Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kokning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konstantinopel, i början af 1700-talet. Till
England infördes den genom engelska ambassadörens i
Konstantinopel fru, Lady Montagu, som först lät
ympa en son (1717) och sedan inverkade på de högsta
kretsarna i England, der metoden tog fart, i synnerhet
sedan prinsessan af Wales låtit ympa sina barn. Folket
fick dock icke fullt förtroende för densamma, hälst
åtskilliga dödsfall inträffade bland dem, på hvilka
ympning anställts, och koppepidemierna icke märkbart
minskades. I Stockholm utfördes smittkoppympningen
första gången 1757, då hofmarskalken De Geer
lät ympa sina fyra barn. 1769 ympades några yngre
medlemmar af konungafamiljen. – Emellertid rasade
smittkopporna såväl i Sverige som i det öfriga Europa,
då Jenners stora upptäckt, kokoppympningen, kom
som en räddande ängel. 1798 offentliggjorde han sin
fullt utbildade vetenskapliga metod. Snart skickades
i vaccinlymfa indränkta bomullstrådar öfver hela
verlden. I Sverige försöktes vaccinationen första
gången 1801 af professor Munck af Rosenschiöld i
Lund m. fl. läkare. Från och med 1810 blef den i
Sverige mera allmänt utöfvad ej blott af läkare,
utan äfven af klockare och prester. I lag påbjöds
den såsom obligatorisk 1815. I Frankrike, Tyskland
och det öfriga Europa utbredde sig vaccinationen
hastigt och utan motstånd i början af detta
århundrade. Samtidigt dermed minskades dödsfallen i
koppor högst märkbart. Under det i slutet af 18:de
årh. koppepidemierna i Sverige bortryckt ofta ända
till 10, 12 och 15 tusen menniskor om året, sjönk
dödssiffran efter vaccinationens införande så, att
i smittkoppor dogo 1810 endast 824, 1820 143 och
1822 blott 11 personer. Visserligen har äfven efter
denna tid en och annan svårare epidemi uppstått,
t. ex. 1839, 1848–51, men dödsfallen hafva varit
ojämförligt färre än förr och mest förekommit
bland dem, som icke låtit vaccinera sig. Äfven
torde det till en stor del få tillskrifvas
vaccinationens inflytande, att de moderna
koppepidemierna fått en långt mildare karakter
än förut, så att de icke medföra så vanställande
härjningar å menniskokroppen. Oaktadt vaccinationens
välsignelserika verkningar borde vara tydliga för
hvarje fördomsfri granskare, har dock knappt någon
läkemetod varit föremål för så hätska och långvariga
angrepp, äfven i Sverige, af icke-läkare. En af
de svåraste och mest grundade invändningar mot
vaccinationen är den, som framhåller faran af att
genom den humana vaccinationen, d. v. s. vaccinämnets
öfverflyttande från menniska till menniska, från
barn till barn, på samma gång äfven öfverflyttas
något annat sjukdomsgift, såsom syfilis, skrofler
m. m. Sådant har tyvärr skett, och man måste derför
vid vaccinering gå ytterst noga till väga och hemta
vaccinämnet endast från fullt friska individer. För
att undvika ofvannämnda fara har man äfven tagit
sin tillflykt till den animala vaccinationen, som
består deruti att man hämtar vaccinämnet direkt från
kokoppor eller, emedan sådana mera sällan anträffas,
inympar kokoppgiftet på kalfvar och derefter tager
vaccinämnet från dem.
Förutsatt således, att man skaffat sig ett rent
vaccinämne, är det numera alldeles obestridligt,
att kokoppympningen har en god och mot smittkoppor
skyddande verkan. Detta faktum står numera icke
enstaka och oförklarligt inom patologien, utan det har
genom senaste forskningar på infektionssjukdomarnas
område, i synnerhet genom Pasteurs, blifvit upphöjdt
till en allmän lag, som redan funnit sin tillämpning
hos flere andra infektionssjukdomar, och derigenom
har hela vaccinationsläran inträdt i ett nytt skede
samt fått en orubblig grundval, som icke kan skakas
af dess argaste fiender. Sedan Pasteur bevisat,
att man genom att renodla och för luftens inverkan
utsätta flere olika smittosamma sjukdomars smittämne
(bakterier m. m.) kan förvandla detta till ett mildare
gift, som, inympadt på en frisk menniska, skyddar
för motsvarande sjukdom, så kan man nu hoppas, att
hvarje smittosam sjukdom skall liksom smittkopporna
få sitt skyddande vaccinämne. Lika litet som den,
hvilken en gång haft smittkoppor, är säker för ett
recidiv i framtiden vid en ny epidemi, lika litet
förmår vaccinationen skydda för obegränsad tid, utan
vanligen blott för en tid af 10–12 år. Man använder
derför revaccination l. omvaccinering, i synnerhet
vid en inbrytande koppepidemi. – Skyddskoppympningen
är i Sverige obligatorisk och reglerad genom
k. regl. af d. 29 Sept. 1853. (Se vidare Vaccination.)
F. B.
Kokosmjölk. Se Kokospalm.
Kokosnöt. Se Kokospalm.
Kokosolja. Se Kokospalm.
Kokospalm, Cocos L., bot., ett ståtligt slägte af
nat. fam. Palmae Juss., kl. Monoecia L. Kokospalmerna
hafva fjäderlikt delade blad och skildkönade
blommor. Hanblommorna hafva 6 ståndare och tredeladt
foder, honblommorna 3 pistiller och femdeladt foder;
kronorna hos båda äro trebladiga. Frukten är en
stenfrukt, hvars fruktkött är omvandladt till
ett tjockt, groftrådigt hölje, som omsluter ett
mycket hårdt stenskal, innehållande en fröhviterik
kärna. Kokos-slägtet omfattar flere arter, alla
tillhörande de varmaste jordbältena och hälst
växande å platser, der det finnes tillgång på ymnig
fuktighet. Den mest bekanta arten är C. nucifera L.,
som i eqvatorialtrakterna är utbredd jorden rundt
utmed hafsstränder, floder och vattensamlingar. Denna
kokospalm är för innevånarna i dessa land af största
vigt och betydelse, emedan hon gagnar dem på de mest
mångfaldiga sätt. Roten tuggas ibland i st. f. betel,
af dess fibrer göras korgar. Den hårda yttre
delen af stammen nyttjas till trummor och lemnar
byggnadsmaterial; den nedersta delen af stammen
har ytterst hård ved, som polerad liknar agat. Af
bladslidornas fibrer förfärdigas groft tyg, och de
outvecklade späda bladknopparna lemna en utsökt föda
(ett slags palmkål). De utväxta bladen användas till
taktäckning, fönstergaller, korgar och skrifmaterial
samt duga äfven till präktigt brinnande facklor;
ur fruktväggens tjocka, yttre, tradiga lager fås
s. k. kokostaga, som nyttjas till tåg, borstar
m. m. Ur bladens aska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
