Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinesiska språket, skriften och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3:dje pers. ("honom", "henne", "det", "dem"), användas
att uttrycka den eljest blott af ställningsregler
bestämda genitiven, t. ex. thjen-tsi sing, "himmelens
natur", eller att gifva adverb och satser adjektivisk
betydelse, t. ex. kin, "nu", kin-tsi, "nuvarande", haó
li, (han) "älskar vinst", haó-li-tsi zin, "vinstgirig
man". Särdeles ofta användt är pronomen tsè, i
synnerhet för att göra egenskapsord till sakord,
t. ex. sén, "god", sén-tsè, "godhet", "den gode",
san, "tre", san-tsé, "de tre", tsí, "klokhet",
tsí-tsè, "den (de) kloke". Hit höra äfven flere
verbala begrepp, hvilka kunna anses motsvara våra
hjelpverb. Så bildar tsjang, "taga", "stå i begrepp
att", futurum, ì "upphöra", uttrycker perfektum samt
khò, "kunna", gerundium (t. ex. khò-kjén, "synbar")
och kjén, "se", passivum, t. ex. kjén-sa’, "dödas"
o. s. v.
Med hänseende till literaturen delar sig det kinesiska
språkets historia i tre hufvudperioder:
1. Fornspråket (sang-kù-wên,
"hög-gammal-literatur"), från äldsta tider till
de båda stora filosoferna Lao-tses och Kong-fu-tses
uppträdande i 6:te årh. f. Kr.
2. Det klassiska språket (tsung-kù-wên,
"medel-gammal-literatur"), under den filosofiska och
historiska literaturens blomstringsperiod till 1:sta
århundradet f. Kr. och för alla tider mönstergiltig för
den högre stilen. Härtill ansluter sig såväl
det efterklassiska språket (hjà-kù-wên,
"låg-gammal-literatur"), hvilket förlorar i
korthet och kraft, men vinner i smidighet, som
inom den moderna literaturen den konstlade
"essay"-stilen wên-tsang.
3. Umgängesspråket, hvars särskilda
utvecklingsfaser vi finna mer eller mindre
troget återspeglade i den sedan Juen-
eller Mongol-dynastien (1280–1368) blomstrande
lägre skönliteraturen (romaner, teaterpjeser
m. m). Skilnaden mellan detta sista
utvecklingsskede och det äldre klassiska språket,
som ensamt afses i den ofvan gifna skisseringen,
är hufvudsakligen af lexikalisk och fraseologisk
art. Sammansättningarna tilltaga i antal och
användning, och nya slag deraf uppkomma; åtskilliga
af de gamla hjelp- eller formorden försvinna,
men ersättas af ett större antal nya, och öfver
hufvud blir uttryckssättet på en gång
omständligare och lättfattligare.
Den kinesiska skriften är en ordskrift, der
ursprungligen hvarje stamord har sitt särskilda
tecken. Men då af dessa sedermera en mängd varianter
uppstått, hvilka alla naturligtvis utläsas på samma
sätt, och då äfven ljudangifvande tecken uppkommit,
har skriftecknens antal blifvit mångdubbelt större
än stamordens. Homonymer (lika ljudande ord med
olika betydelse) hafva i skrift olika tecken. Den
kinesiska skriften har naturligen undergått
betydliga förändringar från den ursprungliga
bildskriften, kù-wên ("gammal-skrift"), och den
kantiga, tá-tsuén, bägge före vår tidräkning,
bredvid hvilka äfven nyttjades den grofva
kurialskriften, li-su, och den otydliga snabbskriften
tshaò-su (egentl. "gräs-skrift"), till den numera
sedan 4:de årh. e. Kr. brukliga normalskriften,
khjài-su. Skriftecknen tsi äro af sex olika slag:
1)sjáng-hîng, bilder (till antal af omkr. 600), t.
ex. zi’, "sol", förr [tecken], nu [tecken];
2) tsi-si, symboler (omkr. 100), t. ex. tecknet
för sol ställes öfver tecknet för horisont för att beteckna
"morgon";
3) hoéi-i, symboliska sammansättningar
(omkr. 740), t. ex. tecknen för kheù, "mun",
och njaò, "fogel", förenas för att uttrycka
mîng, "sjunga";
4) tswèn-tsú, omvänd betydelse
(omkr. 370), t. ex. tecknet för zîn, "menniska",
omvändes till liggande ställning för att beteckna
si, "lik";
5) kjà-tsjé, lånade, för form-orden
(omkr. 600);
6) hjâi-sing, ljudangifvande (öfver
20,000), bestående af två delar, af hvilka den
ena betecknar begreppskategorien och den andra
antyder uttalet. Kinesiska ordböcker äro ordnade
antingen encyklopediskt efter ordens betydelse,
eller fonetiskt efter stamordens slutljud,
eller vanligast grafiskt efter skriftecknens
form. I dessa senare äro orden fördelade under 214
särskilda skriftecken, s. k. nycklar, radikaler
eller rubriker (T. klassenhäupter) hvilka ingå som
en gemensam beståndsdel i alla under dem uppförda
skriftecken. Dessa rubriker, hvilka äfven (med
undantag af omkr. 50) nyttjas som sjelfständiga
skriftecken med bestämd betydelse, äro sjelfva
ordnade efter det antal enkla streck (från 1 till
17), af hvilka de bestå (vissa bestämda former af
hakar och slängar räknas härvid som enkla streck),
och skriftecknen under hvarje rubrik följa hvarandra
efter det antal streck, hvarmed de öfverskjuta
denna. Antalet skriftecken under hvarje rubrik är
mycket vexlande, exempelvis i ordboken tsi-wéi, från
5 till 1,431. Kineserna skrifva med pensel och tusch i
lodräta rader, hvilka, liksom sidorna, följa hvarandra
från höger till venster. – Kinesiska språket började
tidigt att grammatiskt bearbetas af missionärer. Den
äldsta grammatiken är Varo’s "Arte de la lengua
mandarina" (Kanton 1703). De för det vetenskapliga
literaturstudiet mest nyttjade äro: Prémare: "Notitia
linguae sinicae" (Malakka 1831), Schott: "Chinesische
sprachlehre" (1857), Rémusat: "Elémens de la grammaire
chinoise" (ny uppl. af Rosny, 1858), och Julien:
"Syntaxe nouvelle de la langue chinoise" (1869). Det
moderna literatur- och umgängesspråket finner man
framstäldt i Bazin’s "Grammaire mandarine" (1856)
och Edkins’ "A grammar of the chinese colloquial
language" (2:dra uppl., Shanghai 1864). Rent praktiska
behof afse Perny’s "Grammaire de la langue chinoise
orale et écrite" (1873–76), Rudy’s "The chinese
mandarin language after Ollendorffs method" (1874)
och Möllendorffs "Praktische anleitung zur erlernung
der hochchinesischen sprache" (Shanghai 1880). De
bästa grammatikorna torde väl nu vara Gabelentz’
"Chinesische grammatik mit ausschluss des niederen
stiles und der heutigen umgangssprache" (1881) samt,
för begynnare, samme författares "Anfangsgründe der
chinesischen grammatik mit übungsstücken" (1883;
behandlar äfven det moderna språket). De förnämsta
ordböckerna äro De Guigne’s "Dictionnaire chinois,
français et latin" (1813), Vassilievs kinesisk-ryska
lexikon (1867) och framför alla Williams "Syllabic
dictionary of the chinese language" (Shanghai
1874). Äfven de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
