Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klimatisk kurort ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klinger, Friedrich Maximilian von, tysk
romanförfattare och dramatiker, f. i Frankfurt am
Main d. 17 Febr. 1752, fick 1772 tillträde till den
unge Göthes "kraft-genialiska" krets, studerade
1774–76 juridik vid universitetet i Giessen,
vistades s. å. någon tid i Weimar och fick kort
derefter anställning såsom teaterförfattare vid
A. Seylers trupp, som han 1778 lemnade för att såsom
löjtnant vid en Österrikisk frikår deltaga i bajerska
arfföljdskriget. Han trädde 1780 i rysk tjenst, först
såsom ordonnansofficer och föreläsare hos storfursten
Paul. I Ryssland följde befordringar och utmärkelser
snabbt på hvarandra. Han blef 1801 chef för adliga
kadettkåren, 1802 chef för pagekåren, 1803 kurator
för Dorpats universitet, adlades 1806 och utnämndes
1811 till generallöjtnant. 1817–20 nedlade han sina
ämbeten. Han afled d. 25 Febr. 1831. – K. var en den
ifrigaste och mest uthållige förkunnare af Rousseaus
naturevangelium. I början stormande och rebellisk i
lif och diktning, mognade han småningom till manlig
sans, utan att någonsin uppgifva något af sin starka
idealism, men slöt sig med tiden alltmera inom sig
sjelf i stoiskt verldsförakt. K. skref sina dramer på
prosa. I dem, som författades före 1780, framträdde
ett måttlöst braskande med öfversvallande lifskraft
och en upprorisk äflan att nedbryta den sociala,
sedliga och konstnärliga traditionens skrankor. Med
förkärlek tecknas brottsliga eller svaga furstar,
politiska revolutionärer och emanciperade, starka
qvinnokarakterer. Mest betydande bland dessa dramer
äro Sturm und drang (1776), som gaf sitt namn åt hela
det vittra tidsskedet i Tyskland, samt Die zwillinge
(s. å.). Under sin första tid i Ryssland fullföljde
K. sitt dramatiska skriftställeri, men i en ädlare
ton, såsom bl. a. det historiska dramat Konradin
(1784), Damokles (1790) och Medea auf dem Kaukasus
utvisa. Större betydelse hafva dock hans 1791–1805
skrifna episk-didaktiska romaner, som röra sig om
stora politiska och sociala frågor, brännmärka
verldsligt och andligt tyranni, patologiskt
blotta samhällets lyten och afhandla medlen för
deras botande. Bland dessa romaner märkas Fausts
leben, thaten und höllenfahrt (1791; "Doktor Fausts
lefverne, gerningar och helvetesfärd", 1801, hvilken
öfversättning, verkställd af E. M. Lindströmer,
föranledde ett för tidsförhållandena betecknande
tryckfrihetsåtal), Geschichte Raphaels de Aqvillas
(1793; "Rafael de Aqvilas", 1798–99), Geschichte
Giafars des barmeciden (1792; "Dschafar", 1821),
Die reisen vor der sündfluth (1795; "Resor före
syndafloden", 1799), Der Faust der morgenländer
oder wanderungen Ben Hafis (1797; "Österländernas
Faust", 1831) samt slutligen K:s tre bästa verk:
Geschichte eines teutschen der neuesten zeit (1798),
Der weltmann und der dichter (s. å., i dialogform)
och Betrachtungen und gedanken über verschiedene
gegenstände der welt und literatur (1802–05). K:s
"Gesammelte werke" utgåfvos i 12 bd 1809–15 (2:dra
uppl 1842); ett urval af dessa utkom 1878–80 (8 bd).
Klingius, Zakarias, biskop, född i Kräklinge
församling i Nerike 1603, blef 1639 filos. magister
i Upsala och samma år huspredikant hos friherrinnan
Brita de la Gardie samt sändes 1641 af rikskansleren
A. Oxenstierna till Tyskland för att taga närmare
kännedom om de der uppkomna synkretistiska
stridigheterna. 1647 blef K. teol. doktor i
Wittenberg, utnämndes s. å. af drottning Kristina
till hofpredikant samt prost och kyrkoherde i
Nyköpings vestra förs. och befordrades 1650 till
generalsuperintendent öfver Livland. Redan 1656,
vid ryssarnas infall i Livland, måste han återvända
till Sverige, der han utnämndes till svenska
arméns general-fältsuperintendent och Karl X:s
biktfader. Under danska fälttåget nämndes han 1659
till biskop öfver Själland. Vid hemkomsten blef han
1661 kyrkoherde i Riddarholmsförsamlingen i Stockholm
och teol. lektor vid denna stads gymnasium samt
utnämndes 1665 till superintendent öfver Göteborgs
"superintendentia". Han mottog dock befattningen
endast mot vilkor att "superintendentian"
förvandlades till biskopsstift. 1666 upphöjdes K. i
adligt stånd och blef stamfader för adliga ätten Klingenstierna
(han var farfader till matematikern
och fysikern Samuel K.). Död 1671. K. skildras
som lärd och kraftfull, men stolt, sträng och
ofördragsam. Den sistnämnda egenskapen visade
han, i synnerhet då han vid riksdagen 1664 var
ledamot af den komité, som skulle granska den för
synkretism anklagade Åbo-biskopen Terserus’ katekes.
J. P.
Klingspor, svensk adlig ätt, ursprungligen
från södra Tyskland (Franken), hvarifrån den i
midten af 1200-talet med svärdsriddarna kom till
Livland. Till Sverige kom slägten 1563 med Johann
von K., som var page hos Katarina Jagellonica. Hans
sonson Staffan (d. som generalmajor 1676) blef
naturaliserad svensk adelsman och 1633 introducerad på
riddarhuset under namnet Klingspor. Dennes sonsons son
dåv. vicepresidenten i Göta hofrätt Kristian Fredrik
K. (f. 1711, d. 1785) upphöjdes 1771 i friherrligt
stånd och en af hans söner, Vilhelm Maurits (se
K. 1), 1799 i grefligt. – Den ofvannämnde Staffans
ättling i 6:te led är Karl Arvid K. (född på Säby i
Södermanland d. 30 Mars 1829, f. d. ryttmästare vid
Lifregementets dragonkår, sedan 1880 riksheraldiker),
hvilken dels ensam, dels i förening med B. Schlegel
utgifvit arbeten i topografi, heraldik och genealogi.
1. Klingspor, Vilhelm Maurits, grefve, fältmarskalk,
föddes d. 7 Dec. 1744 på Fluxerum i Kalmar
län. Han blef redan såsom barn korpral vid Vestgöta
kavalleriregemente, tjenade derefter vid flere
franska regementen under sjuåriga kriget (1756–63)
och återvände först 1763 till fäderneslandet, der
han vann hastig befordran, så att han redan 1779 var
öfverste och chef för Vesterbottens regemente. 1789
utnämndes han till generalmajor och 1790 till
generallöjtnant. Största förtjenst inlade han såsom
ämbetsman vid arméns intendentur, hvarför han under
kriget 1788–90 utsågs till generalintendent vid armén i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
