- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
907-908

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klubbekriget ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mindesmärker, aftegnede på en reise gjennem en del af
det nordenfjeldske
(1823). O. A. Ö.

Klyfbarhet, petrogr. Med klyfbarhet hos en bergart
menas dess egenskap att låta klyfva sig med jämna
ytor, klyf-ytor, vanligen lättare i en viss riktning
än i andra. Hos skiktade bergarter öfverensstämmer
denna riktning i allmänhet med skiktytornas; men
stundom bilda klyf-ytorna en mot dessa ganska stor
vinkel, såsom händelsen t. ex. är hos lerskiffern
vid flere takskifferbrott såväl i England som i
Sverige. Orsaken till denna afvikelse anses ligga
i en sammanpressning, som berglagren undergått,
och hvarvid klyfbarhet uppstått vinkelrätt mot
den sammanpressande kraften. En sådan från den
ursprungliga skiktningen afvikande klyfbarhet
kallas äfven falsk eller transversal skiffring. Hos
massformiga bergarter är klyfbarheten likaledes ej
sällan något, ehuru obetydligt, mera utvecklad i en
riktning än i andra. E. E.

Klyf-fotingar. Se Entomostraca.

Klyfsvampar. Se Schizomycetes.

Klyft, ett stundom brukadt uttryck for bergart. Man
säger t. ex. fyndig klyft, ädel klyft (om
malmen består af en ädel metall), ofyndig
klyft, fast klyft o. s. v. Äfven betecknas med
klyft större eller mindre sprickor i berget.
Th. N-m.

Klyftamon, trakt n. v. om Billingen, inom Vadsbo
härad af Skaraborgs län. – Namnet, hvilket i den gamla
Vestgötalagen har formen Klittamon och på 1400-talet
förändrades till det nu varande, har troligen afseende
på de delvis branta klippsidor och de smala dälder
eller klyftor, som förekomma här och der inom trakten.
E. E.

Klyfvare. Se Segel.

Klyfverbom (klyfvarebom), sjöv., den från
bogsprötet å större fartyg utskjutande bom, som tjenar
till fäste för det tåg, vid hvilket klyfvaren är
fastlitsad. Klyfverbommen är trädd genom bogsprötets
esselhufvud samt försäkrad vid bogsprötet medelst
jernkettingar och surrningar. Genom en jernring på
klyfverbommen utskjuter jagerbommen. Se Bogspröt.
L. H.

Klyföppningar (Grek. stomata, af stoma, mun),
bot., kallas ett slags små springformiga öppningar
(intercellular-rum), hvilka finnas endast i
växternas öfverhud (epidermis). De uppkomma
genom klyfning af väggen mellan två, sedermera
trubbigt halfmånformiga eller njurformiga celler,
"läppcellerna", hvilka sålunda omgifva hvarje
klyföppning. Genom klyföppningarna, hvilka leda
in till en omedelbart innanför dem belägen håla,
andhålan, stå växtdelarnas intercellulargångar i
förbindelse med den yttre luften. De tjena som ett
slags ventiler för luftströmningen genom växtens
delar och reglera afdunstningen samt luftutbytet
med atmosferen derigenom att läppcellerna kunna
öppna sig och sluta sig samman alltefter olika
förhållanden. Utsatta för ljus och fuktig värme,
öppna de sig; vid hög temperatur i torr luft,
hvarigenom stark afdunstning förorsakas, sluta de sig
i allmänhet tillsammans. I vatten och vid hastiga
temperaturvexlingar sammansluta sig de flesta,
och om natten äro de till största antalet stängda.

Genom konstgjord belysning kan man få dem att öppna
sig om natten, liksom att genom ljusets utestängande
sluta sig samman om dagen. Klyföppningarnas läppceller
äro de enda öfverhudsceller, som innehålla
klorofyll och stärkelse. De äro karakteristiska
för öfverhudsväfnaden, men finnas dock ej i all
öfverhud. De saknas nämligen hos alla bålväxter, hos
alla rötter och hos de flesta i vatten nedsänkta
växtdelar. De finnas deremot på alla yngre i
luften befintliga organ, i synnerhet å alla gröna,
örtartade delar och förnämligast å örtbladens
undre sida, der de äro mycket talrika. Ett blad
kan hafva flere tusen klyföppningar, ehuruväl
öfre sidan t. o. m. kan sakna alla sådana. Ju mer
förtjockad öfverhuden är, af dess större vigt äro
klyföppningarna för växtens andning (jfr Andning).
O. T. S.

Klyka, sjöv., en gaffelformig jernpjes, hvars
bultformiga ände nedsättes i hål i relingen för att
utgöra stöd för bommen eller för att mottaga mindre
rundhult etc. eller för

illustration placeholder


att vid rodd tjena till stöd för årorna. Pjesen kallas
alltefter sitt olika ändamål bomklyka (fig. 1),
relingsklyka (fig. 2) eller roddklyka (fig. 3).
L. H.

Klymene (Lat. Clymene), Grek. mytol., en dotter
af Okeanos och Thetys, enligt Hesiodos förmäld med
titanen Iapetos (se d. o.). A. M. A.

Klynnedelad, gaffeldelad, tvådelad, dichotomus, bot.,
betecknar en delning eller förgrening efter tvåtalet,
så att hvarje axel (stam eller gren) hos en växt delar
sig i två grenar. En sådan klynnedelning förekommer
tydlig i synnerhet i vissa blomställningar, såsom i
det "tvåsidiga blomknippet" eller den "klynnedelade
blomkvasten" hos Erythraea centaurium L. m. fl.,
men äfven stundom ända från stjelkens bas, såsom
hos Radiola linoides Roth, Viscum album L. m. fl.
O. T. S.

Klys, skeppsb., de kortare rör af gjutet jern,
hvilka man anbringar i ett fartygs bog (bogklys),
däck (däcksklys) eller sidor (sidoklys) i ändamål
att derigenom leda ankarkettingar eller ankartåg
samt bogserings- eller förtöjningstågvirke. Klyset
är vid båda ändar försedt med utliggande flensar,
genom hvilka de bultar inslås, som fasthålla klyset. –
För att kunna täta ett bogklys, då kettingen ej ligger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 13:28:04 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfah/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free