Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolfblomstriga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kollár, Ján, tsjechisk skald och fornforskare,
född i Mossocz i Ungern 1793, var 1819–49 slovakisk
predikant vid evangeliska församlingen i Budapest
och blef sistnämnda år professor i slavisk arkeologi
vid Wiens universitet. Död 1852. – K:s 1821 utkomna
Básne (Dikter) omarbetades till Sláwy dcera (Slavas
dotter, 1824; 4:de uppl. 1845), en berömd episk-lyrisk
cykel, sammansatt af 640 sonetter. Den Slava, som
der erotiskt besjunges, är en personifikation af
slaviska stammen. Mycken förtjenst inlade K. genom
sin samling af slovakiska folkvisor, "Národnie
zpéwanky" (2 bd, 1823–27; 2:dra uppl. 1832–33). Vid
hans ifriga arkeologiska forskningar hände det,
att hans rika fantasi gjorde betänkligt intrång på
den grundliga pröfningen. Arbeten på detta område
äro bl. a. Sláwa Bohyne (Gudinnan Slava, 1839),
undersökningar om slavernas språk, mytologi och
kultur, samt Staro-Italia slawjanská (Det slaviska
forn-Italien, 1853; 2:dra uppl. 1863), hvarest han
uppställer hypotesen om slavernas stamfrändskap
med etruskerna. I skriften Über die literarische
wechselseitigkeit zwischen den stämmen und mundarten
der slawischen nation (1831; 2:dra uppl. 1844) tog
K. först af alla till orda för panslavismen, hvilken
idé han dock äfven sedermera nöjde sig med att söka få
förverkligad på det literära området. Såsom slavofil
framträdde han äfven i sina omtyckta predikningar,
Kásne (2 bd, 1831–44). Ett urval af K:s verk jämte
hans sjelfbiografi (4 bd, 1862–63) utgafs af Kober.
Kollateral (af Lat. con, med, vid, och latus, sida),
med., betecknar blodcirkulationsförhållanden vid sidan
af eller på afstånd från en viss region eller ett
visst organ. Så uppstår vid hinder för cirkulationen
på ett ställe en ökad tillströmning, kollateral
hyperemi, på ett annat eller tvärtom: vid hyperemi
på ett ställe en kollateral anemi, eller blodbrist,
på ett annat. Genom dylik ojämn blodfördelning kan
äfven orsakas en serös utgjutning i vålnaderna, eller
kollateralt ödem. F. B.
Kollation (Lat. collatio, sammanställning,
jämförelse), enkel, men festlig måltid, i synnerhet
en sådan, som intages mot aftonen, och till
hvars kostnader de särskilda deltagarna bidraga;
lätt aftonmåltid inom de katolska klostren under
fastedagarna. Uttrycket antages härröra deraf
att munkarna fordom före framsättandet af denna
qvällsvard brukade läsa högt ett stycke ur bibeln
eller kyrkofäderna och sedan gjorde sina betraktelser
deröfver, hvilket meningsutbyte de kallade collatio. –
Kollationera, jämföra en afskrift med originalet,
granska skrifter, handlingar, räkenskaper,
handelsböcker eller tryckalster sinsemellan, för
att utröna om de stämma öfverens. – Kollationering,
jämförande granskning af skrifter; räkning af arken
och sidoantalet i ett tryckalster.
Kollega, plur. kolleger (Lat. collega, af prefixet
con, med, och legere, utvälja), ämbetsbroder;
ordinarie lärare vid lägre (5- och 3-klassiga)
läroverk (collega scholae) samt 2-klassiga pedagogier
(ordinarie lärare vid motsvarande klasser af högre
läroverk benämnes adjunkt).
Kollegial (Lat. collegialis), hörande till
kollegium, kollegiemässig. – Kollegialstyrelse
l. kollegialsystem. Se Kollegium.
Kollegium, sv. pl. kollegier (Lat. collegium),
förv., en myndighet, der samma ärende handlägges
af flere personer samtidigt. En sådan anordning af
förvaltningen kallas kollegialsystem. – Motsats
dertill är byrå- eller (i svenska förvaltningen)
styrelsesystemet, der ärendena afgöras af blott en
person. Kollegialsystemet anses hafva med sig fördelen
af en noggrannare målens pröfning, men olägenheten
af deras långsammare behandling. Kollegialsystemet
härleder sig från Tyskland och har, tills i senare
tider, blifvit allmänt användt för den högre
förvaltningen i de tre nordiska landen. I Sverige
infördes det af Gustaf I, då han inrättade det
s. k. Kammarrådet, Kongl. kammaren l. Räknekammaren,
som på den tiden var den centrala myndigheten
för nästan alla inre förvaltningsärenden (jfr
Kammarkollegium). Vid den utbildning förvaltningen
erhöll genom Gustaf II Adolf och A. Oxenstierna
ordnades de högre myndigheterna allmänt efter
kollegialsystemet. Så stadgades uti 1634 års
regeringsform, att det skulle finnas 5 kollegier,
svarande mot de 5 höge riksämbetsmännen, som blefvo
ordförande i hvar sitt kollegium, der 2 andra
ledamöter af rådet blefvo bisittare. Genom det nära
samband kollegierna enligt denna organisation egde med
regeringen ser det ut, som om man tänkt sig dem såsom
ett slags byråer inom densamma; men de kommo ej att
intaga en sådan ställning. Till följd af den öfvervigt
ett af dem, Kanslikollegium, erhöll derigenom att
ärendenas föredragning och expedition ålågo detta
kollegium, trängdes nämligen de andra undan från det
nära samband de enligt regeringsformen intogo till
regeringen; och denna deras underordnade ställning
blef ännu mera bestämd genom den förändring rådet
undergick i Karl XI:s tid. Kollegierna kommo derigenom
att intaga den ställning, som de alltsedan haft inom
den svenska förvaltningen, nämligen dels att i första
hand upptaga och afgöra vissa mål, dels att vara
instanser öfver underordnade myndigheter, dels att för
regeringen utreda mål och lemna upplysningar. Med ett
eller annat undantag (t. ex. för landtmäteriväsendet,
postverket och, tidtals, tullförvaltningen) var
hela den högre (centrala) förvaltningen ordnad
efter kollegialsystemet. De till denna förvaltning
hörande kollegier, som funnos 1809, äro de "rikets
kollegier", som omtalas i R. F. § 102 och äro af
vigt i afseende på riksrättens sammansättning, emedan
det är presidenterna endast i dessa kollegier eller
i deras ställe komna ämbetsverk, som äro medlemmar
i riksrätten. (År 1809 voro "rikets kollegier":
Krigskollegium, Förvaltningen af sjöärendena,
Kommersekollegium, Bergskollegium, Kammarkollegium,
Statskontoret och Kammarrätten.) På 1820-talet
började dock andra åsigter att göra sig gällande. Så
blef Generaltullstyrelsen 1825 organiserad efter
byråsystemet, och denna ordning följdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
