Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kimrök, ett af fint fördeladt kol bestående svart färgämne - Kimstad, socken i Östergötlands län - Kin, urgammalt kinesiskt citterinstrument - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom svart målarefärg, vid beredning af tryckfärg
(s. k. boktryckaresvärta) o. s. v. Det finaste
slag af kimrök erhålles genom förbränning af vissa
oljor och nyttjas till beredning af tusch (se
d. o.). Den vanliga i handeln förekommande kimröken
är ofta ej annat än finpulveriserade björkkol.
S. J–n.
Kimstad, socken i Östergötlands län,
Memmings härad. Arealen 6,768 har. 1,485
innev. (1883). K. utgör ett till egaren af Löfstads
egendom patronelt pastorat af 2:dra kl., Linköpings
stift, Norrköpings kontrakt.
Kinl [hårdt k], urgammalt kinesiskt citterinstrument,
hvars 5–25 strängar äro tvinnade af silkestråd.
A. L.
Kina, urgammal kulturstat i östra Asien.
Namn, storlek, läge och beståndsdelar. Namnet
K. är endast en europeisk benämning på landet
och härleder sig möjligen från dynastien Tsin
(i 3:dje årh. f. Kr.). Genom malajerna eller
öfver Indien kom det till grekerna i Egypten (det
förändrades af dem till Sinai, Lat. Sinae) och genom
desse till Europa, der det varit i bruk alltsedan
portugisernas upptäcktsfärder i Stilla hafvet under
1500-talet. Under den senare medeltiden deremot
kallades landet i Europa Cathay, en benämning,
som kom landvägen öfver Asien till Europa i 13:de
årh. med de mongoliske eröfrårna och härledes från
kitan – en turansk stam, som i 10:de och 11:te
årh. var bosatt i K:s norra provinser – samt ännu,
under formen Kitaj, är ryssarnas namn på K. Kineserna
sjelfva kalla sitt land Tsjung-kue (Midtens rike)
eller, officielt, Thai-tsing-kue (Thai-tsings rike)
efter den nuv. dynastien Tsing. – Det kinesiska
riket i sin största omfattning är det folkrikaste
på jorden; näst det ryska och britiska intager det
äfven den största arealen. K:s folkmängd beräknas
till närmare 400 mill; dess areal är 11,792,548 qvkm.,
hvaraf 4,024,690 qvkm. komma på det egentliga K. och
7,767,858 qvkm. på dess besittningar: Mandsjuriet,
Mongoliet, Tibet, Dsungariet och Östra Turkistan
samt vasallstaten Korea. Det kinesiska riket ligger
mellan 18° 30’ och 53° 25 n. br. samt 74° och 135°
ö. lgd fr. Greenw. samt gränsar i n. till Sibirien
och floden Amur, i n. ö. till Amurs biflod Ussuri och
sibiriska Kustprovinsen, i ö. till Japanska hafvet,
Gula hafvet samt kinesiska Öster- och Söderhafvet,
i s. till Annam, Birma, Assam, Butan, Nepal och
Indien samt i v. till ryska Central-Asien. Då det
egentliga K. och K:s biland visserligen bilda ett enda
rike, men till naturbeskaffenhet och nationalitet äro
väsentligen olika, behandlas de äfven lämpligast hvar
för sig i sin särskilda artikel. I denna redogöres
endast för det egentliga K. – Det egentliga K., eller
"de 18 provinserna" (Kin. Sji-pa-tjeng), omfattar den
sydöstra delen af kinesiska väldet mellan hafvet i
s. ö., Annam och Birma i s., Tibet i v. samt Mongoliet
och Mandsjuriet i n., der kinesiska muren bildar
gräns. Om man frånräknar en större kil, som skjuter
in mellan Mongoliet i n., Tibet och Östra Turkistan
i s., samt de båda öarna Hai-nan och
Formosa, sträcker det egentliga K. sig mellan 20°
och 43° n. br. samt 98° och 125° ö. lgd fr. Greenw. I
politiskt och administrativt hänseende är K. deladt
i 18 provinser: i s. Jun-nan, Kuang-si, Kuang-tung
och Fu-kian, i ö. Tsje-kiang, Ngan-hoei, Kiang-su
och Sjang-tung, i n. Pe-tsji-li, Sjan-si, Sjen-si
och Kan-su, i v. Setsjuan och i midten Kuei-tsjeu,
Hu-nan, Kiang-si, Hu-pe och Ho-nan.
Naturbeskaffenhet. K. är ännu med undantag af
kustprovinserna och Jangtsekiangs stränder ganska
ofullkomligt kändt af européerna, och först
genom frih F. v. Richthofens resor (1868–72)
hafva nya upplysningar vunnits rörande landets
konfiguration och geologiska beskaffenhet. K. är
i v. och n. v., ett högbergsland samt i s. ö. och
ö. ett lägre bergland och lågland. Från östra
änden af Tibets norra gränsberg, Kuen-lun, utgår
i östlig hufvudriktning, mellan floderna Hoang-ho
och Jang-tse-kiang, en bergskedja, som uppfyller
hela mellersta delen af landet och kallas dels
Pe-ling ("norra kedjan"), dels Fu-niu-sjan. Från
denna utlöper på gränsen mellan K. och Tibet mot
s. en annan kedja, Jun-ling, som längst i s. utgör
en del af prov. Jun-nans alpland, derifrån går i en
båge mot n. ö. och slutligen under namnet Nan-ling
("södra kedjan") löper ut i östlig riktning mellan
floderna Si-kiang och Jang-tse-kiang. Enstaka kedjor
både i n. och s. förekomma dessutom, under egna namn,
men underrättelserna om deras strykningslinier
äro alltför knapphändiga, för att den kinesiska
orografien skall kunna bringas i system. Öfver många
dunkla punkter gifva emellertid v. Richthofens 1877–82
offentliggjorda forskningar upplysning. Till lågland
räknas företrädesvis de stora alluvialslätterna
på ömse sidor om nedre Jang-tse-kiang, Hoang-ho och
Pei-ho, ett på sjöar rikt, ofta sumpigt kulturland,
der befolkningstätheten och jordens afkastning nått
en höjd, som kanske ej återfinnes på något annat
ställe af jorden. – Bevattningen i K. är, torde man
kunna påstå, rikligare, såväl genom floder som genom
kanaler, än i något annat land. Det har tre större
floder: Hoang-ho, Jang-tse-kiang och Si-kiang,
af hvilka de båda första höra till de längsta på
jorden, samt en mängd kustfloder, bland hvilka den
i Pe-tsji-li-viken utmynnande Pei-ho, vid hvilken
rikets hufvudstad, Pe-king, ligger, förtjenar
särskildt nämnas. Äfven på sjöar, delvis med salt
vatten, är K. rikt. Till de största höra Tung-ting
(6,050 qvkm.), Po-jang (2,235 qvkm.) och Tai-hu (2,185
qvkm.), hvilka ligga på Jang-tse-kiangs högra strand
och stå i förbindelse med floden, den sistnämnda
sjön genom Kejsarekanalen. Såväl nödvändigheten att
städse hålla jordbrukets afkastning i jämnhöjd med
den växande befolkningens behof, för hvilket ändamål
stora sträckor af den mest torra och ofruktbara mark
måste omskapas till kulturland, som äfven afsigten att
derigenom förekomma flodöfversvämningar och slutligen
behofvet af samfärdsmedel, hvartill vattenvägar
syntes lämpligast, hafva sedan äldsta tid föranledt
anläggning af otaliga längre och kortare kanaler,
som i alla riktningar genomskära alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
