Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besteg tronen. Den vigtigaste tilldragelsen
under hans regering var kriget mot engelsmännen
1840–42. Desse hade sedan 1720 stått i förbindelse med
K. genom det ostindiska kompaniet, till hvars monopol
handeln med K. hörde. Sedan 1757 var hufvudsätet för
engelsmännens handel Kanton, der äfven andra främmande
nationer (fransmän, österrikare, holländare, danskar
och svenskar) hade handelsfaktorier. Européernas
ställning i K. var denna tid i många afseenden
obehaglig, och endast utsigten till vinst kunde
locka dem till landet. Hvarken den ofvannämnda
ambassaden under lord Macartney eller en ny 1816
under lord Amherst lyckades åt engelsmännen utverka
större frihet i K. eller utvidgad handelsrätt. 1834
utgick det ostindiska kompaniets monopol på den
kinesiska handeln; denna blef fri, och lord Napier
sändes till K. för att hafva öfverinseende öfver den
engelsk-kinesiska handeln och utöfva jurisdiktion
öfver de i K. bosatte engelsmännen. Kineserna
voro emellertid missnöjda öfver att en utländsk
ämbetsman med så vidsträckt myndighet anställdes
inom deras land, och Napier samt hans efterträdares
okloka uppträdande bidrog att förvärra saken,
tills kineserna afbröto all handelsförbindelse
med England. Den vigtigaste importartikeln till K.,
på hvilken engelsmännen förtjenade ofantligt, var
opium, en af britiska Indiens hufvudprodukter, hvars
förbrukning grep alltmer kring sig, i synnerhet i K:s
kustprovinser. Så infördes 1827–28 9,535, men 1835–36
26,818 kistor opium. Kinesiska regeringen hade redan
i 18:de årh. vidtagit åtgärder för att bekämpa denna
för befolkningen i alla afseenden skadliga konsumtion,
men detta ledde endast till en vidsträckt, af England
understödd smyghandel. Kejsar Tao-kuang beslöt att med
ens göra slut på all opium-införsel och sände till
Kanton guvernören Sin, som i Mars 1839 fordrade,
att allt opium i de engelska magasinen och på de
engelska skeppen i hamnen skulle utlemnas. Den
dåvarande engelske residenten derstädes, Elliot,
uppmanade de engelske köpmännen att efterkomma denna
begäran samt lofvade dem ersättning af den engelska
regeringen. Öfver 20,000 kistor opium till ett
värde af 75 mill. kr. utlemnades och uppbrändes. Då
samtidigt engelsmännen vägrade utlemna en landsman,
som i ett slagsmål dödat en kines, utfärdade
kinesiska regeringen förbud att sälja lifsmedel till
engelsmännen såväl i Macao som i Kanton. Engelsmännen
måste lemna Macao och begifva sig till Hong-kong,
der kineserna gjorde ett angrepp på och försök
att förstöra den engelska flottan. Då förklarade
engelsmännen (1840) krig; deras flotta blockerade
Bocca Tigris (Kantonflodens mynning), förstörde Amoy
och seglade till Pei-ho-flodens mynning för att lemna
kejsaren i Pe-king den engelska regeringens depescher,
hvilka guvernören i Kanton vägrat emottaga. Kejsaren
lofvade att sända en kommissarie till Kanton för att
underhandla om fred, om den engelska flottan droge
sig tillbaka dit. Amiralen Elliot gick in derpå, och
underhandlingarna började i slutet af Nov., men drogos
ut på längden af kineserna. Sedan Elliots
efterträdare, commodore Bremer, i Jan. 1841 intagit
forten vid Bocca Tigris och i öfrigt tillfogat
kineserna stor skada, slöts d. 20 Jan. ett
preliminärfördrag, enligt hvilket Kantons hamn
åter öppnades samt engelsmännen fingo Hongkong
och 6 mill. dollars i skadeersättning. Tillika
skulle en reglering af bägge makternas förhållanden
till hvarandra ega rum. Men då detta fördrag ännu
d. 24 Febr. icke blifvit antaget af den kinesiska
regeringen, började fientligheterna å nyo. Ännu en
gång ingicks vapenhvila; men då kineserna ej gjorde
allvar med fredsunderhandlingarna, utan sammandrogo
en här, ryckte öfverbefälhafvaren öfver den engelska
landhären i K., sir Hugh Gough, mot Kanton och
slog d. 25 Mars en öfver 50,000 man stark kinesisk
här. Han stod i begrepp att storma staden, medan den
engelska flottan eröfrade forten och uppbrände de
kinesiska fartygen, då K. åter gjorde fredsanbud
och d. 27 Maj antog de förra fredsvilkoren med
några modifikationer. Då engelsmännen d. 5 Juni
hade mottagit nästan hela skadeersättningen, drogo
de sig tillbaka till Hong-kong; men det visade
sig, att K. ej häller denna gång hade allvar med
fredsförslagen, och engelsmännen sågo sig tvungna
att gå mera kraftigt till väga. Den engelska flottan
lemnade d. 21 Aug. 1841 Hong-kong, eröfrade Amoy,
besatte den midt emot denna stad liggande lilla ön
Kulang-su, intog under loppet af hösten, vintern och
våren flere orter samt d. 19 Juni 1842 Shanghai. Då
hon slutligen i Aug. hotade Nan-king, såg K. sig
tvunget att ingå fred. Denna slöts d. 29 Aug. i
Nanking på de vilkor, att hamnarna Kanton, Amoy,
Fu-tsjau, Ning-po och Shanghai skulle vara öppna för
alla nationer och att främmande konsuler skulle få
bosätta sig der. Engelsmännen skulle dessutom erhålla
Hong-kong samt 21 mill. doll. i krigsomkostnader. I
Juli 1843 trädde det nya handelssystemet i kraft,
och d. 9 Okt. s. å. gjordes till fredsfördraget det
tillägg, att europeiska köpmän skulle få arrendera
och bebygga jord i de nämnda 5 hamnarna. 1844 slöts
en liknande öfverenskommelse med Nord-Amerikas
förenta stater, och s. å. ingicks en handels- och
vänskapstraktat med Frankrike (ratificerad d. 25
Aug. 1845), hvari bl. a. bestämdes, att missionärer
skulle få uppföra kyrkor och skolor i de öppnade
hamnstäderna och att de kristna skulle hafva fri
religionsöfning. I Okt. 1848 slöt äfven påfven
ett fördrag med K. Tao-kuang efterträddes 1850 af
sin son Hien-fong, som regerade till 1861. Hans
regering oroades af en mängd upprorsförsök, riktade
mot mandsjudynastien. Lemningar af det ofvannämnda
sällskapet Pe-lian-kiao och flere liknande sällskap
slöto det s. k. trefaldighetsförbundet. Med detta
förenade sig anhängarna af tai-ping ("allmän
jämnlikhet"), en religiös sekt, som stiftats
af en svärmisk byskolelärare Hung-siu-tsuen
(f. 1813). Hans lära var en fantastisk blandning af
kristna, buddhaistiska och af honom sjelf uppfunna
religionsbegrepp. Hedniska gudabilders och tempels
förstöring betecknade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
