Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koboltgrönt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den mot tronen fientliga faktionen, var ordförande i
utskottet för utrikes ärenden och rådde ifrigt till
den yttre fredens bibehållande. Under det värsta
skräckväldets tid satt han fängslad. Derefter
egnade han sig åter ostördt åt sin vetenskapliga
verksamhet i Strassburg, med undantag af åren
1802–08, då han såsom medlem af tribunatet vistades
i Paris och bl. a. arbetade för återupprättandet
af den protestantiska högskolan i Strassburg. –
K. författade på 1760-talet 2:dra och följande delarna
af Schöpflins "Historia zaeringobadensis" och utgaf
1787 med inledning och anmärkningar strassburgbiskopen
Rachios år 787 verkställda samling af kyrkolagar,
särskildt vigtig derför att de psevdo-isidoriska
dekretalen i dem fullständigt saknas. De mest kända
af K:s egna arbeten äro, utom genealogiska taflor
öfver Europas regenthus, Tableau des révolutions de
l’Europe (1771; 3:dje tillökade uppl. 1813; omarbetad
och till bourbonernas restauration fullföljd uppl. af
F. Schöll 1823; "Historisk tafla öfver Europas
statshvälfningar", 3 bd, 1825–32) och Abrégé de
l’histoire des traités de paix entre les puissances
de l’Europe depuis la paix de Westphalie (4 bd,
1796–97; grundvalen för ett till Parisfreden 1815
utsträckt arbete af F. Schöll).
Koch, Heinrich Christoph, tysk musikskriftställare,
f. 1749, blef violinist i Rudolstadts kapell 1768 och
kammarmusiker 1777. Död 1816. Han var såsom teoretiker
framstående, särskildt genom sitt Musikalisches
lexikon (1802), hvilket sedan af andra omarbetades,
senast af v. Dommer (1865). Dessutom skref han
musikaliska läroböcker och tidningsuppsatser
samt utgaf 1795 en "Journal der tonkunst".
A. L.
Koch, Siegfried Gotthelf, tysk skådespelare, f. 1754,
d. 1831, hette egentl. Eckardt, men antog namnet K.,
när han (1778) lemnade ämbetsmannabanan för att egna
sig åt scenen. K. verkade på olika orter i Tyskland
såsom skådespelare och teaterdirektör, tills han
genom Kotzebue kallades (1798) till Wiens hofteater,
der han genom sitt efterdöme införde den naturliga och
fina konversationston, som derefter vardt utmärkande
för nämnda skådebana.
Koch, Joseph Anton, tysk målare, f. 1768 i Tyrolen,
d. i Rom 1839, son till en bonde, visade redan
som herdegosse anlag för konst och studerade med
ifver bibeln, af hvars böcker i synnerhet Johannes’
uppenbarelse slog an på hans fantasi, så att han kunde
den utantill. För sitt goda hufvuds skull sattes han
vid 15 år i ett seminarium; men då latinstudiet
bar honom emot, insattes han i Karlsschule i
Stuttgart. Der sträfvade han från 1785 till 1791
i den gammalmodiga läroanstalten, mot hvars metod
han protesterade med satiriska teckningar, hvilka
delvis ännu finnas i behåll. Pedanteriet i skolan
tillsammans med svärmeriet för de nya idéerna från
franska revolutionen drefvo honom till det yttersta,
så att han slutligen rymde till Strassburg. Men då han
der fått se den tidens revolutionsfrihet på närmare
håll, lemnade
han snart denna stad, begaf sig till Schweiz och
lefde der till 1795, då han reste till Italien. Han
kom 1796 till Rom och hade der den lyckan att träffa
Carstens i lifvet samt finna umgänge med honom och
Thorvaldsen. Men förnämligast var det Carstens, som
inverkade på honom och väckte hans entusiasm för
antiken och Dante. K:s första kompositioner i Rom
behandlade ämnen, hemtade ur Gamla testamentet och
Divina commedia. Dessa hans teckningar till Dantes
dikt utmärka sig för en lidelsefull fantasi, som
hälst ger form åt de bisarraste och mest afskräckande
scener, men karakteriseras derjämte af en klar
åskådning och lefvande uppfattning. Några af dessa
blad har K. sjelf raderat. Ännu en gång i sitt lif
återkom K. till Dante, då han i stället för sin
vän Philip Veit öfvertog uppdraget att pryda ett
rum i Villa Massimi med fresker ur den italienska
medeltidsskaldens dikt. För öfrigt var det grekisk
mytologi och skaldekonst samt Gamla testamentet,
som gåfvo honom ämnen till hans kompositioner. Han
tecknade 30 blad ur Gamla testamentet och 6 ur
Aischylos samt behandlade för öfrigt många andra
antika ämnen, hvilka han inlade som staffage i sina
landskapsmålningar. Till Ossian tecknade han på samma
sätt 27 blad. Men sitt rykte förvärfvade K. egentligen
såsom återuppväckare af det "historiska" landskapet,
hvilket han komponerade och formade efter samma
grundsatser, som ledt Nicolas Poussin. Han försökte
dervid att få fram själen i naturen, det eviga och
gudomliga i henne; och såsom en återklang af detta
insatte han som staffage mytologiska och bibliska
scener, med hvilkas innehåll landskapets karakter
harmonierade. Dessa landskap, som utmärkte sig för
kraftig färg och klar luft jämte rena linier och
harmoniskt afvägda former, mottogos af samtiden med
stort bifall och skaffade K. flere efterföljare. Han
målade dock äfven landskap från Tyrolen och Schweiz,
och framförallt lyckades han i bilder från Roms
omgifning, t. ex. en bild af Olevano (i Münchens
akademi). C. R. N.
Koch, Wilhelm Daniel Joseph, tysk botaniker, f. 1771,
d. 1849, var 1797–1824 läkare i Kaiserslautern och
derefter till sin död professor i botanik (en tid
bortåt äfven i speciel terapi och patologi) vid
Erlangens universitet. K. blef Tysklands erkändt
främste florist genom sitt klassiska verk Synopsis
florae germanicae et helveticae (1836–37; 3:dje
upplagan 1857; på tyska 1837–38, 3:dje uppl. 1857),
i hvilket arbete han inledningsvis lemnar en nyckel
till användandet af Linnés sexualsystem, men vid
sjelfva framställningen tillämpar det decandolleska
systemet. Ett sammandrag af nämnda verk är K:s
Taschenbuch der deutschen und schweizerischen flora
(1844; 7:de uppl., bearb, af E. Hallier, 1878).
Koch, Christian Friedrich, tysk rättslärd, f. 1798,
d. 1872, var jämte F. W. F. Bornemann den, som först
verkställde en systematisk-kritisk bearbetning af
den preussiska rätten. Från Neisse – sedan 1841 sätet
för hans praktiska domareverksamhet – kallades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
