Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och som alla kommit på tronen genom revolutioner. Den
följdes af dynastien Sjang, som skall hafva
kommit på tronen 1766 och störtats 1123 f. Kr. samt
efterträdts af dynastien Tsjeu, under hvilken
Kong-fu-tse (i 6:te årh.) och hans samtida Lao-tse
samt Meng-tse (i 4:de årh.) uppträdde, och med
hvars annaler K:s historia börjar, upptecknad af
Kong-fu-tse. Under de derpå följande årh. uppstodo
stridigheter mellan vasallerna och kejsarna,
hvilka fortforo till 221 f. Kr., då Sji-huang-ti
af dynastien Tsin åter till en enhet samlade och
utvidgade det kinesiska väldet. Under denne regent,
en af de väldigaste personligheterna i K:s historia,
började striderna med hiong-nu, och till skydd
mot dessas härjande angrepp skall kejsaren hafva
låtit anlägga den stora muren. Sji-huang-ti var en
reformator och väckte derigenom de lärdes förbittring,
hvarför han skall hafva låtit afrätta flere hundra af
dem och befallde, att alla böcker i hela riket skulle
förstöras, först och främst Kong-fu-tses. Han var
den förste, som begagnade titeln Huang-ti ("högste
herskare") i st. f. Wang ("konung"), som hans
företrädare burit. Den derefter följande tiden i K:s
historia erbjuder i det hela ingenting märkligt under
den rad af dynastier, som ofta ganska tätt följde
efter hvarandra, och bland hvilka dynastien Han (206
f. Kr.–263 e. Kr.) var den utmärktaste. Under dennas
regeringstid lefde K:s berömdaste fältherre, Pan-tsao
(1:sta årh. e. Kr.), började buddhaismen vinna insteg
(1:sta årh. e. Kr.), erhöllo Kong-fu-tses förtjenster
fullt erkännande, besöktes K. af arabiska skepp (2:dra
årh. e. Kr.) och trädde kineserna i förbindelse
med romarna (2:dra årh. e. Kr.). Riket var efter
Han-dynastiens tid splittradt i flere af hvarandra
oberoende delar, tills med Tang-dynastien (618–906)
åter en tid af glans och storhet inträdde. I synnerhet
kejsar Tai-tsong (626–49) har blifvit berömd för sin
visdom och makt. Men slutligen blef K. skattskyldigt
under tatarerna, som ryckte till sig den ena efter den
andra af de norra provinserna. Mot niutsji-tatarerna
kallades Djingis-kan till hjelp. Han slog tatarerna,
men vände sig derefter mot K. sjelf och intog 1215
Pe-king. 1280 grundade hans sonson Kublai-kan den
mongoliska dynastien Juen. Kublai var en kraftig
och duglig regent, lika bildad och i synnerhet i
religiöst afseende frisinnad som tapper soldat och
skicklig organisatör. Hans lysande hof i Kanbaluk har
Marco Polo beskrifvit. Såsom främlingar voro dock han
och hans efterträdare hatade, och dynastien störtades
1368. Under den följande dynastien Ming (1368–1644)
trädde K. för första gången i varaktig förbindelse
med Europas folk, i det portugiserna 1517 kommo till
K. och 1553 grundade sitt ännu bestående faktori
i Macao, liksom ock vid samma tid grunden lades
till den katolska missionen i K. 1590 kommo te och
porslin första gången från K. till Europa. I slutet
af 1500-talet började en dittills knappt känd turansk
folkstam, mandsjuerna, som genom upptagande af rester
af niutsjer, kitaner och andra ur världshistorien
försvunna
tatariska stammar småningom vunnit i makt, att
blifva farlig för kineserna. Under ett inbördes
krig i K. kallade det svagare partiet mandsjuerna
till hjelp, och desse eröfrade Pe-king 1644,
hvarefter de blefvo rikets beherskare. Deras
anförare, Sjun-tsji, grundade den ännu regerande
dynastien Tsing l. Tai-Tsing. Mandsjuerna sitta
ännu på K:s kejsaretron, men eljest har deras
eröfring icke haft några väsentliga följder,
i det kineserna fortfarande äro den talrikare och
herskande stammen, i hvilken eröfrarna till en del
alldeles gått upp. Under Sjun-tsji knöto ryssarna
handelsförbindelser med K., och jesuiterna fortsatte
med framgång sin missionsverksamhet. Hans son Kang-hi
(1662–1722) var jesuiternas vän och gynnare samt tog
undervisning af dem i matematik och astronomi. Han
eröfrade Mongoliet, Tibet och Formosa samt förde
1684–89 ett krig med ryssarna, som slutade med
en för bägge parterna fördelaktig fred. I hans
sista regeringsår upprättade engelsmän och fransmän
handelsfaktorier i Kanton. Kejsar Kjen-long (1736–96)
var en af K:s inest utmärkte regenter. Han var en
fint bildad man och räknas för en af K:s förnämste
skalder och historieskrifvare. Mot kristendomen
uppträdde han fientligt. Han utvidgade riket genom
att fullborda Tibets eröfring samt bemäktigade sig
Östra Turkistan och Dsungariet, men förde olyckliga
krig mot Birma. Under hans tid blefvo gräns-
och handelsförhållandena med Ryssland ordnade;
deremot sökte engelsmännen förgäfves genom en under
lord Macartney 1793 till K. utskickad ambassad att
få sina handelsförbindelser med K. vidgade. Det
svenska ostindiska kompaniet, som 1732 öppnat
direkt förbindelse med K., utvecklade en liflig
och vinstgifvande verksamhet; många spår hafva i
den svenska literaturen från denna tid lemnats af
denna förbindelse såväl i resebeskrifningar som i
akademiska afhandlingar. Kjen-longs son Kia-king
(1796–1820) var en veklig, misstänksam och grym
herskare. Under hans regering hemsöktes landet af
stora oroligheter, i det flere uppror, som utbrutit
redan under faderns regering, men då undertryckts, på
nytt flammade upp. Bland dessa var det svårast, som
framkallades af ett hemligt sällskap, Pe-lian-kiao
("den hvita vattenliljan"), hvars mål var att
fördrifva den mandsjuiska dynastien. Derjämte
ledo rikets kustprovinser och skeppsfarten genom
plundringar af kinesiska sjöröfvare, som voro väl
organiserade och slutligen stego till ett antal af
70,000 man. Kejsaren ansåg de katolske missionärerna
delaktiga i de hemliga revolutionära sällskapen och
förvisade dem med undantag af några få, som behöllo
sina poster såsom hofastronomer samt redaktörer af
hof- och statskalendern. Kejsarens grymhet i förening
med de svåra landsplågor (missväxt, öfversvämningar
o. s. v.), som inträffade under hans regering, gjorde
honom hatad, och han skall ej hafva dött en naturlig
död. Hans son och efterträdare, Tao-kuang (1820–50),
var en välvillig, rättvis och kunskapsrik man, men
icke vuxen de svåra förhållanden, under hvilka han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
