Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klink ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egyptiska klippgrafvarna äro i allmänhet rikt prydda
med målningar. – I Persien märkas konungagrafvarna
vid Merdasjt i bergstrakten n. ö. om Persiska viken,
med svårtillgängliga grafkamrar och rikt utsirade
fasader. En kolonnad med de för den persiska konsten
egendomliga enhörningskapitälen samt en blinddörr
synes uppbära ett slags estrad, å hvilken den
hädangångne är framställd offrande framför ett altare,
allt i relief utmejsladt ur den branta klippväggen. –
De feniciska kusttrakterna vid Medelhafvets innersta
hörn hafva likaledes att uppvisa klippgrafvar i
stort antal. Dessa hafva dels karakteren af grafbrunnar,
i hvilka horisontella schakt mynna ut, och
hafva väl i regeln varit försedda med en fristående
öfverbyggnad, dels ega de formen af grottor, stundom
med gafvelkrönta, kolonn- och reliefprydda fasader.
– De judiska klippgrafvarna i närheten af Jerusalem
sakna i regeln en konstnärlig prägel, ehuru en enkel
fasad med egyptisk kranslist stundom förekommer. De
rikare utstyrda, t. ex. de s. k. konungagrafvarna
samt Jakobs graf, domaregrafvarna m. fl., visa
många grekiska detaljer och torde, liksom de efter
Abraham och Zakarias uppkallade, förskrifva sig
från den sengrekiska tiden efter Alexander.
– Egendomliga former af klippgrafvar förekomma
flerestädes i Mindre Asien. Den s. k. Midasgrafven
i det gamla Frygien visar en gafvelkrönt fasad med
svagt framspringande profiler och ytan täckt af ett
rätvinkligt, om den s. k. à-la-grecquen påminnande,
i svag relief utfördt upprepningsmönster. De lyciska
klippgrafvarna vid Myra hafva fasader, som utgöra
fullständiga efterbildningar i sten af gaflarna på ett
resvirkshus af trä. Andra visa former, som påminna om
de enklare grekiska templen. – Bland klippgrafvarna i
Europa kunna nämnas de af H. Schliemann på det gamla
Mykenes akropol anträffade, efter Agamemnon och
hans ledsagare uppkallade, anmärkningsvärda genom
de dyrbara, för Greklands äldsta kultur upplysande
fynden. Mera betydande ur arkitektonisk synpunkt
äro de många klippgrafvarna i mellersta Italien,
i det gamla Etrurien. Det inre är omsorgsfullt
ordnadt och utgör en tydlig efterbildning af det
gammalitaliska boningshuset, ofta med imiterade
träkonstruktioner. Stundom förekomma uthuggna fasader
med horisontalt afslutande listverk, lutande väggar
och blinddörr med nedåtvända näbbformiga utsprång
från karmens öfverliggare. Etruriska grafvar förekomma
vid Corneto, Vulci och Cere, graffasader vid Norchia
och Castelvecchio. Bland romaretidens grafvar
märkas de s. k. kolumbarierna (se Columbarium)
samt katakomberna (se d. o.) med sina oregelbundna
förbindelser af gångar och kamrar, der de förste
Kristna bisatte sina hädangångna. En särskild
uppmärksamhet förtjena slutligen de klippgrafvar, som
under den senare kejsaretiden utfördes i de syriska
och arabiska gränstrakterna vid Palmyra, Heliopolis
och Petra med praktfulla, rika fasader, hvilka med
sin starka profilering, sina svängda eller brutna
linier starkt påminna om en långt senare stilarts,
barockperiodens, former. Upk.
Klipphönan, Rupicola crocea, zool., hör till familjen
praktfoglar (Pipridae) inom tättingarnas ordning och
foglarnas klass. Hannen är lifligt pomeransgul, med
mörkt purpurröd hjesskam; vingar och stjert äro bruna,
delvis med hvita tvärfläckar. Honan och ungarna äro
enfärgadt bruna, med undre vingtäckarna orangeröda
och stjerten ljusrödt gulbrun, samt hafva mindre
hjesskam. – Klipphönan blir 31 cm. lång. Hon är hemma
i bergiga trakter i Guyana och nordöstra Brasilien,
hälst i närheten af vattenfall; på slätter förekommer
hon icke. I Juni och Juli begifver hon sig ned från
bergen till skogarna för att förtära frukter och
bär. Denna fogel har blifvit mycket beryktad genom
de egendomliga dansar, som uppföras af hannarna och
synas utgöra ett slags med parningen i förbindelse
stående lek. Båda könen samla sig tillhopa i flock
och åse uppmärksamt huru en hanne i sänder inför
de öfriga foglarna utför besynnerliga steg och
rörelser. När han blir trött, aflöses han af en annan
och helsas då af de uppmärksamt åskådande honorna med
bifallsskrik. Fångna klipphöns äro älsklingsfoglar
hos indianerna, som af deras skinn förfärdiga
egendomliga prydnader. I vissa trakter skall det vara
indianerna ålagdt att gifva en årlig skatt af dylika
skinn, hvilket bidrager till artens förminskande
i antal. Fogelns kött är godt, men orangerödt till
färgen. Klipphönan häckar i klyftor och hål i bergen
samt fäster sitt bo med harts vid klippväggen. Hon
lär begagna sitt bo flere år å rad och blott laga
det vid hvarje ny häcktid. Äggen äro två. Ungarna
uppfödas med frukter, hvilka väl uteslutande torde
utgöra äfven de gamla foglarnas näring. C. R. S.
Klipping, benämning på flere sorters mynt af
qvadratisk form, hvilka slogos företrädesvis i
Sverige och Danmark under 1500-talet och början af
1600-talet. Dessa mynt fingo sitt namn deraf att
de klipptes från utvalsade metall-tenar. Med den
tidens enkla myntningsredskap medgaf klippingarnas
form i långt högre grad än de runda myntens en lätt
och snabb tillverkning i massa. Klippingarna voro
mestadels ett jämförelsevis ringhaltigt silfvermynt;
på olika tider tillverkades dock
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
