Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klein ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ärkebiskop Vibertus af Ravenna, som afled i
Sept. 1100.
4. K. IV, till börden fransman, hette egentl. Guy
de Foulques. Han började sin bana som soldat,
men inträdde, efter sin hustrus död, i det andliga
ståndet och var kardinalbiskop af Sabina, då
han d. 5 Febr. 1265 valdes till påfve.
K. påskyndade hohenstaufernas undergång genom
att 1266 gifva Sicilien åt Karl af Anjou samt
understödja honom emot Manfred och Konradin.
Död d. 29 Nov. 1268.
5. K. V, till börden fransman, hette egentl.
Bertrand d’Agoust l. de Goth, blef 1300
ärkebiskop af Bordeaux och valdes d. 5 Juni 1305
till påfve derigenom att Filip den skönes ombud
öfverlistade de italienske kardinalerna. K. kom i
det största beroende af Filip, i synnerhet sedan han
1309 förlagt sitt residens till Avignon, hvarmed
"påfvarnas babyloniska fångenskap" börjar.
Han utsåg endast fransmän (de fleste konungens
gunstlingar) till kardinaler, gaf Filip under
5 år tionden af kyrkans inkomster, befriade
honom från bannet och upphäfde de för konungen
ofördelaktiga, af Bonifacius VIII utfärdade
bullorna "Unam sanctam" och "Clericis laicos"
samt förklarade tempelherreorden upplöst. Prof på
sjelfständighet visade han äfven, t. ex. när han
omintetgjorde Filips plan att skaffa sin broder Karl
af Valois kejsarekronan. Med kraft uppträdde han
ock emot kejsar Henrik VII i striden rörande Neapel
och exkommunicerade kejsarens bundsförvandter.
Död i Roqnemaure i Languedoc d. 20 April
1314. – Åtskilliga af K. utfärdade stadgar,
hufvudsakligen åsyftande en reform af klerus,
de s. k. Constitutiones clementinæ, utgöra en del
af den kanoniska rätten.
6. K. VI, till börden fransman, hette egentl.
Pierre Roger, var först benediktinmunk,
derefter ärkebiskop i Rouen och Bordeaux samt valdes
d. 7 Maj 1342 till påfve. Ehuru romarna med Cola
di Rierizi i spetsen sökte förmå honom att taga
sitt residens i Rom, qvarblef han i Avignon. som
han 1348 köpte af drottning Johanna I af Neapel.
K. låg i häftig strid med Edvard III i England
rörande investituren samt med kejsar Ludvig Bajraren.
Han lyckades få denne, som han bannlyst, afsatt samt
Karl af Mähren 1346 vald till kejsare. K. påbjöd
(1343), att hvart 50:de år skulle firas såsom jubelår.
Död d. 6 Dec. 1352. För sitt utsväfvande
lefnadssätt kallades K. af den heliga Birgitta
"Lucifer på den heliga stolen".
7. K. VII. hette egentl. Giulio di Medici,
var af oäkta börd, men legitimerad af sin kusin
påfven Leo X, som derjämte utnämnde honom till
ärkebiskop i Florens och kardinal. Den 18 Nov.
1523 valdes han till påfve. K. tog del i
striden mellan kejsar Karl V och konung Frans
I och ingick 1526 med den senare samt Milano,
Venezia och Florens den s. k. heliga ligan.
Men förbindelsen med Frankrike medförde endast
olyckor för K. Först belägrades han i Rom
af en kejserlig här under Karl af Bourbon och
hölls sedan efter Roms intagande, d. 6 Maj 1527, i en
sex månader lång fångenskap. Först 1529 skilde han
sig alldeles från Frans och slöt fred med Karl V på
billiga vilkor. – K:s strid med Henrik VIII i England
rörande dennes skilsmässa från Katarina af Aragonien
blef för romerska stolen ödesdiger, ty den hade
till följd att England lösgjorde sig från påfven. –
Mot Gustaf Vasa försvarade K. Gustaf Trolles sak
käckt, men utan framgång. Död d. 25 Sept. 1534. –
Äfven en motpåfve har burit namnet K. VII. Det
var biskopen och kardinalen Robert de Genève, som
valdes d. 21 Sept. 1378 och tog sitt säte i Avignon,
medan Urban VI residerade i Rom. Motpåfven erkändes
i Frankrike, Spanien, Skotland och på Sicilien. Död
d. 16 Sept. 1394. Hans val gaf uppslag till den
"stora schismen".
8. K. VIII hette egentligen Ippolito Aldobrandini
och var af florentinsk slägt samt valdes
d. 30 Jan. 1592 till påfve. K. upphöjde
dugande män. såsom Baronius, Bellarmin, Tolet,
d’Ossat och Du Perron, till kardinaler och
förde många kättare i kyrkans sköte.
På grund af en skrift af spanske jesuiten
de Molina började under K:s pontifikat
striden om nåden och viljans frihet. Hans vägran
att kanonisera Loyola ådrog honom jesuiternas
hat och skall hafva kostat honom lifvet, d. 3 Mars
1605. En granskad upplaga af "Vulgata", som K.
lät utgifva 1592, kallas efter honom Clementina.
K. indrog hertigdömet Ferrara såsom ledigt län till
påfvestolen. – Guillén Muñoz, en spanior, efter
Benedikt XIII:s död 1424 af tre kardinaler
vald till påfve, kallade sig K. VIII, men afsade
sig d. 26 Juni 1429 sin påfliga värdighet och
blef i stället biskop af Mallorca.
9. K. IX, född 1599 af toskansk familj, hette
egentl. Giulio Rospigliosi och valdes d. 20 Juni 1667
till påfve. Han var en af de ädlaste män, som
suttit på St. Petri stol, och styrde med vishet.
Han sökte förena de kristne furstarna till hjelp åt
Venezia i striden mot turkarna och påskyndade derför
freden i Aachen 1668. K. bilade för en tid den
jansenistiska striden genom den s. k. pax clementina
(1668), men förbjöd ock den af janseriisterna
ombesörjda bibelöfversättningen. Död d.
9 Dec. 1669.
10. K. X, den föregåendes efterträdare,
f. 1590, hette egentl. Emilio Altieri och var
kardinal, då han d. 29 April 1670 valdes till påfve.
Styrelsen fördes under hans pontifikat i sjelfva
verket af kardinal Antonio Paluzzi. Död d. 22
Juli 1676.
11. K. XI, född d. 23 Juli 1649, hette egentl.
Giovanni Francesco Albani, var en språkligt och
juridiskt högt bildad man, blef 1690 kardinaldiakon
och valdes d. 23 Nov. 1700 till påfve. Politiska
och religiösa strider upptogo hans tid. Redan i
början af sin regering råkade han i strid med
Ludvig XIV, som derför indrog grefskapet Avignon.
I spanska successionskriget ställde han sig på
Ludvigs sida och kom derigenom i delo med kejsar
Leopold och dennes efterträdare Josef I, hvilken
senare besatte Parma, Piacenza och Comacchio samt
tvang honom till en förödmjukande fred, 1709.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
