- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
885-886

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockstycke ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

der han redan började lefva för den tanken att i
ett stort epos förhärliga fosterlandet. Han hade
först ämnat besjunga konung Henrik Fogelfängaren;
men detta ämne undanträngdes sedan af tanken på ett
religiöst epos med Kristus till medelpunkt. Medan
han 1745 i Jena studerade teologi, började han
affatta sin Messias på prosa; och då han 1746 för
studier vistades i Leipzig, omskref han det, som var
färdigt af dikten, på hexameter, hvarefter han 1748
fick utgifva de tre första sångerna i de sachsiska
författarnas tidskrift, "Bremer beiträge". Efter en
olycklig kärlek, som nedstämde honom, mottog han
med glädje en inbjudning från krititikern Bodmer
i Zürich 1750. Han tillbragte der lyckliga dagar
hos den inspirerade målsmannen för en högstämd
åsigt om skaldens rätta uppgift i verlden, ehuru
denne icke tyckte om, att den "helige" sångare,
som han såg uppenbarad i K., var en lefnadsglad,
om ock svärmisk yngling. Derefter inbjöds K. till
Köpenhamn af dåvarande ministern grefve Bernstorff
med 400 thalers underhåll om året för att afsluta
sin "Messias". Vänligt mottagen, lefde han der från
1751 och gifte sig 1754 med Margareta (Meta) Moller
(i sina till henne skrifna öder kallar K. henne
Cidli). Efter hennes död, 1758, lemnade han Köpenhamn,
men återkom 1763 och bodde der sedan ända till 1771,
då han efter Bernstorffs fall för alltid lemnade
Danmarks hufvudstad. Sitt återstående lif tillbragte
han mest i Hamburg, der han dog d. 14 Mars 1803. –
K. var en högstämd skald, hvilken, såsom en af den
tyska literaturens återuppväckare, eger betydelse som
skapare både af ny form och af nytt innehåll. Hvad
beträffar formen, förnyade och lyfte han det poetiska
språket och uttryckssättet samt införde och öfvade
de klassiska versformerna, ej blott hexametern (i
"Messias"), utan äfven de lyriska formerna (i sina
oder). Dermed visade han, att poesi kunde existera
utan rim, hvaraf åter följden vardt, att man ifrigare
bemödade sig om tankens och uttryckets skönhet och
ej litade ensamt på rimmets musikaliska behag. Äfven
i afseende på ämnena var K. ny, ty utom de gamla
(kärlek, vänskap, natur), i hvilka han öfverträffade
sina samtida, besjöng han fosterland och religion med
hög entusiasm. Fosterlandet besjöng han i sina Oden
(1771). Dessa hade blott det felet, att patriotismen
stundom blef något abstrakt, hvilket gjorde uttrycket
ihåligt och öfverspändt. Religionen var hans ämne dels
i oder, dels, och hufvudsakligast, i "Messias", som
utgafs i olika delar från 1748 till 1773, hvarvid de
första sångerna mottogos med hänförelse, de sista
med likgiltighet (en svensk prosa-öfversättning
utgafs af C. O. Humble 1789–92). Det förra berodde
på ämnets storhet och formens nyhet, det senare på
diktens småningom framträdande egenskap att på grund
af stoffets natur ej kunna blifva ett sant konstverk,
emedan det förbjöd all omformning efter skaldens
behof. Dessutom sakna figurerna all individualitet,
och djefvulen, Abadonna, är en obetydlig och
sentimental gestalt i jämförelse med

Miltons sublime Satan. Men enskilda ställen äro
förträffliga, och i synnerhet finnas präktiga bilder
i första delen af dikten. – K. försökte sig äfven
som dramatisk författare dels i religiös, dels,
och framförallt, i fosterländsk riktning. Dessa
dramer kallade han Bardiete, och i dem firas
cheruskhöfdingen Hermann (Arminius) såsom
målsman för den fosterländska känsloriktningen,
men de äro odramatiska och uppskrufvade alster
på prosa. Emellertid gåfvo de, tillsammans med
hänförelsen för den då moderne Ossian, upphof
åt den tyska bardpoesien, som samtiden kallade
"das bardengeheul", och som utgör ett af dragen
i dess kraftgenialiska diktning. För öfrigt var
K. idealet för skalderna af Göttingenskolan
och dyrkades formligen i deras "Hainbund",
hvarjämte han hade stort inflytande på Thorild
och genom denne på den svenska vitterhetens i
slutet af förra seklet började pånyttfödelse.
C. R. N.

Klor [klår], kem., ett till saltbildarnas grupp
hörande grundämne, som upptäcktes 1774 af Scheele och
af honom benämndes "deflogisticerad saltsyra". Det
ansågs länge som sammansatt, liksom saltsyran en oxid
af ett förmodadt ämne, benämndt murium, hvarför äfven
klor en tid kallades "saltsyresuperoxidul". Genom
Gay Lussacs, Thénards och Davys undersökningar
ådagalades klorens natur af grundämne, och klor
har sedan 1810 ansetts som sådant. Klor, som är ett
af de vigtigaste grundämnena, förekommer i naturen
allmänt i förening med metaller, i synnerhet med
natrium (koksalt). Den fria kloren erhålles genom
inverkan af oxidationsmedel, t. ex. mangansuperoxid,
på klorens väteförening, saltsyra. Den är vid
vanlig temperatur en högst illaluktande, gröngul
(Grek. chloros) gas af 2,448 egentl. vigt samt
angriper, äfven i förtunnadt tillstånd, på det
häftigaste andningsorganen och ögonen, hvarför man
måste iakttaga stor försigtighet vid arbeten med
klor. Genom tryck och afkylning kan gasen förtätas
till en mörkgul, vid - 33,6° kokande vätska. Klor
löses af vatten, hvarvid detta antager färg och lukt
af kloren (klorvatten), samt kan t. o. m. bilda
med vatten ett kristalliserande hydrat. Klorens
atomvigt, som tecknas Cl, är 35,457. Till syre har
klor ingen större frändskap; den förenas icke direkt
dermed. Deremot kan den på omvägar förmås att med syre
bilda en hel rad syror, underklorsyrlighet, Cl2O och
ClOH, klorsyrlighet, Cl2O3 och ClO . OH,
underklorsyra, Cl2O4, klorsyra, ClO2 . OH, och öfverklorsyra,
ClO3 . OH. Alla dessa föreningar, som visa en
icke ringa analogi med qväfvets syreföreningar,
äro endotermiska, d. v. s. bildas under absorption
af värme och sönderdelas under utveckling af värme,
hvilket förklarar, att klor ej direkt förenas med
syre, utan blott då, när samtidigt andra kemiska
förlopp, som utveckla värme, ega rum. Så bildas
underklorsyrlighet och klorsyra vid inverkan af klor
på starka baser, under det samtidigt klormetaller,
som uppstå under värmeutveckling, bildas. Till följd
af sin endotermiska natur äro klorens syreföreningar
explosiva. Till väte och metaller har klor stor
frändskap och förenas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 13:28:04 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfah/0447.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free