- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
717-718

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinesiska språket, skriften och literaturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hela uttalstid bibehåller samma musikaliska tonhöjd,
och hvilken delas i a) en hög jämn, sáng-phîng
(tecken: -), och b) en låg jämn, hjà-phîng
(tecken: ^); 2) "stigande" ton, sàng-sing (tecken:
`), då röstens tonhöjd under uttalet stiger liksom
frågande; 3) "fallande" (egentl. "bortgående") ton,
khiý-sing (tecken: ´), den förras motsats; samt
4) "afbruten" (egentl. "ingående") ton, zi’-sing
(tecken: ’), hvilken uppstått som rest efter en
bortfallen slutkonsonant (k, t eller p) och till
ljudet liknar det semitiska elif. Dessa olika
toner betecknas vid kinesiska ords transskription
med latinska bokstäfver på flere konventionella
sätt, än med siffror (1–5) framför ordet, än med
accenter öfver vokalen (såsom här ofvan). För
öfrigt blir vid alla toner, utom den afbrutna,
stafvelsen (men icke nödvändigtvis vokalen) lång. I
dialekterna finnas flere dylika toner, talrikast
i fu-kjen-dialekten, der hvar och en af de fyra
hufvudtonerna delas i en högre och en lägre. Samma
betoningssystem finnes äfven i annamitiskan med 6,
i siamesiskan med 5 och i birmanskan med 3 toner,
men ej i tibetanskan. Kinesiska högspråket, kwan-hoá
("allmänt språk"), för hvilket folkspråket i n. och
v. ligger till grund, skiljer sig från dialekterna,
thù-hoá ("provinsspråk"), af hvilka kuang-tung-,
fu-kjen-, fu-tsjen- och sjanghai-målen äro de mest
bekanta, hufvudsakligen genom större afslipning i
ordslutet, så att i det förra slutande m öfvergått
till n och slutande k, t, p ersatts med den afbrutna
tonen. – I fonetiskt hänseende märkes, att språket
saknar de tonande explosiva g, d, b, men eger de
tonlösa k, t, p och deras verkliga aspirater, kh,
th, ph
(att uttala som i rökhuf, visthus, gaphals),
vidare affrikaterna ts och ts med deras aspirater
tsh och tsh, frikativerna j, f, (engelskt) w, s
(= sj) och z (= franskt j), nasalerna m, n, ng
och laryngalen h. Tremulanten, r (l), anses än
närma sig r än l. Vokalerna äro a, e (= ä), i, o,
u, y
samt i (eller något annat dylikt tecken), som
nyttjas för att beteckna ett särskildt, flyktigt
vokalljud efter s, ts och r. Diftongerna äro au,
ou, iu
(eu) och ai, ei, ui; i st. f. triftongerna,
uai, iau o. dyl. skrifver man bättre wai, jau. I
ordets början kunna endast vokal, enkel konsonant
(som sådan räknas då äfven tecknen ts, ts, ph,
tsh
etc.) eller konsonant med halfvokalen w eller
j, och i ordets slut endast vokal, n eller ng,
förekomma. De ofvannämnda "ställningsreglerna",
genom hvilka ett ords egenskap af nomen eller
verb, subjekt eller objekt o. s. v. bestämmes,
äro i allmänhet följande: 1. Subjektet står före
predikatet, verbet före objektet, alla bestämningsord
(adjektiv, genitiv, adverb, räkneord o. s. v.) före
det ord de bestämma, t. ex. lí tá, "vinst(-en är)
stor", deremot tá lí, "stor vinst", wâng paó mîn,
"konung(en) beskydda(r) folk(et)", san khjyn jâng,
"tre hjord(ar) får". 2. Ord, som vi koordinera med
"och", "eller" o. dyl, följa hvarandra i bestämd
ordning, det tidigare, större eller vigtigare först,
så att, om ordningen ändras, äfven betydelsen ändras,
t. ex. tsi’ njy, "gossar (och) flickor", men njy tsi’
("qvinligt barn") "flicka"; zi’ betyder "sol" och "dag",
jue’ "måne" och "månad", zi’ jue’ "sol (och) måne",
emedan det förra ordet måste hafva större betydelse, men jue’
zi’
"månader (och) dagar", af samma orsak. 3. Det s. k. logiska
subjektet, liksom tids- och rum-bestämningar, sättes
i absolut ställning framför satsen, t. ex. tshjeu
Sin-jeù Su’-laò tsu’,
"(på) höst(en) (i) Sin-jeu
Sju-lao dog". Våra grammatiska begrepp af numerus,
tempus och modus hafva i allmänhet intet uttryck;
likaså utelemnas ofta subjektet, om det är ett
personligt pronomen, och äfven andra i tanken lätt
ersättbara satsdelar, t. ex. njy pu’ ju’, "qvinna icke
vilja", hvarest sammanhanget måste afgöra huruvida
det är fråga om en allmän sats eller om en bestämd
händelse med en eller flere qvinnor i förfluten,
närvarande eller tillkommande tid. Pluralbegreppet
kan dock uttryckas genom ett obestämdt myckenhetsord,
t. ex. sú zîn, "mycken menniska" (= "menniskor"). Af
kasus uttryckas nominativen och ackusativen blott
genom den syntaktiska ställningen, genitiven
likaså eller med hjelpordet tsi (se nedan) och
öfriga kasusförhållanden genom föregående eller
efterföljande ord af lokal betydelse. – Räkneorden
äro: 1 ji’, 2 ri, 3 san, 4 si,
5 ngù, 6 lu’, 7 tsi’, 8 pa’,
9 kjeù, 10 si, 100 pe’, 1,000 tshjen,
10,000 wán. Öfriga tal uttryckas dels genom addition,
då det mindre talet står efter, eller multiplikation,
då det föregår det större, t. ex. si’-san 13, men san-si’ 30. Liksom i flere andra språk förenas i kinesiskan
räkneorden vanligen med s. k. numeralord, olika för olika slag
af ting, såsom thoû, "hufvud",
för alla djur, tsó, "säte", för hus, berg m. m.,
kheù, "mun", för menniskor, t. ex. ji’ kheù zîn,
"en menniska". – De personliga pronomina bibehålla
ännu i det klassiska språket sina ursprungliga
former: ngû, jag, ri, du o. s. v., hvilka i det
moderna språket vanligen ersättas med konventionella
höflighetsord, såsom tsúi-zîn ("synd-menniska"), jag,
pi ("dålig"), min, kao ("hög"), din, o. dyl. – Våra
verbala former hafva i allmänhet ingen motsvarighet
i kinesiskan, dock kunna vissa af dem uttryckas
genom hjelpord (se nedan). – Sammansättningen,
hvilken har sin hufvudsakliga betydelse som
ordbildningsmedel, är i allmänhet af följande slag:
1) den för de enstafviga språken egendomliga
föreningen af två synonymer till uttryckande
af samma begrepp, s. k. "synonym-komposita",
t. ex. phêng-jiù, "vän-kamrat" (= vän), si-wâng,
"dö-bortgå" (= dö); 2) förening af två uttryck,
som stå i syntaktiskt förhållande till hvarandra,
"attributiv-komposita", t. ex. tá-fu, "stor-man"
(= hög ämbetsman), tsung-kwo’, "midt-rike" (=
Kina), mén-zin, "dörr-menniska" (= lärjunge),
njên-kao, "år-hög" (= ålderstigen); så äfven verbala
uttryck, t. ex. tshi’-hîng, "döda(nde)-straffa" (=
afrätta); 3) "motsats-komposita", ofta motsvarande
våra abstrakta, t. ex. sjaò-tá, "liten-stor" (=
qvantitet), tshyn-wâng, "bestå-förgås" (= existens),
o. s. v. – Hjelp- eller formorden motsvara ofta
och kunna anses utgöra en början till böjnings-
och afledningsändelser i vår mening. Så t. ex. kan
pronomen tsi, som egentligen är objektform för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 13:28:04 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfah/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free