Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knipphammare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
literatur. Hvilket uppseende de väckte bevisas
äfven deraf att de alla snart nog öfversattes till
danska och tyska. – Emellertid hade under denna
ansträngande verksamhet friherrinnan von K:s helsa
blifvit alltmer vacklande, och icke ens en vistelse
under ett blidare luftstreck (Tyskland) sommaren 1846
(färden skildrades i Bref till hemmet, 1847) skänkte
någon bot. Hon tillbragte sin sista tid i stilla
undergifvenhet och afled på Skålltorp, vid Skara,
d. 13 Febr. 1848. – Utom ofvannämnda arbeten utgaf
friherrinnan von K., alltid anonymt, Stånds-paralleler
(1838), Tante Lisbeths 19:de testamente (s. å.),
Skizzer (två samlingar, 1841 och 1845; 2:dra
saml. i ny uppl. 1867), Torparen och hans omgifning
(1843), Förhoppningar (1843–44), Två fruar (1846,
en bearbetning af I. Hahn-Hahns roman "Zwei frauen")
m. m. Hennes Minnen, ett oafslutadt arbete, som blott
omfattar hennes barndom, offentliggjordes först 1861,
i tidningen Aftonbladet. Samtliga dessa verk, med
undantag af de båda sistnämnda, hafva öfversatts på
danska och tyska ("Torparen" äfven på engelska, af
M. Howitt, och "Cousinerna" på franska, 2 upplagor, af
C. Du Puget). Friherrinnan von K:s författarerykte har
under de senaste årtiondena mer hvilat på hörsägner
än på studiet af hennes arbeten. Det är emellertid
ganska möjligt, att hennes träffande skildringar från
hennes samtids finare samhällskretsar, med sin trogna
och likväl eleganta hållning, sin fina psykologiska
iakttagelse och lättflytande, behagliga stil, ännu
en gång skola komma till heders. -rn.
2. Knorring, Frans Peter von, finsk prest
och skriftställare, sonson af den ofvannämnde
Frans Henrik, föddes på Kumogård i Kumo socken
d. 6 Okt. 1792. Han blef 1810 student i
Åbo, 1817 lektor vid Haapaniemi krigsskola,
hvilken han åtföljde, då den 1819 under namn
af kadettkår flyttades till Fredrikshamn,
och 1833 kyrkoherde i Finströms församling på
Åland. Död derstädes 1875. Anmärkningsvärdast bland
von K:s skrifter är Gamla Finland eller det
fordna Wiborgska gouvernementet (1833), ett
verk, som innehåller en mängd upplysningar om
det s. k. Gamla Finlands geografiska, ekonomiska och
administrativa förhållanden. Dessutom författade
han en mängd afhandlingar och uppsatser, mestadels
af ekonomiskt, medicinskt och pedagogiskt innehåll.
M. G. S.
3. Knorring, Eugen Teodor von, finsk ämbetsman,
den föregåendes broder, född på Kumogård i
Kumo socken d. 12 Jan. 1812, blef 1830 student i
Helsingfors samt, efter att hafva tjenstgjort i
både Åbo och Vasa hofrätt, 1850 landssekreterare
i Vasa län, 1853 assessor i Åbo hofrätt
och 1862 senator i justitie-departementet.
1863 utnämndes han till prokurator i Finlands senat.
Om det nit han i denna egenskap ådagalade vittna de
innehållsrika Berättelser i anledning af ämbetsresor
i landet, som han 1865 och 1867 offentliggjorde.
Varmt intresserad för utvecklingen af Finlands
konstitutionella statsskick var han verksam medlem
i flere komitéer, som hade i uppdrag att utarbeta
förslag derom. Bland föremålen för hans omvårdnad må
dessutom nämnas fängelseväsendet, hvars förbättring
genom hans verksamhet i regeringen och såsom
skriftställare i betydlig mån påskyndades. På hans
initiativ grundades 1870 Fängelseföreningen i Finland,
hvilkens förste ordförande han var. 1867 var von
K. medlem af ridderskapet och adeln vid landtdagen,
der han röstade emot ett af regeringen framlagdt
förslag till ny tryckfrihetslag. Detta modiga
handlingssätt torde hafva varit anledningen till
att han inom kort förflyttades från det vigtiga
prokurators-ämbetet till ledamot i senatens
justitie-departement. 1871 blef von K. biträdande
chef vid civilexpeditionen af ekonomie-departementet
och utnämndes 1874 till vice-ordförande i senatens
justitiedepartement. Död d. 10 Juni 1874. M. G. S.
Knosos (äfven Knossos, Gnosos l. Gnossos), urgammal
forngrekisk stad på norra sidan af Kreta, ett stycke
från kusten. I fornsagorna prisas K. såsom hela Kretas
hufvudstad och Minos’ residens, och ännu under den
historiska tiden var det den största och mäktigaste
staden på ön. Det gamla namnet återfinnes i det
nuv. ortnamnet Knossu, men af fornlemningar återstår
föga, sannolikt emedan byggnadsmaterialet blifvit
användt vid uppbyggandet af den under medeltiden
anlagda staden Kandia eller Megalokastro,
hvilken ligger vid pass 7 km. nordligare, på
samma plats som det forna Herakleion, Knosos’
hamnstad. Af den berömda labyrinten, hvilken
Daidalos enligt sagan uppfört på Minos’ befallning
till bostad och fängelse åt Minotauros, sökte
man redan under forntiden förgäfves något spår.
A. M. A.
Knoten, zool. Se Gnodingsslägtet.
Knotor, anat. Se Ben.
Knottslägtet, Ceratopogon Meig., zool., ett till
ordningen Diptera och myggornas familj (Culicina)
hörande insektslägte. Antennerna hafva 13 leder, hos
hannen endast vid basen fjäderlika. Kroppen är liten,
svart, nästan utan hår. Knotten flyga kort och röra
sig mer krypande eller hoppande. Honorna äro mycket
blodtörstiga. Skandinavien hyser mellan 60 och 70
arter af knottslägtet. "Svidknottet", C. pulicaris
L., är svartaktigt med askgrå mellankropp;
svängkolfvar och ben äro blekgula, låren enkla,
oväpnade, vingarna hvitaktiga, brunprickiga. Denna
plågsamma insekt är allmän i hela Skandinavien,
synnerligen talrik i Lappland. Honan kryper gerna
in i ögonvrån på sitt offer och sticker svårt.
O. T. S.
Knowles [nåls], James Sheridan, engelsk dramaturg och
skådespelare, f. på Irland 1784, d. 1862, visade redan
i gossåldern brådmogna literära anlag. Han egnade sig
först åt militäryrket och medicin, men sedermera åt
skådespelarekonsten och författade derjämte dramer,
som gjort honom till en af Englands mest omtyckta
skådespelsförfattare i nyare tider. Ehuru flere
af hans sorgspel hade stor framgång, såsom Caius
Gracchus (1815), Virginius (1820), Wilhelm Tell
(1825), Alfred the great (1831), lyckades han dock
bäst i lustspelet; särskildt rönte Hunchback (1832)
och The love chase (1836; "De kära", 1844) mycket
bifall. K:s sträfvan gick ut på att höja engelska
teatern genom att efterlikna de äldre engelske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
