Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinesiska språket, skriften och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstnämnde hemta sina läror från den verkligt store, men
af dem missförstådde tänkaren, Lao-tse, Kong-fu-tses
samtida, som i sin djupsinniga, men gåtfulla
Tao-te-king (utg. med fransk öfvers. af Julien,
1841) uppställer förnuftet, tao, hvaraf sekten har
sitt namn, som spekulativ princip och urkraft. En
stor samling af hans esoteriska och exoteriska
skrifter föranstaltades i 16:de och 17:de årh. De
mest bekanta arbetena ur den rika tao-se-literaturen
äro Nan-hoa-king, af Tsjuang-tse, en af det gamla
Kinas utmärktaste skriftställare, och Kan-ing-phian,
en framställning af pligtläran (utg. på franska af
Rosny, 1856). Ännu. mer betydande är den buddhaistiska
literaturen, hvilken hufvudsakligen består af
öfversättningar från sanskrit och pali (hvarvid den
gamla titeln king nyttjas som öfversättning af det
sanskritiska sutra), vidare af religiösa sångsamlingar
och populära framställningar af buddhaismens läror. På
nyare metafysiska arbeten synes kristendomen utöfvat
ett visst inflytande, t. ex. i Sing-li-tsjin-tjuan,
("naturlagarnas sanna förklaring") af år 1753; men
ännu oftare har den framkallat populärt polemiska
arbeten, såsom Sjing-ju-kuang-hjun, en pligtlära för
menige man (på engelska af Milne, 1817). Moraliska
böcker för folket finnas för öfrigt i stor mängd
under olika titlar, såsom Ngan-sji-teng ("mörka husets
lampa") m. fl.
Redan tidigt började kineserna samla sin ordskatt
i en stor mängd lexika. Den fullständigaste af
de grafiskt ordnade ordböckerna är den 1710–16
utgifna och efter den dåvarande kejsaren benämnda
Khang-hi-tse-tjan ("Khang-his skrifteckensamling"),
som dock i afseende på fraseologiens rikhaltighet och,
som man påstår, äfven i korrekthet öfverträffas af den
mindre Tse-wei. Af de fonetiskt anordnade är Jun-fu
("rim-magasin") den största och mest berömda. Äfven
gifves det ordböcker öfver mongoliskan, tibetanskan
och mandsju. – Till Kinas lyriska poesi höra först och
främst den ofvannämnda Sji-king och sedan, efter många
århundradens ofruktbarhet, de af en mera konstfull
versbyggnad utmärkta alstren från Tang-dynastiens
tid (618–906), hvarom man jämföre Schott: "Über
chinesische verskunst" (1857), och Davis: "The poetry
of the Chinese" (1870). De förnämste skalderna från
denna den klassiska poesiens tid äro Tu-fu och
Li-tai-pe, hvilkas dikter upptaga största delen
af det stora antologiska verket Tsjuan-tang-sji
(tryckt 1707). – Vigtigare än kinesernas lyrik äro
otvifvelaktigt deras romaner, hvilka, ehuru saknande
all poetisk flygt, långt trognare återspegla deras
lif och tänkesätt. De äro af tre slag: historiska,
fantastiska och borgerliga. Den mest berömda af
de första torde vara San-kuo-tsji (öfv. på franska
af Pavie, 1845), som rör sig kring Kinas historia
omkr. 200 e. Kr., då det sönderföll i tre riken. Till
de fantastiska romanerna, som behandla ande- och
spökverlden, hör t. ex. Pe-sje-tsing-ki (på franska
af Julien under titeln "Blanche et bleue, ou les
deux couleuvres-fées", 1834). Den borgerliga eller
familjeromanen bjuder oss en mycket trogen bild af det
enskilda och offentliga lifvet med alla dess ljus- och
skuggsidor. Dit höra Ju-kjao-li ("de sköna Ju och Li";
på franska af Julien under titeln "Les deux cousines",
1863), Hao-kieu-tsjuan (på engelska af Davis: "The
fortunate union", 1829). Poetiskt mera betydande och
stundom verkligt behagfulla äro de små novellerna,
från hvilka Davis hemtat sina "Chinese novels"
(1816), Pavie sina "Choix de contes et nouvelles"
(1839), och Julien, Prémare, Kurz m. fl. sina täckaste
öfversättningar. – Den dramatiska diktningen är i Kina
urgammal, men de fleste och bäste skådespelsförfattare
tillhöra den mongoliska Juen-dynastiens tid
(1280–1368). Alla teaterstycken äro egentligen
blott dialogiserade romaner, uppblandade med
sångstycken, samt likna hvarandra fullkomligt till
plan och anordning, men erbjuda stor omvexling i
innehållet, från det historiska skådesplet ned till
den mest uppsluppna, stundom obscena komik. Främst
stå de historiska dramerna. Dernäst komma satiriska
komedier öfver tao-se och buddhaister; talrikast
äro intrigstyckena, i hvilka vanligen kurtisaner
uppträda. De berömdaste dramaturgerna äro i afseende
på stil och språk Tsjing-te-hoei, i afseende på plan
och uppfinning Kuan-han-king och Pe-sjin-fu. Af
öfversatta arbeten må nämnas: "An heir in his old
age" (Davis, 1817), "Hoei-lan-ki, ou l’histoire
du cercle de craie" (Julien, 1832) och "Pi-pa-ki,
ou l’histoire du Luth" (Bazin, 1841). Jfr Bazin:
"Théatre chinois" (1838), och "Le siècle des Youen"
(1854), der författaren estetiskt analyserat och
delvis öfversatt de 100 teaterstycken, som ingå i
den berömda samlingen Juan-tsjin-pe-tschong.
Den värdefullaste delen af den kinesiska literaturen
bildas af de geografiska och historiska arbeten,
hvilka utgöra en rik och oumbärlig källa för vår
kännedom om Hög-Asien. Det mest betydande geografiska
arbetet är det officiella Tai-tsing-ji-tung-tsji
("omfattande kännedom af de stora Tsings rike";
Tsing är den nuvarande mandsju-dynastiens namn),
utgifvet 1744 i 108 band med 496 kartor, omfattande
hela Kina och dess grannland. Derjämte finnes en
mängd officiella beskrifningar öfver de särskilda
provinserna och de skattskyldiga landen, såsom
Tibet, Dsungariet, Liu-kiu-öarna, samt topografiska
arbeten öfver städer och andra orter. (Jfr Pauthier:
"Documents statistiques officiels sur l’empire de
la Chine", 1841, och Biot: "Dictionnaire des noms
anciens et modernes des villes et arrondissements de
l’empire chinois", 1842.) En särskildt värdefull
del af den geografiska literaturen utgöres af
buddhaistiska pilgrimers resebeskrifningar. Vigtigast
af dessa är Si-ju-ki ("kunskap om de vestra landen";
öfvers. på franska af Julien, 1858) af den berömde
Hiuen-Thsang, som 629–645 genomströfvade Indien,
Afganistan och Turkistan. Redan från äldsta tider
fördes vid kejsarens hof officiella annaler öfver
vigtigare händelser. Det mesta af dessa annaler
gick väl förloradt i den stora bok-autodafé, som
Sji-huang-ti af dynastien Tsin lät anställa (215
f. Kr.); det återstående lät Wu-li af Han-dynastien
samla som grundval till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
