Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knuthenborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den grundlagstiftande riksförsamlingen och
1849 af den stora landbokommissionen samt var
från 1851 "forstander" för Herlufsholm, 1852–53
folketingsman och 1854–55 landstingsman. Död d. 8
Jan. 1856. – 1818 hade han ärft Knuthenborgs
grefskap, som han skötte med stor kraft.
E. Ebg.
Knuthenborg, danskt grefskap på Låland, upprättadt
1714 för Adam Kristofer Knuth, omfattar nio
hufvudgårdar med tills. 1,600 har åker och äng samt
1,540 har skog. Till grefskapet höra dessutom flere
bondgårdar och ett fideikommisskapital af 900,000
kr. K. gård, grefskapets sätesgård, i Hunseby socken,
5,5 km. n. v. om Maribo, hette ursprungligen Årsmärke
samt tillhörde i 16:de och 17:de årh. slägten Urne
och derefter familjen Lerche. En medlem af sistnämnda
familj var moder till den förste grefve Knuth. 1855
påbörjades en ny präktig hufvudbyggnad, men
uppförandet deraf afstannade. En stor park i engelsk
stil omgifver slottet. Sedan 1874 innehafves K. af
grefve Adam Vilhelm Knuth (f. 1853). E. Ebg.
Knut Håkonssön jarl, norsk storman, vanligen kallad
Junker Knut, son till jarlen Håkon Galen, vistades
efter faderns död (1214) i Sverige, hvarest hans
moder, Kristina, hade äktat vestgötalagmannen Eskil,
Birger jarls broder. Skule jarl sökte först att
få honom till förevändning för sina upprorsplaner,
men vid valmötet i Bergen 1223 blef hans arfsrätt
till kronan icke erkänd, ehuru sändemän kommit dit
att tala för hans sak. Efter Sigurd Ribbungs död
(1226) togo ribbungarna på hans ränkfulla moders råd
honom till konung; men partiets dagar voro redan
räknade. Konung Håkan Håkansson slog, sedan han
förgäfves sökt förlikning med K., ribbungarna gång
på gång i trakten omkring Mjösen; och öfvergifna af
sitt folk, måste K. och hans höfdingar gifva sig i
konungens våld (1227). Håkan gaf K. nåd, och denne
var honom sedan ständigt trogen. K. äktade en dotter
till Skule jarl, men då denne antog konunganamn,
blef K. hans bittraste fiende. Under inbördes kriget
ledde han, under namn af jarl, försvaret af Viken,
förlorade slaget vid Låka, men slog sedermera,
i förening med konung Håkan, Skule i det afgörande
slaget vid Oslo (1240). K. fick stora förläningar i
Trondhjem och i Sogn samt var näst konungen landets
mäktigaste man. Ett korståg, som han lofvat företaga
mot tatarerna i Ungern eller sarasenerna, kom icke
till stånd; deremot nämnes han som skeppshöfvitsman i
kriget mot Danmark och som konungens rådgifvare. Under
Magnus’ och Ingeborgs bröllop (1261) insjuknade han
och dog, 54 år gammal, i Bergen, i hvars Kristkyrka
han är begrafven. "Han beskrifves", säger Munch,
"som en reslig och vacker man, väl bevandrad i boklig
lärdom, utrustad med godt förstånd och i besittning
af flere ovanliga kunskaper, särskildt beträffande
stenarnas hemliga krafter, belefvad och gifmild;
men liksom så många andra norska höfdingar på den
tiden var han alltför begifven på dryckenskap och
skall dessutom, när han blef berusad, hafva varit
mycket våldsam och oregerlig." O. A. Ö.
Knut Jonsson, drots. Se Blå, sv. slägt, 2).
Knut Jonsson, lagman i Vestergötland, tillhörde en
slägt, som förde 3 rosor i sigillet. Han var son af
konung Håkan Magnussons anhängare Joan Knutsson
och Benkta Algotsdotter (griphufvud). Mellan
1434 och 1438 nämnes han såsom medlem af svenska
rådet och lagman i Vestergötland. Med sin hustru
Agnes Alfsdotter, en dotter af norska riksrådet
Alf Haraldsson till Sandbö, hade han flere barn,
af hvilka Jöns Knutsson blef höfvitsman på Dal samt
svenskt riksråd och Alf Knutsson höfvitsman i Bergen
och norskt riksråd. K. H. K.
Knut Magnusson, storman, var son till folkungen Magnus
Broke och (såsom det i tvänne svenska kronologier
uppgifves) Katarina, en dotter af konung Erik
Knutsson. K. M. deltog i upproret emot Birger jarl,
hvarför han afrättades efter slaget, vid Hervadsbro
1251. K. H. K.
Knut Magnusson, storman, riddare, var troligen brorson
till den bekante marsken Tyrgils Knutsson och förde
liksom denne ett lejon i vapnet. K. M. var först
lagman i Värmland och sedermera i Vestergötland. Som
konung Birger Magnussons råd omtalas han 1305,
men sedermera synes han hafva slutit sig
till hertigarnas parti och blef en af deras
testamentsverkställare. Efter deras död (1318)
nämnes han som hertiginnorna Ingeborgs och sedermera
såsom konung Magnus Erikssons råd samt var en af dem,
som rådet utsände för att åvägabringa föreningen
med Norge 1319. I de bekanta föreningarna i Upsala
(1319) och Skara (1322) var han en deltagare,
och vid rådets förlikning med enkehertiginnan
Ingeborg, 1326, bestämdes, att hennes morgongåfva
skulle öfverlemnas åt honom. Han deltog äfven uti
revisionen af Södermanlandslagen 1327 och var konung
Magnus följaktig på hans friarefärd till Frankrike
1334. Sista gången han nämnes i handlingarna är
1339, då han omtalas såsom en bland löftesmännen vid
konung Magnus förlikning med de norske stormännen.
K. H. K.
Knutning, skeppsb., en sammansättning mellan
två timmer, hvilken utföres på det sätt att
timrens ändar förenas halft i halft med en
laxstjertformig fällning. Vid tillverkningen af
luckkarmarna på fartygsdäck tillämpas knutning.
J. G. B.
Knut Porse, hertig af Halland, var en bror- eller
systerson till den Peter Porse, som under konung
Magnus Ladulås’ regering (1275–90) vistades i
Sverige. Enligt nyaste forskningar antages han
hafva varit son till den Nils Knutsson, som deltog i
danske konungen Erik Glippings mord. Säkert är att
han var bördig från Halland och förde Porse-vapnet
(tre sjöblad). I svenska historien framträder han för
första gången under tiden närmast efter Nyköpings
gästabud (1317), då han utmärkte sig i striden,
emot konung Birger Magnusson. Derefter var han en
af svenska rådets fullmäktige vid åvägabringandet
af föreningen med Norge (1319) samt troligen redan
då höfvitsman på Varberg. Han synes haft ett i hög
grad ränkfullt och äfventyrslystet sinne samt varit
en man af ungefär samma art som den i Nyköping aflidne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
