Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klippingshandskar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klipplärkan. Se Piplärkslägtet.
Klippormen. Se Pythonslägtet.
Klippseglaren. Se Seglarna.
Klippsmygarna. Se Klippdassarna.
Klippspringaren, Oreotragus saltatrix, zool., hör
till familjen getdjur, ordningen boskapsdjur och
klassen däggdjur. Kroppen är undersätsig, halsen och
svansen korta samt benen något klumpiga. Ögonen
äro stora, öronen långa och breda, klöfvarna
höga och i spetsen plattade, fällen grof och
tät. Bocken bär korta, raka, svarta horn, hvilka
stå lodrätt och äro ringlade vid roten. Färgen
är ofvan olivgul, under blekare, öfverallt med
inblandadt svart; endast strupen och benens inre
sida äro hvita. Längden stiger till 1 m. och höjden
öfver bogarna till 60 cm. – Klippspringaren finnes i
Kaplandet, men äfven i Abessinien, i hvilket senare
land han kallas sassa, i bergstrakter ända till
2,500 m. höjd. Djuren lefva parvis eller 3–4 tillhopa,
uppsöka vid vacker väderlek höjderna, men nedstiga
i dalarna vid ihållande regnväder; morgon och afton
uppklättra de på stora, högt belägna klippblock
och söka mot middagshettan skydd under träd eller
klippstycken. Födan utgöres af löf, gräs och saftiga
alpväxter. Klippspringaren hoppar med utomordentlig
säkerhet från afsats till afsats på de brantaste
klippväggar och invid de förfärligaste bråddjup. I
Abessinien jagas djuret för köttets skull, i Kaplandet
för huden, som användes till kuddar, sadlar m. m.
C. R. S.
Klippsvalan, berg- l. stensvalan, Hirundo rupestris,
zool., hör till svalornas familj, tättingarnas
ordning och foglarnas klass. Hon blir 15 cm. lång,
har obetäckta näsborrar och föga klufven stjert. Öfre
kroppsdelarna äro matt jordbruna, vingarna och
stjerten svartaktiga, den senare med gulhvita
fläckar, framhalsen och frambröstet smutsigt
brunhvita och öfriga undre delar jordbruna. Denna
svala är hemma i Medelhafslanden och mellersta
Asien ända till Kina. Hon är mindre sällskaplig
än samslägtingarna och flyger jämförelsevis
långsamt, nästan sväfvande. Sitt bo anbringar hon
på en klippvägg, antingen i ett hål eller under
framskjutande stenar, ofta icke synnerligen högt uppe.
C. R. S.
Klipptaxarna. Se Klippdassarna.
Klipptempel. I klippan uthuggna rum för gudstjensts
firande stå både till ändamål och utförande i
nära frändskap med de s. k. klippgrafvarna (se d. o.).
Särskildt är detta fallet inom den egyptiska
kulturen. Klipptempel anträffas utmed Nilen vid
Ipsambul och ett vid Girsjeh i Nubien. Å de förra
prydes fasaden med utmejslade kolossalstoder;
det senare har en fritt tillbyggd förgård. Det
inre utgöres af väldiga, ur klippan uthuggna salar
med pelare och kolossalstoder samt smärre rum. –
Klipptemplens egentliga land är dock Indien,
der de förekomma i stort antal och af flere olika
typer. En grupp utgöres af de s. k. vihâra, ett slags
klosteranläggningar i form af grottor med ett större
rum för den gemensamma gudstjensten och celler för
de buddhaistiska munkarna, för öfrigt sins emellan
tämligen olika
till grundplanen. – De s. k. chaitja bilda
en annan grupp. Till ändamål och grundplan
likna de ej obetydligt de kristna kyrkorna med
förhall, treskeppigt långhus, kor-rundel och på
altarets plats en relikgömma (dagop). Imiterade
tunnhvalf och kolonner af mycket vexlande former
förekomma. Typen tillhör både den buddhaistiska
och den brahmanska tiden, i senare fallet med
bilder af brahmanska gudomligheter. Klipptempel
af denna art finnas vid Karli, på ön Salsette, på
Elefanta vid Bombay m. fl. ställen. – Slutligen har
Indien att uppvisa den egendomliga företeelsen af
fristående klipptempel, uthuggna så att säga af ett
enda stycke samt omgifna af ur berget likaledes
uthuggna gårdar och pelarhallar. Det största
minnesmärket af detta slag är Kailasa vid Ellora.
Upk.
Klis. Se Clissa.
Klissov (P. Kleczewo), ort i Polen, nära österrikiska
gränsen, omkr. 35 km. nordöst om Krakov, bekant
genom det slag, som der utkämpades mellan svenskar
å ena sidan samt polacker och sachsare på den andra,
d. 9 Juli (g. st.) 1702. Karl XII ryckte från Varsjav
mot konung August II, som tog en fördelaktig ställning
vid K. och var sin motståndare betydligt öfverlägsen
i styrka. Svenskarna räknade 40 sqvadroner och 18
bataljoner, fienden 18,000 man. Svenskarna voro
uppställda på 2 linier. Den första liniens venstra
flygel under hertig Fredrik af Holstein, Karl XII:s
svåger, framgick till anfall mot polska kronhären
på Augusts högra flygel och dref denna på flykten,
hvarvid hertigen stupade. Samtidigt härmed blef
svenskarnas högra flygel, som anfördes af Karl XII,
anfallen af sachsiska trupper och försatt i en
högst farlig belägenhet, då den hade moras i sin
rygg. Anfallet afvisades dock, och svenskarnas seger
blef fullständig. Omkr. 2,000 sachsare och polacker
lågo på slagfältet, 1,700 togos till fånga. Svenskarna
förlorade 1,100 man i döde och sårade.
Klister. Då stärkelse och vatten uppvärmas
tillsammans, börja stärkelsekornen vid en viss
värmegrad att svälla; deras yttre, tätare lager brista
samt låta det inre af kornet träda ut och blanda
sig med vattnet. I den mån temperaturen stiger,
svälla äfven de yttre lagren upp, och slutligen
återstår en homogen massa, hvari ej längre något
spår af stärkelsekornens struktur kan återfinnas,
och hvars konsistens beror på förhållandet mellan
de använda mängderna af stärkelse och vatten. Denna
massa kallas klister, och sjelfva den ofvan beskrifna
processen stärkelsens "förklistring". Denna börjar i
allmänhet vid omkr. +50° C. och är afslutad vid
60°–70°; dock hafva från olika växter härstammande
stärkelsesorter olika förklistringstemperatur. Om
klister genom intorkning befrias från sin vattenhalt,
återstår en hornartad massa, som vid förnyad
behandling med varmt vatten ej längre sväller
upp. Låter man klister frysa och sedan åter tina
upp, erhålles likaledes en hvit, lucker massa,
som vid kokning ej åter bildar något sammanhängande
klister. Klistret har stor användning såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
