Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinsky ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmanna kännetecken i förmildrad grad. De uppnå ofta en
hög ålder, utan att håret eller det sparsamma skägget
synnerligen hvitnar, och till följd af steppens
sunda klimat äro febrar och farsoter sällsynta. I
små skaror, af 5–10 familjer, draga de omkring med
sina hjordar och tvåhjuliga kärror samt uppslå sina
tält i källornas närhet för längre eller kortare
tid. Tältet, kásja (hos andra tatarer júrta l. kibitka,
hos mongolerna gyr), är af den för hela Central-Asien
gemensamma formen: det består af en ställning af
stänger, sammanhållna af breda hästhårsband, i
form af en ostkupa med 14–20 qvm. golfyta och 3–4
m. höjd samt betäckt af tumstjock yllefilt. Öfver
eldstaden i tältets midt, der torr spillning utgör
bränslet, är en rököppning. En sådan kasja, hvars
inre är ett virrvarr af filtar, kistor, kokkärl,
sadlar, trasor o. dyl., hvartill under vintern ofta
komma lam och getter, utgör väl med sin vidrigt
sura lukt, ständiga rök och massor af ohyra en för
den resande europén föga angenäm, men för steppbon
särdeles lämplig och praktisk bostad, då den i sjelfva
verket är både regn- och vindfast. Näringsfånget är
nästan uteslutande boskapsskötsel. Blott då kasaken
ingen hjord eger, lefver han af fiske och odlar en
åkerlapp vid flodstranden så länge, tills han af dess
afkastning kan köpa sig behöflig boskap. Hjordarna
bestå hufvudsakligen af får och hästar, i mindre
antal af nötkreatur, getter och, i sydligare trakter,
kameler. Officiel uppgift för 1872 angifver 2,000,000
får, 1,720,000 hästar, 600,000 nötkreatur, 180,000
getter, 120,000 kameler. Det förnämsta lifsmedlet
är irimtsjik, ett slags liten skarp ost af ko- och
fårmjölk, samt kimis (R. kumys), en jäst, närande
dryck af stomjölk; bröd var ända till senaste
tider tämligen sällsynt, och kött (företrädesvis
af häst och får) förekommer i allmänhet blott vid
gästabud. Klädedrägten, som består af flere olika
plagg och vanligen kommer från Bokhara, är ofta rikt
utsirad med broderier, siden och sammet, men bäres,
ända tills den faller sönder i trasor och smuts, ty de
mest utmärkande dragen i kasakernas lefnadsvanor äro
en genomgående osnygghet och, hvad männen beträffar,
lättja. Kasakerna lefva till stor del på hästryggen,
och som ryttare gifva de hvarken Arabiens beduiner
eller Syd-Amerikas gauchos efter i skicklighet och
säkerhet. Till karakteren äro kasakerna i allmänhet
godlynta och gästvänliga, men visa derjämte stor
slughet och kraft gent emot främlingar. Till namnet
äro de muhammedaner, men bekymra sig långt mindre om
islams bud än om sina egna vidskepliga spådomskonster
och orakel med i elden kolade fårbogar, inelfvor,
färgen på brinnande olja eller fett, garnändar mellan
svarta och hvita stenar o. dyl. Ryska regeringen har
väl sökt att genom utsända religionslärare, mâla,
understödja islams civiliserande inflytande; men deras
arbete har knappt rönt mer framgång än de skotske
missionärernas, hvilka t. o. m. öfversatt bibeln på
"kirgisiska" (d. ä. kasakiska). Äktenskapet är en
ren handel, hvarvid flickans fader bestämmer priset,
kalym, i boskap. Qvinnorna förrätta allt
dagligt arbete, t. o. m. hästarnas skötsel
och sadling, tältets uppslående och nedtagande
o. s. v. Deras drägt liknar fullständigt mannens (med
tillägg af den stundom burna hvita, säcklika slöjan),
hvarför de äfven rida på männens vis. Orenburg,
Troitsk, Petropavlovsk och Jekaterinburg samt,
å andra sidan, Tasjkend, Samarkand och Kiva äro
de stapelplatser, der kasakerna utbyta sina får
(i hundratusental årligen), hästar, hudar m. m. mot
mjöl, s. k. tegelte, trä- och jernkärl, bränvin, tyger
m. m., hvarvid fåret gäller som laglig myntenhet. –
Den politiska organisationen af detta Asiens mest
betydande nomadfolk är rent demokratisk. Hvarje hord
är delad i några få distrikt, hvarje distrikt i 10–20
kretsar, hvarje krets i 10–12 aúler, som omfatta 50–70
tält. Hvarje distrikt, krets och aul väljer direkt sin
höfding, hvarvid hvarje myndig man är valbar. Vanligen
tagas höfdingarna från förnämligare familjer, kasaker
"af hvita benet", men stundom äfven af de fattige,
djetaki, hvilka i allmänhet förvärfva sitt uppehälle
som tjenare hos de förmögne. Distriktets höfding,
som väljes för 3 år (för krets och aul vanligen på
2), bär titeln sultan och har rysk öfversterang;
väljes han till sultan 3 gånger efter hvarandra,
erhåller han ryskt ärftligt adelskap med alla dess
förmåner. Sultanerna, hvilka stå i direkt officiel
förbindelse med den ryske general, som fått sig
ombetrodd vården om de kirgisiska angelägenheterna,
hafva vid sin sida den s. k. prikáz, en rådgifvande
myndighet, som består af 2 ryska assessorer och 2
af kasakerna sjelfve valde förtroendemän, byi, och
denna prikaz förfogar öfver en liten kosaktrupp
till ordningens upprätthållande. Dessa anordningar
gälla lilla och mellersta horden, hvilka äfven
erlägga en föga betydande skatt i boskap, jasak,
beräknad till 1 1/2 rubel per tält. Den stora
horden hör direkt under utrikesministeriet och
betalar ingen skatt. – Om kasakernas tidigare
öden ega vi ur orientaliska källor blott mytiska
och osammanhängande notiser. Först efter Sibiriens
eröfring (1578–87) kommo de i närmare beröring med
ryssarna. Peter den store sände mot dem 2 expeditioner
(1716–19), hvarigenom Irtysj-dalen eröfrades. År
1731 underkastade sig kanen öfver den lilla horden;
men först efter 1825 kunna de tre horderna betraktas
såsom stående mer eller mindre verkligt under rysk
öfverhöghet, och några gånger har denna allvarsamt
hotats af större uppresningar, såsom under Kutelar
(1856–58) och senast 1870. Jfr Schott: "Ueber die
echten kirgisen" (1864); Zaleski: "La vie des
steppes kirghizes" (1865); Vámbéry: "Die kirgisen"
(Westermanns Monatsheften, 1875). – Kasakernas och
de äkta kirgisernas hvarandra nära stående språk
äro ännu föga kända och sakna all literatur. De
anses som i allmänhet renare och ålderdomligare
grenar af den turkisk-tatariska språkstammen än de
med dem nära beslägtade basjkiriskan, nogaiskan
och andra tatariska dialekter. Se Radloff:
"Phonetik der nördlischen türksprachen" (1883).
H. A.
Kirgis-steppen. Se Kirgiser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
