Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kleresi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjelfständighetssträfvanden framgår deraf att han kort efter sin ankomst
till Ryssland åt en rysk statsman öfverlemnade
en skrifvelse, deri han sökte ådagalägga, att
tanken om Finlands sjelfständighet var en helt och
hållet förflugen idé. Dömd till döden i Sverige,
vistades han under de följande åren på olika orter i
Ryssland. Efter utbrottet af 1808 års krig infann han
sig i Petersburg, der han gaf de ryske statsmännen
råd och anvisningar om huru Finlands förhållanden
borde ordnas. Enligt hans mening borde ingen
sjelfständighet beviljas Finland; landet skulle såsom
provins införlifvas med den ryska statskroppen. Någon
tid senare torde denne politiske äfventyrare hafva
aflidit. M. G. S.
Kliefoth [klifot], Theodor Friedrich Detlev,
tysk ortodox luthersk teolog, f. 1810 i
Mecklenburg, kallades 1837 till lärare för dåvarande
arfstorhertigen Fredrik Frans af Mecklenburg-Schwerin,
befordrades 1844 till superintendent i stiftet
Schwerin och blef 1850 medlem af den kyrkliga
öfverstyrelsen i storhertigdömet. K. är att betrakta
såsom den stränga konfessionalismens förnämste
målsman i nämnda land. Bland hans skrifter må
nämnas: Einleitung in die dogmengeschichte (1839),
Theorie des kultus der evangelischen kirche (1844),
Die ursprungliche gottesdienstordnung in den
deutschen kirchen luthenschen bekenntnisses, ihre
destruktion und reformation (1847), Acht bücher von
der kirche (bd 1, 1854) och Liturgische abhandlungen
(8 bd, 1854–61; bd 1, 2:dra uppl. 1869; bd 4–8,
2:dra uppl. 1858–61). För öfrigt har K. äfven
skrifvit kommentarer till flere bibliska böcker
samt offentliggjort flere predikosamlingar. Åren
1854–59 utgaf han i förening med Mejer "Kirchliche
zeitschrift". P. F.
Klient (Lat. cliens, pl. clientes). 1. I det gamla
Rom en person, som stod i beroende af en skyddsherre
(patronus). Enligt forntida författares uppgifter
skulle Romulus hafva fördelat plebejerna såsom
klienter på patricierna såsom patroni. Dessa uppgifter
kunna dock så mycket mindre anses tillförlitliga, som
klienterna ofta omtalas såsom i äldre tider bestämdt
åtskilda från plebejerna, med hvilka de dock senare
sammansmälte. Klientförhållandet (clientela) synes
hafva varit ett ärftligt förhållande mellan vissa
medlemmar af det romerska samfundet och patriciska
slägter. Vanligen antages, att klienterna, som tyckas
hafva förekommit äfven i andra italiska, åtminstone
latinska, samhällen, från början varit underkufvade
ur-innevånare, hvilka kommit i beroende af de
patriciska slägternas medlemmar. Klientförhållandet
ställde sig ungefär på följande sätt. Patronus hade
skyldighet att hjelpa sin klient i rättegångar och
dervid föra hans talan samt i allmänhet bistå honom
med råd och hjelp; klienten å sin sida var förbunden
att lemna penningar till att utlösa patronus eller
hans söner ur fångenskap samt till hemgift åt
hans döttrar, vidare till att erlägga patronus
ådömda plikter eller betala politiska omkostnader
m. m. Patronus och klient fingo icke föra talan mot
hvarandra, ej ens vittna mot hvarandra. Ofverträdelse
af förbudet häremot medförde fredlöshet. Vissa
slägter, t.
ex. den fabiska, synas hafva egt ett betydande antal
klienter. – Under den romerska republikens senare
tid och under kejsaredömet förekom ett annat slag af
klienter. Det var fattiga medborgare, ofta frigifna
slafvar och deras afkomlingar, som slöto sig till
förnäma familjer och förrättade tjenster åt dem eller
uppvaktade dem samt å sin sida erhöllo understöd
i penningar eller åtnjöto andra förmåner. – 2. I
överflyttad mening och närmast i öfverensstämmelse
med ordets betydelse under romerska kejsaredömet
kallas i allmänhet den, som åtnjuter en rik eller
mäktig persons skydd, hans klient. Äfven den, som
anlitar en sakförares hjelp, kallas dennes klient. –
Klientel (Lat. clientela), klientförhållande, beskydd;
sammanfattningen af alla dem, som anlita en viss
sakförares hjelp eller åtnjuta någons skydd eller
försvar.
1. R. Tdh.
Klientel. Se Klient.
Klifland (Isl. Kliflönd, Eng. Cleveland), en
landsträcka i England, i nordliga delen af Yorkshire,
i det gamla Northumberland. Th. W.
Klimakteriska år (af Grek. klimakter, trappsteg,
vändpunkt), fysiol., den öfvergångstid i qvinnans
lif, då menstruation och konceptionsförmåga upphöra
och hon öfvergår till gumma. Denna period inträder
vanligen mellan 40:de och 50:de lefnadsåret, men kan
inträffa både tidigare och senare. I sammanhang med
denna öfvergångsperiod stå ofta djupt ingripande
förändringar i qvinnans organsystem, framförallt
inom cirkulations- och nervsystemen. Så uppstå ofta
blodvallningar åt hufvudet med flyktig rodnad i
ansigtet (calor fugax, "käringbadd") samt retlighet
och förstämning i lynnet, stundom åstadkommande
verklig sinnessjukdom. F. B.
Klimat. Med afseende på solbanans olika lutning
mot horisonten inom olika delar af jorden delades
jorden af de gamle geograferna i ett antal bälten
genom cirklar, parallella med eqvatorn. Dessa bälten
kallades med ett grekiskt ord klimata (sing. klima,
egentl. lutning) och voro 24 från eqvatorn till polen,
så att den längsta dagen inom två närliggande skilde
sig på 1/2 timme. Klimat var således ursprungligen
en matematisk eller geografisk bestämning. Numera
tages detta ord i fysisk mening, och med klimat
förstås sammanfattningen af alla de tillstånd och
förändringar inom atmosferen, som vi iakttaga antingen
omedelbart genom våra sinnen eller medelbart genom
instrument. Dervid komma företrädesvis i betraktande
värmegrad, fuktighet, nederbörd, vindens riktning
och styrka samt molnmängden, eller himmelens grad af
klarhet eller mulenhet. Vore jordens yta öfverallt
likartad samt utan höjder och fördjupningar, skulle
en orts klimat bestämmas uteslutande af dess läge
i förhållande till eqvatorn, men nu kunna orter
på samma polhöjd hafva mycket olika klimat. De
allmännast inverkande orsakerna till klimatets
olikhet äro, utom polhöjden, höjden öfver hafvet,
markens beskaffenhet, omgifvande eller närbelägna
bergssträckors riktning och höjd, hafvets närhet
samt himmelens klarhetsgrad. Inverkan af höjden öfver
hafvet ger sig tillkänna framförallt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
