- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
735-736

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinkel, Gottfried - Kinker ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han kastade sig hejdlöst in i den revolutionära
rörelsen, utgaf en broschyr: Handwerker, rette
dich!
(1848), grundade en tidning, "Spartacus", och
var snart en af hufvudmännen för socialdemokraterna
i Rhenprovinsen. Såsom deltagare i det badensiska
upproret blef han 1849 häktad och dömd till lifstids
fästning. Han insattes på Spandau 1850, men lyckades i
Nov. s. å. rymma derifrån enligt en plan, uppgjord af
hans fru och utförd af en bland hans unga lärjungar,
studenten Karl Schurz, hvilken sjelf deltagit i
rörelserna och, liksom hela Tyskland, fann det
ovärdigt, att den uppburne och snillrike läraren
behandlades som den gröfste missdådare. Efter att
hafva kommit i säkerhet till England begaf K. sig
1851 till Amerika, men återvände snart till London,
der han uppehöll sig med att för tyska kretsar hålla
föreläsningar öfver konst. I London hade han den
olyckan att 1858 förlora sin fru, som dog af ett fall
ut genom fönstret. År 1866 kallades han slutligen till
professor i konsthistoria vid Polyteknikum i Zürich,
och med sin verksamhet derstädes fortfor han till
sin död, d. 14 Nov. 1882. – K. var en föreläsare och
talare af hög rang, ehuru hans föredrag i viss mån var
bemängdt med retorik. Såsom skald utgaf han Gedichte
(1843, 2:dra samlingen 1868; 7:de uppl. 1872),
hvilka utmärka sig för lifsvärme och skön form. I
synnerhet äro tvänne episka dikter berömda, främst
Otto der Schütz (1846; sedan dess 50 upplagor),
men äfven Der schmied von Antwerpen (1872); mindre
framstående är deremot hans dramatiska dikt Nimrod
(1857), ehuru den ej saknar skönheter. Tillsammans
med sin fru utgaf han äfven Erzählungen (1849;
ny uppl. 1851). – Såsom konsthistoriker författade
han, utom den ofvannämnda konsthistorien, Euripides
und die bildende kunst
(1872), Peter Paul Rubens
(1874) och Mosaik zur kunstgeschichte (1876),
innefattande flere värdefulla, i mästerlig form
affattade afhandlingar, såsom om Mausoleum vid
Halikarnassos och dess lemningar i British museum,
om Stonehenge i England, om ursprunget till det
verldsliga måleriet å möbler i Italien m. fl. K:s
förnämste lärjunge på detta område är professor
W. Lübke. C. R. N.

Kinker [hårdt k], Jan, holländsk författare,
f. 1764, d. 1845, var först advokat, beklädde
1817–30 professuren i nederländska språket och
literaturen vid universitetet i Liége och lefde sedan
i Amsterdam. Hänförd anhängare af Kant, sökte han
utbreda dennes filosofiska idéer bland sina landsmän,
dels i prosaskrifter, dels i tankedigra dikter
(samlade i 3 bd, 1819–21). Som vitter kritiker, ofta
med satirens vapen, verkade han mycket. K. skref äfven
tragedier, bl. a. De Rots (1789), Almamor en Zehra
(1804) och De Tempelheeren (1805).

1. Kinmansson, Fredrik Gustaf, bassångare och
skådespelare, född d. 27 Maj 1787 i Stockholm,
blef först elev vid balletten, hvarifrån han 1806
öfverflyttades till sångskolan. År 1812 blef han
anställd såsom aktör och sångare vid Operan och
Dramatiska teatern (nedbrunnen 1825) samt lemnade
den kongl.

scenen med pension 1845. Såsom hans förnämsta
sångroller nämnas Sarastro i "Trollflöjten" och,
framför alla, titelrollen i "Vattendragaren". På
talscenen utförde han bl. a. Oden kejsar Venceslaus i
"Herman von Unna" samt Talbot i "Maria Stuart". Död
i Norrtelge d. 2 Maj 1852.

2. Kinmansson, Lars Adolf, sångare och
skådespelare, broder till den föregående, född i
Stockholm d. 16 Maj 1797, genomgick operettteaterns
sångskola och var derefter elev vid balletten
samt anställdes såsom aktör 1818. Bland
hans många roller både på sångscenen och på
talscenen förtjena nämnas: Leporello, Papageno,
Gaveston
i "Hvita frun", Borgmästaren i
"Czar och timmerman" samt en af hans sista
sångroller, Sulpiz i "Regementets dotter",
vidare Franz Bertram i "Brodertvisten", Gaspard i
"Debutanten och hennes far" jämte flere andra, i
hvilka han med framgång efterträdde Lars Hjortsberg.
Han öfvergick 1850 till Mindre (nuv. Dramatiska),
teatern, der han var flitigt använd. Död i
Stockholm d. 4 Febr. 1855.

3. Kinmansson, Helfrid, skådespelerska, den
föregåendes sonhustru, född i Stockholm d. 15 Jan.
1831, dotter till det utmärkta konstnärsparet
Olof Ulrik Torsslow och hans hustru, Sara
Fredrika Strömstedt. Från 1848 till 1857 var
hon anställd vid Mindre (nuv. Dramatiska) teatern,
der hon 1847 debuterat som Cordelia i "Kung Lear".
1857 ingick hon vid Kongl. teatern, men återvände
redan 1858 till Mindre teatern samt stannade qvar
vid denna scens förändring till kunglig (1863)
och verkar ännu med föga förminskade krafter vid
densamma. Der utförde hon under en lång följd
af år nästan alla ingenue- och älskarinneroller,
bl. a. Julia, Valborg, Prinsessan Cecilia i "Solen
sjunker", Alice i "Börd och förtjenst",
Polixena i "Konst och natur", Jolantha
i "Kung Renés dotter", Laura i "De nygifta"
och liknande uppgifter, sparsamt uppblandade med
andra af äldre lynne, såsom Sally i "Evas systrar",
Edvards moder i "Fröken Elisabet" och titelrollen
i "Markisinnan". Under denna tid hörde man ej fru
K. mycket omtalas; men de verklige teatervännerna,
som förstodo bättre och viste hvad hon dugde
till, gingo i tålig förbidan på att hennes
eftersommar skulle inträda. Och den kom också:
först spelade hon Fru Guerin i "Notarien Guerin",
en redbar och hederlig familjemoder, som genom
henne höjdes till en karaktersrol af stort värde.
Derefter spelade hon i "Dora", "Falska juveler"
m. fl. dramer mödrar af tämligen tvetydig karakter,
som genom hennes humor adlades, till dess hon
i Febr. 1884 såsom Moster Lisen i "Dömd" visade
huru en djupt beklagansvärd qvinna kan väcka på en
gång medlidande och löje, en skapelse, som vid sidan
af hennes egensinniga "Laura" i "De nygifta" framstår
såsom en af hennes mest fulländade. Hon gifte sig
1853 med Lars Gustaf Kinmansson (son af K. 2), född
i Stockholm d. 15 April 1822, sedan 1847 anställd
vid Mindre (nuv. Dramatiska) teatern, der han
under sin bästa tid var en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:24 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfah/0372.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free