Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klorofyllparenkym ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slagen af exkrement tillåtas att blanda sig med
hvarandra än i motsatt fall. Första fasen i dessa
jäsnings- och förruttnelseprocesser torde nämligen
vara urinämnets omsättning till kolsyrad ammoniak,
hvarefter de dervid samtidigt i myriader uppträdande
bakterierna hastigt öfverföra förruttnelsen till
de fasta exkrementen. Vattenklosetten besitter den
fördelen framför andra klosetter att exkrementen
genast efter uttömningen bortspolas och afledas,
vanligen i täta jernrör till afloppsledningarna
och kloakerna, hvilkas osunda gaser genom ett å
klosettledningen och straxt under klosettens bäcken
anbragt vattenlås hindras att intränga i klosetten
och boningshuset. Vattenlåset är ett s-formadt
rör, hvaruti efter hvarje spolning en qvantitet
rent vatten qvarstannar, som afspärrar kloakgasen
frän bostaden. Alla med hemtningen förenade obehag
bortfalla vid begagnandet af vattenklosetter, hvilka
äfven med afseende derpå anses vara i sanitärt
hänseende fördelaktigare. Vattenklosetter förekommo
redan hos de gamle romarna. De äro nu mest brukliga
i Amerika och England samt hafva på senare tider
införts äfven i åtskilliga tyska städer (Hamburg,
Frankfurt a. M. m. fl.), der kloakvattnet kunnat
afledas, utan att menligt inverka på källan för
vattenledningsvattnet. I enstaka fall äro i Sverige
anordnade vattenklosetter i förening med uppsamling
och hemtning af de fasta exkrementen i särskilda i
jordvåningen förvarade kärl.
Kloss, Johann Georg Burkhard Franz, tysk forskare och
författare beträffande frimureriets historia, föddes
i Frankfurt a. M. 1787 och dog som praktiserande
läkare derstädes 1854. De vigtigaste af hans skrifter
äro Geschichte der freimaurerei in England und
Schottland (1848) och Geschichte der freimaurerei
in Frankreich (1852–53).
Kloster (af Lat. claustrum, af stängd plats),
gemensam bostad för ett antal munkar eller nunnor. I
österlandet, der det kristna munkväsendet först
uppkom (omkr. 340 e. Kr.), förekommo allmänt
följande grekiska namn på klostret: monasterion
(Lat. monasterium), plats, der man lefver ensam,
koinobion (Lat. coenobium), plats, der man lefver
tillsammans, mandra (egentl. inhägnad, stall) samt
laura (egentl. en af hus omgifven liten gata). De
österländska klostren bestodo till en början ofta af
en mängd spridda celler med ett större, för gemensam
andakt afsedt coenobium till medelpunkt. Längre
fram uppfördes vanligen – i vesterlandet nästan
uteslutande – för samtliga klosterbröderna gemensamma
boningshus, hvarigenom afspärrningen från verlden
blef fullständigare. Vid klosteranläggningar
eftersträfvades visserligen i första rummet ett
isoleradt och för verldens stormar skyddadt läge, men
ofta togs tillika hänsyn äfven till den omgifvande
traktens fruktbarhet och naturskönhet m. m. I strid
med den vanliga regeln lades tiggareordnarnas kloster
för det mesta inom städerna. – Klostrets byggnadssätt
beror af munklifvets egendomliga behof. Klosterhuset
omgifves vanligen af en mur, som ej utan vederbörligt
tillstånd öppnar
sig för munken eller nunnan. Sjelfva hufvudbyggnaden
bildar merendels en fyrhörning och omsluter en
gårdsplan, omkring hvilken löper en utåt öppen
hvalfgång ("korsgången"). På nedre bottnen ligga
samtalsrummet och refektoriet (matsalen), som
vanligen också tjenar till samlingsrum (konventsal,
kapitel) för klosterinnevånarna. I öfre våningen
äro cellerna inrymda, från hvilka korridorer stundom
leda omedelbart till den på en af husets sidor belägna
klosterkyrkan. Den simple munkens cell har i allmänhet
blott ett fönster, och bohaget inskränker sig till en
hvilobädd, ett bord och en stol. I många äldre kloster
funnos inga celler, utan i stället ett gemensamt
sofrum (dormitorium) med abbotens säng i midten. –
Efter råd och lägenhet förekomma äfven andra rum,
såsom skattkammare, bibliotek, skolsalar och gästrum
jämte hvarjehanda förrådshus och ekonomibyggnader.
Det efter bestämda regler för religiöst ändamål
inrättade samlif, som kallas klosterväsende
eller munkväsende, förekommer – mer eller mindre
utveckladt – inom flere religionsformer. Inrättningen
är af betydelse företrädesvis inom buddhaismen,
islam och kristendomen, men var ej häller alldeles
främmande för den förkristna judendomen (esséer
och terapeuter). Af de kristna kyrkorna hafva den
romersk-katolska och den grekisk-katolska kyrkan samt
den armeniska kyrkan kloster, hvaremot sådana saknas
inom den protestantiska kristenheten. Klosterlifvets
ledande grundsatser äro öfverallt desamma: askes
(verldsförsakelse, sjelfspäkning) och kontemplation
(inre betraktelse, försjunkande i ett religiöst tanke-
och känslolif). Härmed hafva dock ofta förenats
praktiska sträfvanden på missionens, själavårdens,
uppfostrans, sjukvårdens och fattigförsörjningens
områden. – Det kristna munklifvets begynnelser kunna
ledas tillbaka ända till det 3:dje årh. Eremitens
hydda var klostrets föregångare. De läror om
förgängligheten af allt jordiskt och det ensamma
lifvets höga värde, som vid denna tid predikades inom
kyrkan, i förening med den verldströtthet, som vid
tiden för det romerska rikets sönderfallande öfverallt
låg i sinnena, drefvo hela skaror af menniskor ut i
Egyptens och Syriens öcknar för att der, i afsöndring
från andra, lefva ett "fullkomligt" lif. Fasta
former erhöll detta lefnadssätt emellertid först
genom Pachomius (omkr. 340), som på ön Tabennae i
Nilen grundade den första klosterinrättningen. Snart
blef klosterlifvet allmänt i hela det kristna
Österlandet. Alltjämt bildades för detta ändamål nya
föreningar af män (munkar) eller qvin-nor (nunnor). De
österländska klostren följde vanligen den helige
Basilius’ regel (från omkr. 362). För framåtskridandet
har detta österländska klosterlif uträttat föga eller
intet. Dess betydelse inskränker sig till att under en
orolig tid hafva beredt mången trött menniskosjäl en
tillflykt undan stormarna. För mången annan åter blef
klostret endast en beqväm utväg att undandraga sig
lifvets mödosamma pligter. Ej häller kan de merendels
okunnige och fanatiske munkarnas ingripande i de stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
