdet af vår tidräkning förlorat nyckeln
till begripandet af dem och de språk, som de
återgåfvo. Efter denna tid viste de vesterländska
folken ingenting om dessa minnesmärken, ända till
dess man på 1620-talet började i Europa tala om
de sällsamma tecken, som resande sett på ruinerna
af en fornpersisk konungastad, och af hvilka en
eller annan rad emellanåt offentliggjordes i någon
resebeskrifning. Under 17:de och 18:de årh. uttalades
de mest skiljaktiga meningar om tecknens ursprung
och innebörd. Somliga förklarade rent af, med Witte i
Rostock, att de härrörde från oräkneliga generationer
maskar, som frätt på stenen. I allmänhet insåg
man dock, att här voro skriftecken, som afsigtligt
inristats af menniskohand. Men huru denna skrift
skulle tolkas, derom kunde man blott framställa
fantastiska förmodanden. Man hade icke här någon
text med bifogad öfversättning till ett kändt språk,
såsom på Rosette-stenen (jfr Hieroglyfer); icke häller
egde traktens vidskepliga infödingar någon trovärdig
arfsägen om upphofsmännen till inristningarna. –
Den förste, som egnade kil-inskrifterna en allvarlig
uppmärksamhet, var Karstens Niebuhr, historikern
Niebuhrs fader. Som ledare af en vetenskaplig
expedition till Arabien, hvilken Fredrik V af Danmark
utrustade på 1760-talet, besökte han äfven ruinstaden
vid Istakar, det forna Persepolis. Han utrönte,
att i dess kil-inskrifter funnos tre skriftarter,
skilda genom det sätt, hvarpå de enkla kiltecknen voro
sammanställda till grupper. Inskrifter i dessa tre
slags stilar förekommo gerna tillsammans, följande
hvarandra i en bestämd ordning, så att den skrift,
som tycktes ega de enklaste teckengrupperna, alltid
stod först. Niebuhr upptäckte vidare, att skriften
måste läsas från venster till höger; han påträffade
nämligen två identiska texter, endast skilda derigenom
att de på olika sätt voro delade på rader. Han gjorde
vidare en förteckning öfver den första skriftartens
kil-grupper; de voro något öfver 40. – Naturligt nog
vände sig tydningsförsöken främst till detta enklaste
skriftsystem. Det afgörande steget vid dechiffreringen
togs af den unge tyske arkeologen G. F.Grotefend
i Göttingen. I tvänne korta inskrifter, som Niebuhr
kopierat från dörrkarmarna till tvänne fornpersiska
ruinpalats i Persepolis, lyckades Grotefend 1802
genom en verkligt divinatorisk följd af antaganden och
slutledningar läsa namnen på Hystaspes samt dennes
son och sonson, de achaemenidiske perserkonungarna
Darius och Xerxes. Af Grotefends upptäckt framgick,
att
kil-teckengrupperna i denna första skriftart voro
bokstäfver, icke stafvelser eller ord; tolf af dessa
bokstafsvärden hade han närmelsevis fastställt. Vidare
hade han, i likhet med den tysk-danske teologen Münter,
påpekat, att zend-språket borde kunna gifva oss
nyckeln till dessa gamla kilskrifturkunder. Öfver
20 år förgingo, utan att någon vågade fullfölja
Grotefends förvånande rön. Det nästa egentliga
framsteget i kilskriftforskningen förekommer i
dansken, R. Kr. Rasks afhandling om zend-språket
(1826), der han till de förut tydda konunganamnen
i de nämnda inskrifterna lägger slägtnamnet
achaemenid. Åter stod frågan på samma punkt ett
årtionde, tills de framstående sanskrit- och
zend-forskarna fransmannen E. Burnouf och
norrmannen Kr. Lassen, i synnerhet den senare,
definitivt uttydde dessa skrifteckens språk. Genom
den frejdade engelsmannen Henry Rawlinson, den i
Frankrike naturaliserade tysken. J. Oppert samt
engelsmannen E. Hincks fördes nu upptäckterna
allt vidare, och tyskarna Th. Benfey, Fr. Spiegel
m. fl. bidrogo till den fullständiga tydningen af
denna första kilskriftart. Man har åt densammas språk
gifvit namnet forn-persiska och ser deri modern till
den nuvarande persiskan, medan zend-(avesta-)språket
äfven blifvit kallladt forn-baktriska, emedan det
antages hafva haft sitt hem i Irans östligare
trakter. Forn-persiskans kiltecken bildade ett
alfabet af 40 bokstäfver, hvar och en sammansatt
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
