Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockstycke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behöfvas 3 gr., hvilken dos likväl icke utan läkares
föreskrift må användas. För barn äro 10–20–30 cg.,
repeterade efter behof, den lämpligaste dosis. –
Kloralen har en oangenäm, äcklig smak, som är svår
att dölja. Medlet gifves vanligast löst i vatten med
tillsats af pomeranssyrup. Man kan naturligtvis
taga det i gelatinkapslar, men det verkar då icke
alldeles så hastigt, och detta intagningssätt blir
i längden kostsamt. Personer, som lida af hjertfel
eller svag hjertverksamhet, böra icke utan den
största försigtighet använda kloral. Likaså torde dess
begagnande icke obetingadt kunna tillstyrkas under
sjukdomar, hvilka djupt nedsatt kroppskrafterna, men
i febersjukdomar (tyfus, skarlakansfeber o. s. v.) har
man användt kloral under tidigare stadium. Meningarna
äro dock delade om gagnet deraf under sådana
förhållanden. Verkan af kloral kan förstärkas genom
samtidigt användande af morfin eller ock bromkalium.
1. P. T. C. 2. O. T. S.
Klor-ammonium. Se Ammoniaksalter.
Klorat, kem., salter af klorsyran, ClO2 . OH. Klorsyran
är en stark, enbasisk syra, som med baser ger i
allmänhet lättlösliga salter. Svårlösligast är
kaliumsaltet, kalladt klorsyradt kali. Kloraten
utmärkas deraf att de vid upphettning afgifva syre,
under det en klormetall qvarstannar. Kaliumkloratet
ger dock i första hand vid upphettning utom klorkalium
öfverklorsyrans kaliumsalt. Till följd af den lätthet,
med hvilken kloraten afgifva syre, bilda de med lätt
oxiderbara ämnen, såsom kol, svafvel, socker o. d.,
mycket explosiva blandningar. Kaliumkloratet, som
nyttjas till säkerhetständstickor, i fyrverkerikonsten
och på laboratorier för beredning af syrgas,
tillverkas fabriksmässigt genom att klorgas inledes
i en blandning af kalk och klorkalium. Det är ett
tämligen svårlösligt, i tunna, färglösa taflor
kristalliserande salt. P. T. C.
Klorid och klorur, kem., benämnas klorvätesyrans
salter eller, hvad som är detsamma, klorens föreningar
med grundämnen eller sammansatta radikaler. Klorens
föreningar med negativa radikaler utmärkas deraf att
de sönderdelas af vatten, hvarvid bildas klorväte och
hydrat. Undantag göres endast af klorkol, som är den
beständigaste af kloriderna. Klorens föreningar med
positiva metaller lösas af vatten utan sönderdelning
eller äro deri olösliga, såsom klorsilfver och
qvicksilfverklorur. De i vatten lösliga kloriderna
utmärkas deraf att de med silfversalter gifva en
ostlik, hvit fällning, som icke löses i syror, men
lätt löses i ammoniak. P. T. C.
Klorit, miner., ett grönt (Grek. chloros),
i sexsidiga taflor eller glimmerlika, icke
elastiska fjäll kristalliserande vattenhaltigt
magnesium-aluminiumsilikat, som förekommer mycket
allmänt tillsamman med jern- och kopparmalmer eller
som hufvudbeståndsdel uti bergarterna kloritskiffer,
trapp, tälgsten. Kloriten förekommer i Sverige vid
nästan alla jerngrufvor. Den synes i de flesta fall
vara en förvittringsprodukt af augit eller hornblende.
P. T. C.
Kloritskiffer, petrogr., en lökgrön till svartgrön,
föga hård, skiffrig eller fjällig bergart, bestående
af mineralet klorit med inblandning
af qvarts, fältspat, glimmer eller talk. Den
förekommer såsom underordnade lager bland
hufvudsakligen urperiodens bergarter (gneis, glimmer-,
hornblende- och lerskiffrar) samt finnes i åtskilliga
land, äfven flerestädes i Sverige. – En inom den
s. k. Dalformationen på Dalsland förekommande
finkornig, icke skiffrig, grågrön, någon gång
trappliknande och ganska hård bergart af ungefär
liknande sammansättning har blifvit kallad kloritsten.
E. E.
Klorkalk, kem., en produkt, som erhålles
genom inverkan af klorgas på släckt kalk och
bildar ett hvitt eller gulhvitt pulver af stark
klorlukt. Klorkalken synes vara en blandning af
klorkalcium, Ca Cl2, och underklorsyrlighetens
kalksalt, Ca (OCl)2. Halten af det senare, som
genom särskilda analytiska metoder (klorometri)
kan bestämmas, betingar klorkalkens värde. Klorkalk
nyttjas till blekning af väfnader (se Blekning)
och till desinfektion af sjukrum m. m. (se
Klor-rökning). Dess blekande egenskap beror derpå att
det underklorsyrliga saltet lätt bildar klorkalcium
och syre, som i utvecklingsögonblicket verkar kraftigt
oxiderande. Vid närvaro af syror bildas af klorkalcium
klorväte, hvilket med underklorsyrligheten ger
vatten och fri klor, som äfven verkar blekande.
P. T. C.
Klormetaller. Se Klorid.
Klornatrium. Se Koksalt.
Kloroform (af klor och form, här en förkortning af
formyl, myrsyrans radikal, CH), kem., en af Liebig
1831 upptäckt förening af sammansättningen CHCl3,
som erhålles genom destillation af klorkalk med
alkohol eller, på senare tider, genom sönderdelning af
kloralhydrat med alkalier. Kloroformen är en färglös,
lättrörlig vätska af sötaktig lukt och smak. Dess
egentliga vigt är 1,5253 och kokpunkt 61°. Den
löses blott spårvis af vatten, är för sig icke
bränbar, löser med lätthet fett, harts, kautsjuk
o. s. v. – På kloroformångornas egenskap att, då
de inandas, framkalla anestesi beror kloroformens
användning vid operationer och vivisektioner. Se
Anestetiska medel. P. T. C.
Klorofyll (af Grek. chloros, grön, och fyllon,
blad) l. bladgrönt, kem., bot., det gröna färgämnet
i växtens gröna delar. Klorofyllets kemiska natur
är, trots en mängd arbeten och undersökningar,
ännu högst litet känd. Man vet icke ens säkert dess
sammansättning. Svårigheterna vid undersökningen
af detsamma ligga dels i frånskiljandet af de
ämnen, som åtfölja klorofyllet, dels i dess
obeständighet. Hoppe-Seyler och Gauthier hafva
ur gröna växtdelar extraherat ett mörkgrönt,
kristalliserande ämne, som möjligen är en
sönderdelningsprodukt af klorofyll. Man har
åtminstone inga säkra grunder för antagandet att
detta ämne är fullkomligt identiskt med det i växten
förekommande. Enligt Hoppe-Seyler innehåller det
73,3 proc. kol, 9,7 proc. väte, 5,7 proc. qväfve,
1,4 proc. fosfor och 9,5 proc. syre. Den allmänna
utbredningen af klorofyll i alla de växtdelar,
hvilka funktionera som assimilationsorgan, visar,
att det har en mycket stor fysiologisk betydelse och
att det står i närmaste samband
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
