Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klorofyllparenkym ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärostrider, som under 6:te, 7:de och 8:de årh. skakade
österns kyrka, sägas hafva medfört något gagn. Helt
annorlunda gestaltade sig saken i vesterlandet,
dit den nya inrättningen i slutet af 4:de och
början af 5:te årh. öfverflyttades af företrädesvis
Hieronymus (Italien), Augustinus (Nord-Afrika) och
Johannes Cassianus (södra Frankrike). Benedikt
af Nursia (död 543) gaf de vesterländska
klostren deras efter honom benämnda regel, som
sedermera i hufvudsak blef bestämmande äfven för
senare uppkomna klostersamfund. Den vesterländska
kristenhetens praktiska skaplynne afspeglas äfven
i dess munkväsende. Ur benediktinklostren utgingo
trons sändebud till hednalanden; sedan dessa vunnits
åt kristendomen, blefvo klostren medelpunkten för
ett civilisationsarbete, som stundom måste börja
med sjelfva markens uppodling. I klosterskolan togo
munkarna hand om den förmögnare ungdomens moraliska
och intellektuella uppfostran, och i benediktinerns
tysta cell mångfaldigades genom konstrik afskrift
den klassiska och den kristna forntidens literära
skatter för att bevaras åt senaste efterverld. Äfven
på det rent kyrkliga området företer klosterväsendet
i vestern en utveckling, som sticker af mot
stillaståendet inom den österländska kyrkan. Den
slappade tukten föranledde bildandet af den berömda
cluniacens-kongregationen, en sammanslutning af
franska benediktin-kloster under "ärkeabboten" af
Clugny såsom gemensamt öfverhufvud. Detta kloster,
som anlades 910, vardt under den följande tiden
utgångspunkten för det hierarkiska partiets
kyrkoreform (Gregorius VII). I flere vid denna
tid (omkr. 1100) uppkomna nya ordnar skärptes
Benedikts’ regel än mera, medan grundsatsen om
munkens afsöndring från den yttre verlden strängt
upprätthölls. Med tiggareordnarnas stiftande i början
af 1200-talet kastades deremot denna grundsats
öfver bord, på samma gång som fattigdomslöftet
erhöll sin yttersta tillspetsning. Munken lemnade
sin cell samt vardt en kringvandrande predikant
och själasörjare; klosterväsendet blef en inre
mission. Det inbrytande förderfvet kunde likväl i
längden icke hämmas. Urartningen gick öfver alla
gränser, och efter reformationens införande öppnades
klosterportarna på vid gafvel i alla protestantiska
land. Under upplysningstidehvarfvet drabbades
klosterinrättningen af hårda slag äfven hos de
katolska folken, der den likväl åter kom till heders
under den politiska reaktionen i början af 1800-talet
för att i den nyaste tiden å nyo flerestädes upphäfvas
(uti Italien 1866, i Preussen 1875, i Frankrike
1880). – I Sverige grundades de första klostren
på 1100-talet och förkofrades under följande tider
alltjämt i antal och rikedom. Efter Vesterås recess
(1527) blefvo de snart lemnade öde; dock upphäfdes
det sista svenska klostret – det i Vadstena af den
inhemska birgittin-orden – först genom beslut af
Söderköpings riksdag 1595.
Hvarje särskild orden eller kongregation – och
sådana har man räknat till ett antal af 504 – har
visserligen sina egna statut och
observanser, men alla munkar och nunnor måste
likväl aflägga de tre klosterlöftena: om lydnad,
fattigdom och kyskhet. Löftenas afläggande föregås
af en proftid (noviciatet), som vanligen är bestämd
till ett år. Löftena kunna för öfrigt gifvas
antingen för lifstiden eller för vissa år eller på
obestämd tid. Inom klostren hafva uppkommit vissa
tjenster, som bestridas af dertill förordnade munkar
(klosterofficialer). Klosterföreståndarens titel
vexlar efter klostrets betydenhet: abbot, prost,
prior, superior, guardian, rektor. Föreståndarinnan
för ett nunnekloster kallas abbedissa, prostinna,
priorinna eller domina. Öfver alla till en
kongregation hörande kloster föres i de flesta fall
uppsigt af en ordensgeneral, som är bosatt i Rom och
inför påfven ansvarar för sin förvaltning. Tillsammans
med generalen bilda provinsialerna (kongregationens
högsta representanter inom hvarje särskild provins)
ordens generalkapitel. P. F.
Kloster. 1. Socken i
Malmöhus län. Se S:t Peters kloster. – 2. Socken i
Södermanlands län, Österrekarne härad. Arealen 5,059
har. 1,586 innev. (1883). Annex till Eskilstuna,
Strengnäs stift, Vesterrekarne kontrakt. –
3. Bruksegendom i Husby socken, Kopparbergs län,
nära Klosteråns utlopp i Flinösjön, tillhör
Klosters aktiebolag, som inom Kopparbergs län eger
följande fastigheter: i Husby socken jordegendomarna
Kloster, Stjernsund, Långshyttan, Hienshyttan och
Engelsfors med underlydande hemman samt följande
jernbruk: Klosters bruk, med plåtvalsverk,
hammarsmedja med tvänne smälthärdar och gasvällugn,
galvaniseringsverkstad, plåtslagareverkstad och
krutbruk (hvilket under de senare åren ej varit i
verksamhet), Långshytte bruk, med tvänne masugnar,
bessemerverk, ånghammareverkstad, gjuteri och
mekanisk verkstad, tegelverk och qvarn, Stjernsunds
bruk, med medium- och finvalsverk samt smältsmedja
och qvarn, Silfhytteå såg samt Engelsfors bruk,
med smältsmedja och manufakturverkstad. Vidare
eger bolaget smärre egendomar i Stora Skedvi och
Garpenbergs socknar, Stadbergs egendom med tegelverk
och qvarn i Vika socken, Edske bruk (nedlagdt) jämte
mindre hemman i Torsåkers socken, Gefleborgs län, samt
Galtströms bruk i Njurunda socken, Vesternorrlands
län. Sammanlagda arealen af bolagets egendomar
utgör omkr. 25,000 har, taxeringsvärdet omkr. 2
mill. kr. Den årliga tillverkningen utgör omkr. 6,000
tons jern- och ståleffekter samt omkr. 1,000 standards
(4,670 kbm.) virke. Bolaget erhåller sitt malmbehof
till största delen från sin grufva Rellingsberget,
1,5 km. från Långshyttan, men det har äfven andelar
i Bispbergs, Norbergs m. fl. grufvor. – K. har sitt
namn af det kloster, Gudsberga (se d. o.), som förr
låg på dess plats. Brukets äldste kände egare var
bergsmannen Olof Blåå, i midten af 1600-talet. Der
funnos då 3 masugnar, 8 härdar och 4 hammare. Hans
dotter Kristina Blåå blef 1719 gift med sedermera
majoren Anders Rosenborg, hvarigenom egendomen kom
till denna slägt. Rosenborg erhöll såväl privilegium
att vid K. idka manufaktursmide för 1 knipp- och 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
