Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klorofyllparenkym ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
merendels omärkliga afsöndringsfogar, likasom delad i
större eller mindre kul- eller klotformiga partier,
som bestå af fullkomligt samma mineralblandning
som den mellanliggande bergartsmassan, och
hvilka vanligen framträda först vid bergartens
sönderslagning. Den klotformiga afsöndringen
torde, i likhet med den pelareformiga m. fl.,
hafva uppstått till följd af någon förändring
hos bergarten – afsvalning, uttorkning l. dyl. –
sedan den redan var bildad. Hos block och stenar
af vissa slag granit, diabas eller sandsten kan man
stundom få se en art klotformig afsöndring, som, då
bergarten legat blottad för luften, uppstått genom
vittringsprocessens successiva inträngande från ytan.
E. E.
Klotgranit. Se Klotdiorit.
Klotho (Lat. Clotho), Grek. mytol., "spinnerskan",
hon, som spinner lifstråden, en af de tre moirerna
(parcerna), ödets gudinnor. Se Moira.
Klotporfyr, petrogr., en porfyr, i hvilken äro
utsöndrade, mer eller mindre talrikt, kulor eller
klot af merendels något olika sammansättning än
porfyrgrundmassan sjelf. Kloten, från en ärts
till ett hufvuds storlek, bestå af koncentriska
skal eller lager, det ena innanför det andra, och
omsluta innerst stundom ett korn af fältspat eller ett
litet hålrum, hvars väggar ej sällan äro beklädda med
kristaller af kalkspat, qvarts, fluss-spat eller annat
mineral. Klotporfyr förekommer i Thüringen, Sachsen,
Schlesien, Ungern o. s. v., äfvensom vid Ajaccio på
Corsica, vid sistnämnda plats benämnd pyromerid. E. E.
Klotstruktur l. sferoidalstruktur, petrogr., säges
en bergart ega, hos hvilken mineralbeståndsdelarna
delvis äro koncentriskt ordnade till små kulor eller
klot, som ligga antingen tätt intill hvarandra
eller mera skilda och som från en storlek af
blott några få linier kunna uppnå flere fot i
genomskärning. Klotstrukturen är väl egentligen
att anse som ett slags konkretionsbildning
och torde böra skiljas från den klotformiga
afsöndringen. Klotdioriten på Corsica erbjuder
ett vackert exempel på klotstruktur, hvilken äfven
uppträder inom granit och porfyr m. fl. bergarter.
E. E.
Klotz, Christian Adolph, tysk filolog, f. 1738, gjorde
sig tidigt känd genom satirer och dikter på latin. Han
vardt 1763 ordinarie professor vid Göttingens och 1765
vid Halles universitet. Fredrik II i Preussen utnämnde
honom 1766 till geheimeråd. K. dog redan 1771. –
Hans fåfänga att vilja gälla som ett orakel för den
goda smaken och som första auktoritet inom klassisk
fornkunskap uppkallade mot honom Lessings och Herders
skoningslösa kritik, och det är förnämligast genom
denna som K:s namn gått till efterverlden. (Hamann gaf
honom spenamnet "den latinske Gottsched", och genom
Lessing kom uttrycket "klotzianism" i omlopp såsom
beteckning för oädel polemik). Sjelf utöfvade K. en
vidsträckt verksamhet såsom literaturgranskare i de
af honom utgifna "Acta literaria" (7 bd, 1764–72),
"Neue Hallische gelehrte zeitungen" (6 bd, 1766–71)
och "Deutsche bibliothek der schönen wissenschaften"
(6 bd, 1767–71), hvartill slöt sig
"Bibliothek der elenden scribenten" (7 bd,
1768–71). Dessa literära tidskrifter grundades
såsom opposition mot Nicolais "Allgemeine
deutsche bibliothek", i hvilket K. först hade
varit medarbetare. Hans antiqvariska skrifter
sakna ej förtjenster, i synnerhet hvad beträffar
framställningens liflighet, men lida af ytlighet i
forskningen och af det estetiserande behandlingssätt,
som den tidens "schöngeister" gerna använde för
den klassiska forntiden. Också uppvisade Lessing
(hufvudsakligen i "Briefe antiqvarischen inhalts")
och Herder (i "Kritische wälder") haltlösheten i K:s
skriftställareskap. Denne sökte hämnas genom plumpa
motskrifter, men hans anseende sjönk alltjämt. Han
verkade för öfrigt ganska framgångsrikt för latinets
studium genom sina dikter på detta språk, Carmina
omnia (1766), Opuscula philologica et oratoria
(1772), samt kritiska upplagor af antika författare.
Klotz, Reinhold, tysk filolog, f. 1807, blef
1832 e. o. professor och 1849, efter Hermanns
död, ordinarie professor i klassisk filologi vid
universitetet i Leipzig. Död 1870. K. utvecklade
stor flit i den textkritiska behandlingen af den
grekiska och den romerska literaturen. Han utgaf
bl. a. Clemens Alexandrinus’ "Opera omnia" (4 bd,
1831–34), tragedier af Euripides samt Devarius’ "Liber
de graecae linguae particulis" (2 bd, 1835–42). Bland
de latinske författarna valde han främst Cicero till
föremål för sin forskning. Han ombesörjde en reviderad
upplaga af dennes samlade verk (11 bd, 1851–56;
2:dra uppl. 1863–72), utom det att han särskildt
utgaf hans tal m. fl. skrifter. Ett värderikt arbete
är K:s Handwörterbuch der lateinischen sprache (2
bd, 1847–57; 6:te uppl. 1879). Nämnvärda äro äfven
hans Handbuch der lateinischen literaturgeschichte
(1:sta delen, 1846) och Handbuch der lateinischen
stilistik (utgifven 1874). K. ledde det filologiska
seminariet i Leipzig och deltog 1832–56 i redaktionen
af "Jahrbücher für philologie und pädagogik".
Klubb (Eng. club, som af W. Skeat sammanställes med
Sv. klump, dial. klubb, och således egentl. betyder
en hop, en samling af menniskor), slutet sällskap
af personer med samma yrke eller samhällsställning,
hvilka mötas i en bestämd lokal för att äta eller
dricka i samqväm, läsa tidningar, roa sig med spel
eller utbyta tankar i allmänna frågor; ett sådant
sällskaps lokal. – England är klubbväsendets
hemland. Församlingsfriheten, den utvecklade
allmänandan, de uppdrifna fordringarna på lifvets
beqvämligheter och det stela umgängeslifvet inom
familjerna hafva varit de främst verkande orsakerna
till uppkomsten af de engelska klubbarna. Under 17:de
och 18:de årh. uppstodo flere sådana; de hade sina
samlingsrum på dåtidens kaffehus och spisqvarter. Den
första man känner var Bread streat (Friday street)
club, stiftad af Sir Walter Raleigh. Bland dess
medlemmar finna vi Shakspeare, Beaumont, Fletcher och
Donne; den hade sitt tillhåll på "Mermaid tavern". En
dylik, som något senare höll till på "Devil tavern",
sades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
