Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framförallt nyttjas den dock till flottning af skogsalster,
för hvilken forsarna och vattenfallen icke lägga
hinder i vägen. Också äro dessa senare icke
synnerligen stora, hälst elfvens hela sänkning
på dess 260 km. långa färd genom Värmland utgör
endast 102 m. De mest bekanta vattenfallen äro
Skogaforsen samt fallen vid Munkfors, Dejefors
och Forshaga. Elfdalen, i norra Värmland smal och
omgifven af vilda skogshöjder, vidgar sig längre mot
söder och erbjuder i mellersta delen af landskapet
flerestädes ganska fängslande taflor. Floden är i
den nedersta delen af sitt lopp, genom ett flackt,
välodladt slättland, lugn och majestätisk. Ofvanför
Karlstad delar sig floden omkring Tingvallaön i
två utloppsarmar, hvilka ytterligare grena sig i
flere smärre, sålunda bildande ett icke obetydligt
deltaland. Elfvens bifloder i Värmland äro visserligen
många, men ingen är af större betydenhet. De största
äro, från n. räknadt, Tåsan, Likån, Femtån, Halgån och
Åråselfven från venster samt Skoga- eller Grunnaelfven
från höger. Vattendragets hela längd från källorna
på fjällen till Vänern är omkr. 480 km. A. G.
Klareringsrätt. Utrikes ifrån ankommande fartyg skall,
enligt tullstadgan d. 2 Nov. 1877, innan last får
lossas, vid vederbörlig tullplats inklareras. Dervid
visiteras fartyget, detsamma tillhörande handlingar
granskas och antecknas, och stadgade skeppsumgälder
erläggas. Dessa umgälder – lastpenningar samt fyr-
och båkafgift – utgå efter fartygets tontal enligt
gällande mätebref och erläggas i regeln alltid
både vid inkommande och utgående. Vid fartygets
utklarering skall, innan inlastning får ske, skriftlig
uppgift å godset inlemnas till tullkammaren, jämte
de handlingar, efter hvilka fartygsumgälderna
skola beräknas. Sedan detta skett och stadgade
afgifter blifvit erlagda, meddelar tullförvaltningen
skepparen pass å fartyg och last. Innan belöpande
umgälder för inkommandet erlagts, får fartyget
icke klareras till utrikes ort. Äfven fartyg,
som gå inrikes orter emellan, äro skyldiga att
vid tullplats uppvisa sina skeppshandlingar samt
underkastas visitation, då saltsjön befares. –
Skeppsklarerare åligger, när hans biträde anlitas,
att besörja om ingifvande till tullkammare af de
för fartygens inklarering erforderliga handlingar
och föreskrifna afgifters erläggande samt att, när
fartyg skall afgå, föranstalta om att det förses med
alla de handlingar, som äro nödvändiga för fartygets
utklarering och inklarering å destinationsorten. Han
eger derför uppbära provision enligt taxa.
A. D. H.
Klargöringspenningar, sjöv., en viss penningesumma,
som en sjökommenderad person får uppbära i
förskott på aflöningen för att i ett eller annat
hänseende ställa sig i ordning. Fordom voro sådana
klargöringspenningar bestämda att utgå under namn
af "ekiperingspenningar", och summans storlek
var beroende af den kommenderades grad samt resans
längd och beskaffenhet. Numera utfår föreståndaren
för officerarnas mess 1 à 2 månaders förskott å
"dietpenningarna" för hvarje person, som "messar"
i gunrummet, då expeditionen skall
räcka öfver 1 månad, samt hvarje underofficer,
under samma förutsättning, 1 à 2 månaders förskott
å sjöaflöningen. L. H.
Klarinett (Ital. clarinetto, dimin. af clarino,
trumpet), blåsinstrument af buxbom eller ebenholz,
omkr. 50 cm. långt och försedt med minst 13 tonhål,
af hvilka 8 betäckas omedelbart af fingrarna och
de öfriga regeras medelst dels öppna, dels slutna
klaffar. Tonen alstras genom ett gåsnäbbformigt
munstycke, i hvars öppning sitter ett af rör
skuret blad, som vibrerar liksom tungan i en
orgelpipa. Öfriga delar äro: hufvudstycket (päronet),
som förbinder munstycket med mellanstycket (i två
delar af vexlande storlek alltefter instrumentets
stämning), samt slutligen ljudtratten. Klangfärgen
är mild och fyllig samt hör till de "qvinterande",
d. v. s. att bland öfvertonerna saknas de jämna
talen, så att vid öfverblåsning tonen hoppar öfver
oktaven (2) och springer direkt till dess qvint,
duodeciman (3), o. s. v. Det brukliga omfånget är
(för C-klarinetten) c–f3, derofvan blir tonen
skärande. Lägsta oktaven kallas chalumeau, ett
franskt ord, som äfven nyttjas för att beteckna, att
de skrifna noterna skola spelas en oktav lägre. Med
undantag af vida språng kunna alla slags figurer
utföras på klarinett, dock fordras stor skicklighet
för instrumentets virtuosmässiga behandling. Det egnar
sig både för orkester- och solospel; särskildt kunna
på intet annat instrument crescendo och diminuendo
åstadkommas med samma fullkomlighet och relativa
lätthet. För att undvika blåsandet i tonarter, som
ligga alltför fjärran från instrumentets naturtoner,
konstruerar man klarinetter i olika storlekar och
stämningar. De vanligaste arterna äro: C-klarinetten,
i orkesterstämning och med noterna klingande så, som
de äro skrifna, B-klarinetten, klingande
en hel ton djupare, och A-klarinetten, en liten
ters djupare, an den första och än de noteras (b-dur
skrifves alltså för B-klarinetten såsom c-dur, f-dur
såsom g-dur o. s. v.). I militärmusiken brukas äfven
högre stämningar än c (i d, ess, f m. m.). Särskilda
arter äro altklarinett, med stämning en qvint lägre
än den vanliga klarinetten, basklarinett, en oktav
lägre än den vanliga, har särdeles vacker ton och
användes i synnerhet af Wagner, och bassetthorn (se
d. o.). – Klarinetten skall hafva uppfunnits af Denner
omkr. 1700 och hade ursprungligen blott 7 tonhål samt
a- och b-klaff. Förbättringar gjordes af Stadler, Iwan
Müller, Jansen, Czermak m. fl. I nyaste tid har äfven
det böhmska systemet funnit användning på klarinetten,
äfvenså Sax’ borrningsmetod. Först i senare hälften
af 1700-talet kom klarinetten till heders bland
tonsättarna. Bach och Händel använde den aldrig,
Haydn ganska sparsamt. Först Mozart skref rikligare
för densamma, både solistiskt och symfoniskt, och
bland tonsättare, som sedan med förkärlek användt
den, märkas Weber, Beethoven, Mendelssohn, Spohr,
Rossini. Berömda virtuoser voro bl. a. Lefèvre, Blatt,
Bärmann, Iwan Müller och svensken (finnen) Crusell.
A. L.
Klarissinnor. Se Klara, den heliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
