Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sektens första uppträdande. Tai-pings anhängare
voro underkastade sträng disciplin och fingo ej
begagna opium eller spirituösa drycker. Redan 1851
slogo taipings anhängare kejserliga trupper och
eröfrade prov. Junnan. Hung-siu-tsuen lät utropa
sig till kejsare med namnet Tien-wang,"himlakonung"
(dynastien kallades Tai-ping), gjorde våren 1852
ett eröfringståg mot n. och intog Vu-tsjang-fu vid
Jang-tse-kiang, hvarigenom han kom i besittning
af en stor del af denna flod och upproret vann
utbredning öfver flere provinser. I Febr. 1853
drogo de upproriske sedermera in i det eröfrade
Nan-king, som befästes och gjordes till residens för
deras dynasti. Med vexlande lycka kämpade derefter
regeringens och tai-pings trupper i en mängd strider,
hvarunder landet svårt härjades. Då de upproriske i
Jan. 1862 började belägra Shanghai, medelpunkten för
den kinesisk-europeiska handeln, och derigenom hotade
Englands och Frankrikes intressen, förenade sig dessa
makter om att komma den kinesiska regeringen till
hjelp. Under vårens lopp fördref en engelsk-fransk
armékår tai-ping från Ning-po och Shanghai, medan
engelska och franska officerare, bl. a. den sedan så
ryktbare Gordon Pascha, togo befälet öfver kinesiska
truppafdelningar, och den engelske kaptenen Osborne
organiserade en flottafdelning för att tjenstgöra
på floderna. Under åren 1863 och 1864 eröfrades alla
tai-pings fasta orter. Längst höll sig Nan-king, men
äfven denna stad måste efter en långvarig belägring
och ett tappert försvar gifva sig, d. 19 Juli 1864,
sedan Hung-siu-tsuen hade uppbränt sig sjelf med
sina qvinnor och skatter. Tai-ping hemsökte sedan
såsom röfvrare landet, men under loppet af 1865
undertrycktes tai-ping-sekten helt och hållet. –
Utom med tai-ping hade den kinesiska regeringen
under denna tid äfven haft att utkämpa ett krig
mot England och Frankrike. De med dessa makter
afslutna traktaterna blefvo nämligen ej samvetsgrant
iakttagna (Kanton hade t. ex. ej blifvit öppnadt),
och både kejsaren och folket voro ogynsamt stämda
mot utländingarna. Anledning till krigets utbrott
voro ett mord på en katolsk missionär (Juni 1856)
samt tagandet af ett fartyg, som förde engelsk
flagg. England och Frankrike förklarade krig 1857,
Kanton intogs d. 5 Jan. 1858, och den engelsk-franska
flottan seglade till Pei-ho, förstörde några mindre
fästningsverk och sände i Maj 1858 en flottilj af
kanonbåtar uppför Pei-ho-floden till Tien-tsin. Den
8 Juni började fredsunderhandlingar och d. 13, 15,
26 och 27 Juni slöt K. fördrag med Ryssland, Förenta
staterna. England och Frankrike. Kristendomen skulle
tolereras i hela riket, konsulat upprättas i K.,
diplomatiska agenter hafva rätt att infinna sig och bo
i Pe-king, nya hamnar öppnas för handeln, segelfarten
på Jang-tse-kiang blifva fri och främlingar,
försedda med sin regerings pass, få resa i det inre
af K. Något förut (d. 28 Maj 1858) slöt Ryssland en
separattraktat med K., då det erhöll det kinesiska, på
venstra Amurstranden liggande Amurlandet. K. visade
sig emellertid ej ämna hålla
de ingångna förbindelserna, utan rustade sig till
ett nytt krig och började fientligheterna med att
beskjuta en del af den engelsk-franska flottan på
Pei-ho-floden. De allierade makterna förstärkte sina
stridskrafter, landsatte vid Pei-hos mynning d. 1
Aug. 1860 25,500 man, eröfrade flere fästen derstädes
och ryckte fram mot Peking, der fransmännen intogo
och på ett vandaliskt sätt utplundrade kejsarens
sommarpalats. Finnande vidare motstånd fruktlöst,
öppnade kineserna underhandlingar, hvilka i slutet
af Okt. ledde till fred (undertecknad af kejsaren
d. 2 Nov.) på samma vilkor som i fördraget 1858,
men med ökad krigsskadeersättning (60 mill. francs
till England och 30 mill. till Frankrike). De
engelska och franska sändebuden togo i Mars 1861
sin bostad i Pe-king och i Juli äfven Förenta
staternas. – Den 21 Aug. 1861 dog kejsar Hien-fong
och efterträddes af sin femårige son Tung-tsji
(som kejsare: Ki-tsiang), hvilken först stod under
8 höge stats-ärnbetsmäns, sedan under sin moders och
den äldsta af de kejserliga enkornas förmynderskap,
medan hans farbroder, prins Kung, stod i spetsen för
regeringen. Denne var en kraftig, klok och välvillig
man, som sökte utplåna det hos kineserna rådande
hatet mot främlingarna. Under loppet af få år slöt han
handelstraktater och trädde i diplomatisk förbindelse
med en stor del af de europeiska staterna. Med
Sverige hade K. redan d. 20 Mars 1847 slutit en
freds-, vänskaps- och handelstraktat. Den bekante
A. Burlingame (se d. o.) ställdes 1868 i spetsen
för en stor kinesisk ambassad för att bringa K. i
närmare förbindelser med Europa, besökte Washington,
London, Paris, Haag, Stockholm, Köpenhamn, Berlin och
Petersburg samt bragte öfverallt nya handelsfördrag
till stånd eller emenderade förut ingångna. Emellertid
rådde äfven efter tai-pings undertryckande (1865)
oro i landet. Ett nytt uppror, kalladt "nienfei"
("de nordliga rebellerna"), grep omkring sig i
flere provinser och kunde först 1870 fullständigt
undertryckas, och ännu farligare uppstodo bland
muhammedanerna i Junnan (se d. o.) och dunganerna
i Dsungariet. – Den kinesiska befolkningens hat mot
utländingar fortfor ännu ofta att gifva sig luft i
blodiga våldsgerningar, särskildt mot missionärerna,
men regenten, prins Kung, sträfvade redligt att hålla
de ingångna fördragen, hvarigenom folkhatet riktades
mot honom. En del af året 1865 var han t. o. m. afsatt
från sitt ämbete. Han icke blott knöt nya förbindelser
med främmande stater, utan införde äfven europeiska
inrättningar i K. Så grundades 1868 i Pe-king ett
polytekniskt institut, med franska och tyska lärare;
telegrafförbindelse inleddes med Japan, Ryssland
och Indien, och nya hamnar öppnades. 1873 öfvertog
den unge kejsaren Ki-tsiang sjelf regeringen, men
dog redan d. 12 Jan. 1875. Han efterträddes af den
1872 födde prins Tsai-tien, hvilken som kejsare bär
namnet Kuang-su. Under de senare åren hafva åtskilliga
makter, såsom Japan, England, Ryssland och Tyskland,
stått i begrepp att börja krig med K. med anledning
af förnärmelser, som i K. tillfogats dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
