Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klimatisk kurort ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sann, skulle hafva omöjliggjort konstruktionen af
akromatiska tuber. Visserligen hade Euler, hänvisande
på ögats inrättning, dragit i tvifvelsmål riktigheten
af Newtons lag, men icke lyckats bringa frågan fullt
på det klara. K. upptog saken till ny behandling
och visade (i Vet. Akad:s handl., XV, 1754) rent
geometriskt, att Newtons lag i dubbelt afseende
innebar en sjelfmotsägelse, meddelade detta åt den
berömde glassliparen Dollond, fick genom dennes
experiment full bekräftelse på riktigheten af sin
åsigt och gaf derigenom anledning till införande
af akromatiska tuber. K., som sjelf var en öfvad
glasslipare, gjorde sedermera teorien för tuber
till föremål för en utförligare behandling i de båda
skrifterna Om ljusstrålars aberration (Vet. Akad:s
handl., XXI, 1760; öfvers. på franska af Clairaut
i "Journal des savants", 1762) och Tentamen de
definiendis et corrigendis aberrationibus radiorum
luminis (1762, prisbelönt af Petersburg-akademien),
hvarvid han äfven tog i betraktande den sferiska
aberrationen. Bland hans öfriga arbeten inom
fysiken må nämnas hans, på egna och andras experiment
stödda, undersökningar rörande elektriciteten. –
Åt mekaniken egnade K. stor uppmärksamhet och löste
flere dithörande svårare problem. Han deltog äfven
i striden rörande förhållandet mellan lefvande och
döda krafter, hvarvid han förfäktade den till slut
segrande åsigten att skilnaden mellan dessa båda slag
af krafter icke var reel, utan blott formel. Jämväl
såsom astronomisk författare uppträdde K. med några
afhandlingar, bland dem Methodus nova ecclipses
solares computandi (Acta Soc. Upsaliensis, 1742),
genom hvilken han ville underlätta de numeriska
kalkylerna vid solförmörkelsers bestämmande. – Inom
den rena matematiken var K. den förste svensk, som
deltog i behandlingen af de på dagordningen stående
frågorna, hvilkas lösning for vetenskapens vidare
utveckling var af vigt, och han kan på grund deraf
med skäl kallas Sveriges förste matematiker. Så
finner man bland hans handskrifter uppsatser
rörande rekurrenta serier, seriesummeringar,
integralformler, differentialeqvationers integration,
ortogonaltrajektorier och sannolikhetskalkyl,
alltsammans frågor, som under förra hälften af
1700-talet togo matematikernas särskilda uppmärksamhet
i anspråk. Att han dock inom matematikens historia
intager en ganska undanskymd plats beror dels derpå
att flertalet af hans afhandlingar förblifvit otryckt,
dels derpå att han behandlade ungefär samma frågor
som Euler och derför i alla vigtigare saker blef
förekommen af denne. Dock torde K:s metod för
integration af lineära differentialeqvationer
med konstanta koefficienter (Vet. Akad:s handl.,
XVI, 1755) i elegans och enkelhet väl kunna mäta
sig med Eulers och d’Alemberts några få år förut
upptäckta. Vid sina undersökningar begagnade K., då
tillfälle erbjöd sig, med förkärlek den geometriska
metoden, hvilken han ansåg ega den fördelen att man
vid hvarje steg viste hvar man befann sig och huru
långt man hade kommit. – K. hade grundligt studerat
äfven den äldre
matematiska literaturen. Så t. ex. finnes bland hans
handskrifter ett försök till restitution af Euklides’
"Porismata", ett företag, som först i våra dagar
blifvit med framgång fullföljdt (af Chasles, 1860).
Under vistelsen i Marburg studerade K. äfven filosofi
under Wolfs ledning och uppträdde under sin första
professorstid i Upsala såsom en ifrig anhängare
af dennes filosofiska system samt presiderade för
flere filosofiska afhandlingar. Dessa utmärka sig
visserligen genom klarhet och reda, men innehålla
ingenting originelt, och i alla händelser torde det
numera vara omöjligt att afgöra hvilka bland dem äro
författade af K. sjelf. Också har L. Hammarsköld i
sina anteckningar rörande det filosofiska studiet i
Sverige icke upptagit K:s namn å listan öfver svenska
wolfianer. Emellertid öfvergaf K. sjelf snart nog helt
och hållet filosofien, dels derför att han fruktade
blifva beskylld för irrlärighet, dels emedan han kom
att tvifla på systemet och tyckte, att man lika gerna
kunde behålla de gamla gissningarna som antaga nya.
Såsom universitetslärare åtnjöt K. ett mycket stort
anseende. Han var den förste, som i Upsala föreläste
experimentalfysik med anställande af fysikaliska
experiment och lockade derigenom många att egna
sig åt de matematiska vetenskaperna, så att det
under hans tid nästan var en modesak att studera
matematik. Vid studiet af den rena matematiken
införde han till allmänt bruk Euklides’ elementa,
hvilket arbete förut användts endast för dem, som
ämnade förvärfva grundligare insigter i vetenskapen;
genom honom blef också studiet af differential- och
integralräkningen infördt vid universitetet. K. var
den förste svenske matematiker, som bildat en egentlig
skola; bland hans lärjungar må nämnas Elvius, Mallet,
Melanderhielm och Strömer.
Utom ett tjugotal afhandlingar, de flesta införda
i Vetenskaps-akademiens och Vetenskaps-societetens
handlingar, utgaf K. Euclidis elementorum libri
sex priores una cum undecimo et duodecimo (1741),
Åminnelsetal öfver Chr. Polhem (1753) och Några
anmärkningar till herr Musschenbroeks Physica,
införda i dennes "Inledning till Naturkunnigheten"
(1747). K. presiderade äfven för 71 akademiska
disputationer, de allra flesta utan tvifvel
författade af respondenterna. I handskrift
efterlemnade han mer än 200 afhandlingar och uppsatser
i de matematiska vetenskapsgrenarna, hvilka 1764–66
ordnades af Mallet för att omedelbart tryckas och
utgifvas. Då emellertid det härför erforderliga och
1767 begärda statsanslaget på grund af penningebrist
icke kunde erhållas, blef hela saken om intet, och
handskrifterna qvarstannade i förvar inom slägten,
till dess de, efter att förgäfves hafva blifvit
hembjudna åt Kongl. biblioteket i Stockholm, 1816
öfverlätos till Vetenskaps-societeten i Upsala, i
hvars ego de ännu finnas. Endast några anmärkningar
rörande teorien för teleskop äro utgifna, under titel
Selecta ex manuscriptis posthumis (i Acta Soc. Ups.,
VIII, 1821). G. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
