Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knuthenborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öronpenseln, ett streck ofvanför och ett under
ögat hvita eller gulhvita samt undre kroppsdelarna
hvitgrå. Penselsvinet är hemma i vestra Afrikas
kustland, företrädesvis Guinea och trakten kring
Kamerunmynningen; om dess lefnadssätt i vildt
tillstånd känner man ingenting. En annan art
af detta slägte är tofssvinet, P. africanus,
som tillhör södra och mellersta Afrika samt blir
något större än föregående art; det är rödaktigt
gråbrunt, med hvitgrå man och blekgrått ansigte.
C. R. S.
Knöppel, Kristofer, dramatisk författare,
öfversättare, föddes i Filipstad 1718, kom till
Upsala 1738, men egnade sig snart åt den då nyss
uppblomstrade "svenska teatern", ej blott såsom
skådespelare, utan äfven som öfversättare och
författare för scenen. Han afträdde emellertid
från denna på 1740-talet, i harmen, säges det,
deröfver att han gick miste om den direktörsplats han
eftersträfvat. Sedan dess var han lärare i franska
språket, jämte det han fortsatte sitt dramatiska
författareskap. Han afled i Stockholm d. 13 April
1800. – K:s dramatiska original utgöras af det
lilla skämtet Gudarnas rådslag, om fruentimret må
fria sjelft (1744) samt Mötes-platsen i mörkret,
lustspel i en akt (1750), en fars med liflig dialog
och underhållande plan. Han öfversatte dessutom för
scenen Molières "L’écoie des maris" (Manns-scholan,
uppf. 1740, tr. 1741) och "Les fâcheux" (De
förtretelige, uppf. 1740, tr. 1741), Regulus af
Pradon (uppf. 1741, tr. 1742) samt stycken af de La
Motte, Legrand, Saint-Foix m. fl. Äfven som lyrisk
och skämtsam skald offentliggjorde han anonymt en
del stycken, af hvilka det på sin tid mest bekanta
var den flere gånger omtryckta Sagan om korfven
(1745), en ledigt rimmad "conte" af mycken humor
i framställningen. I sina senare år utgaf han en
öfversättning af Vernets Socratiska samtal (1780).
-rn.
Knös, gammal svensk slägt, hvars anor med säkerhet
kunna följas till början af 1600-talet, då en
välmående bonde vid namn Olof innehade hemmanet Knorrn
l. Knörrn i Hangelösa socken i Vestergötland, efter
hvilket slägthemman en dennes son Börje (Birger),
"heideridare" (jägmästare) öfver Elfsborgs län
(d. 1711), antog namnet Knös.
1. Knös, Olof Birgersson, prest, född d. 5 Juli 1683
i Ods församling i Vestergötland, var son till
den ofvannämnde Börje. Efter att hafva genomgått
Skara läroverk blef han student i Upsala 1703,
promoverades till filos, magister 1713, ämnade på
professor J. Upmarcks tillrådan gå den akademiska
vägen, men fick, utan ansökan, genom biskop Svedbergs
försorg rektoratet vid Mariestads skola, hvilket han
tillträdde 1716, samt blef 1729 kyrkoherde i Vånga
och 1730 kontraktsprost. Död i Vånga d. 7 April
1748. – K. åtnjöt högt anseende som prest, teolog
och menniska, hvarför han var en af den kraftfulle
biskop Svedbergs intimaste vänner och mest anlitade
medhjelpare i dennes nitiska sträfvanden för stiftets
bästa. Han utgaf några akademiska dissertationer,
tal vid prestmöten, latinska och svenska verser
m. m. J. P.
2. Knös, Anders Olofsson, teolog och pedagog,
den föregåendes son, föddes i Mariestad d. 3
Febr. 1721. Tidigt utvecklad, hade han redan vid tio
års ålder genomläst hela Nya testamentet på grekiska
och dertill skrifvit latinska anmärkningar, som ännu
finnas i behåll. Efter fullbordad skolundervisning
vid Skara läroverk inskrefs K. 1737 som student
i Upsala, der han med ifver och framgång skötte
företrädesvis filosofiska studier samt blef en
framstående anhängare af och förkämpe för den wolfska
filosofien. 1741 blef han filos. kandidat. Genom
sin gradualafhandling, De principiis et nexu
religionis revelatae et naturalis, uppväckte han
mot sig en storm från teologiska fakultetens sida,
hvilken dock genom ett kanslersbref stillades, och
K. blef 1743 promoverad till filosofie magister. Äfven
i Tyskland hade han då förvärfvat rykte för sin lärdom
och sitt skarpsinne. Hans önskan att få stanna som
lärare vid universitetet gick om intet; och då hans
lifsåskådning vid samma tid genom en inre brytning
förändrades från en teoretisk-filosofisk till en mera
praktisk-kristlig, sålde han hela sitt rikhaltiga
filosofiska bibliotek, lemnade universitetet och
blef, efter skedd prestvigning 1747, sin faders
adjunkt. K. blef 1749 domkyrkoadjunkt och 1751
gymnasiiadjunkt i Skara, 1752 rektor i Mariestad
och kyrkoherde i Leksbergs prebendepastorat,
1756 filosofie lektor i Skara, 1757 andre teologie
lektor och kyrkoherde i Vinköls prebendepastorat,
1758 kontraktsprost, 1767 förste teologie lektor och
kyrkoherde i Götene prebendepastorat,
1768 teol. doktor och 1771 domprost i Skara.
1769 och 1778 kallades han af stiftets presterskap
till riksdagsman och var i denna egenskap
sistnämnda år en af faddrarna vid kronprinsens
dop. Två gånger, 1767 och 1788, var han
uppförd på biskopsförslag i andra rummet.
Till Upsala universitet stod emellertid fortfarande
hans håg. Teologiska lärareplatser sökte han
derstädes tre gånger och blef
1770 enhälligt uppförd på förslag till teologie
professor, men förbigicks vid utnämningen. Den sista
utmärkelse, som gafs honom, var att han 1793 blef
ledamot i den s. k. kongl. Ecklesiastik-komitén.
Han afled i Skara d. 29 Maj 1799. – K. utöfvade
en icke obetydlig teologisk skriftställareverksamhet,
utmärkt af den öfvertygelse, hvilken
präglade hans lif, nämligen att den sanna
kristendomen är trons hängifvenhet, hvilken verkar
hjertats förändring och lefvernets förbättring.
Till följd deraf intog han en friare ställning till
dogmatiken, hvarigenom han invecklades i teologiska
strider och äfven beskylldes för heterodoxi.
Men han åtnjöt dock alltid allmän aktning för sin
fromhet. Bland hans utgifna skrifter märkas, utom
disputationer och predikningar, Institutiones
theologiae practicae (1768), Observationes
apologeticae ad illustrationem argumenti de
synergismo recentiori (1769), Anmärkningar
öfver Psalmboken och dess förbättring i anledning af
Prof-psalmboken (s. å.), Compendium theologiae
practicae (1773), Anmärkningar öfver Pauli epistel
till the romare under jemförelse af Nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
